Mithra – Irans urtidsdrake lyfter sina vingar mot framtiden

BOKRECENSION. Den iranska civilisationen har flertusenåriga anor. Jason Reza Jorjani förutspår att den likt den mytologiska iranska draken Mithra kommer att resa sig och leda stora delar av världen.

I skuggan av att USA:s president Donald Trump meddelat att Iran nått slutet av sin existens om landet ”fortsätter hota USA” och utrikesminister Mike Pompeo för kanske första gången i världshistorien betecknat en annan stats försvarsmakt som terroristorganisation – nämligen Irans flotta och marinstyrka Islamiska revolutionsgardet (IRGC) – har bokförlaget Arktos släppt en nationalistiskt färgad bok av Jason Reza Jorjani som behandlar Irans historia, kulturer och framtid ur ett brett perspektiv.

Pompeos klassificering av IRGC gör att Trump med stöd i lagen kan anfalla vilka IRGC-mål som helst i Iran utan att först inhämta kongressens godkännande. Detta bottnar i den globala ”antiterror”-lagstiftning som USA utnyttjade 9/11-händelserna 2001 som förevändning för att införa och sedan kunna slå till var som helst i världen.

I detta läge, när Iran är utsatt för hets från terrorstaten Israel och sionister positionerade i stora delar av världen, utgör Jorjanis bok en intellektuell motkraft mot den pågående globaliseringen.

Ariernas land
Iran, vilket betyder ”Ariernas land”, är inte bara ett land utan en civilisation, skriver Jorjani. Ungefär som Kina är en egen civilisation. Att det finns en västerländsk civilisation verkar de flesta teoretiker vara överens om, men Jorjani erkänner till exempel inte Ryssland som en egen civilisation, vilket annars är utgångspunkten för den ryske politiske filosofen Alexandr Dugin, en tänkare som också fått spridning i väst mycket tack vare bokförlaget Arktos.

Irans civilisation består egentligen av stora områden som idag delvis omfattas av länder i Mellanöstern och bland annat i Europa, och som snarare tillhör den iranska än den europeiska civilisationen, skriver han; som Ukraina, Bulgarien, Kroatien och Katalonien.

Dessa områden är att kontrastera mot den europeiska civilisationens länder som Spanien, Britannien, Frankrike, Tyskland. Även Italien inkluderar han i den europeiska civilisationen, även om landets moderna flagga enligt honom är ett tecken på Irans stora inflytande även där.

Många nationalstatsflaggor visar sådana tecken tydligt, anser han (Irans flagga högst upp till höger):

Bokens titel Iranian Leviathan refererar till Jobs bok i judiska Torah, och den återfinns i Gamla Testamentet i Bibeln. Leviathan är också en berömd bok från 1651 skriven av filosofen Thomas Hobbes som är en av grundarna av modern politisk teori.

Thomas Hobbes skrev följaktligen sin bok under pågående inbördeskrig i England – eller mer korrekt den första revolutionen i England. I Leviathan ser Hobbes havsmonstret som ett uttryck för Guds makt, så stark att den är att betrakta som Guds vicekung på jorden.

Hobbes befattade sig med frågor kring statens legitimitet i förhållande till folket. Han argumenterade i Leviathan för att ett rike skulle styras av en suverän ledare. Det krävs en stark stat för att undvika inbördeskrig, ansåg han.

Jorjani längtar idag efter att den ”iranska Leviathan”, den mytologiska draken Mithra som var universums härskare – i överförd betydelse den iranska civilisationen – ska ska vakna ur sin dvala i sitt gryt och återigen breda ut sina vingar över världen, som en stark ledare. Krasst sett vill han se Iran som ledare för den kommande iranska civilisationens imperium.

Mithra är ett persiskt ord som betyder sol, men även vänskap och kärlek. Mithraismen är också den världsåskådning som rådde i viktiga delar av Iran innan zoroastrismen växte sig stark inom den iranska civilisationen, som i sig var någorlunda heterogen med flera folkslag.

Kulturgeografiska tveksamheter
Jorjanis syfte med boken är grandiost, både i positiv och negativ bemärkelse. Hans påståenden är inte bara djärva, utan även fantasifulla. Jag menar inte det heller enbart i positiv bemärkelse.

Många av de uppgifter Jorjani levererar är minst sagt ovanliga. En del av dem tror jag helt enkelt inte på. Att Gautama Buddha egentligen var från Iran och syftade till att dekonstruera zoroastrismen, går helt emot allt jag har lärt mig om honom: Buddha som av brahminerna i Indien lärde sig allt han visste om universums och människans daning, och tvärtemot att dekonstruera något främst ville sprida god levnadsetik till människorna som annars var förbjudna att ta del av brahminernas heliga kunskaper.

Buddha dekonstruerade därmed ingenting från de vediska lärorna heller, utan kapade bara bort de hemliga lärorna om varats sanna natur och behöll dem för sig själv och för sin närmaste krets av adepter. Att han skulle ha dekonstruerat zoroastrernas filosofi förefaller också mycket märkligt. Men det är vad Jorjani hävdar.

Jorjani anser sig dessutom veta att Gautama Buddha och taoismens grundare Lao-Tse var en och samma person (med regionala och språkliga varianter på samma namn: Lao Tse / Lao Tan / Gau Tam / Guatama) och att Darius I kände sig hotad av hans antiauktoritära filosofi som riskerade att leda till anarki hos folket, och därmed fingerade ett mord på Buddha/Lao-Tse varefter han smusslade undan honom till en mer undanskymd plats. För rikets säkerhet.

Den subversiva judiska finansmakten
Även judarna får en hel del kängor av Jorjani. Först och främst är judarnas identitet utfallet av en konflikt med det gudomliga, inte som ett uttryck för denna gudomlighet.

Med stöd i Moseböckerna i judarnas egen Torah ser Jorjani i berättelsen om Jacobs strid med Gud att han kräver att Gud ska välsigna honom för att göra Gud till viljes. Gud ger med sig och ger Jacob och hans folk namnet Yisra-El eftersom han (de) har stridit mot Gud och mot andra människofolk, och ändå överlevt.

Kombinationen ”IsRaEl” betyder ”Har brottats med en gud och överlevt”. ”Israel” innehåller ordet El, vilket är singularis för elohim – det vill säga judarnas benämning för gudarna eller de gudomliga makterna, vilket visar att judendomen inte är en monoteistisk religion, utan en polyteistisk.

Därför är inte judarna guds utvalda folk, utan Guds utvalda fiendefolk, menar Jorjani. Med modernt, agnostiskt språkbruk skulle vi helt enkelt säga att judarnas sätt att leva går emot Naturen, och naturligt leverne. Det är alltså motsatsen till ett nationalsocialistiskt liv som istället syftar till att leva i samklang med naturen, utan att försöka pressa ut mer ur henne än vad hon är beredd att på naturlig väg ge oss.

Jorjani tar bland annat också upp judarnas högtid Purim som firar att den prostituerade judinnan Ishtar (Ester) genom intriger lyckades vända en anti-judisk kampanj för att begränsa judarnas makt, till mordet på Xerxes I:s minister Haman och massmord på ytterligare cirka 75 000 iranier. Jorjani beskriver en bakgrund till denna händelse som låter som om den var hämtad från vår samtid:

De första mynt som präglades var mynt med härskaren Cyrus den stores avbild. Mynten kallades shekel, vilket är ett persiskt ord för just avbild. De var enligt Jorjani de första mynt som hade en regents bild präglad, en avbildning av härskaren. Jag förstår Jorjani samtidigt som att mynten utgjorde en avgudabild av penningens gud som judarna höll för att vara deras högsta gud.

Judarnas shekels finansierade storskaliga krig, vilket förklarar att Cyrus och Xerxes I ville inkorporera judarna i statens affärer. Men judarnas banksystem var redan då byggt till stora delar på luft: Man handlade enligt Jojani redan då med fraktionellt baserade lån utan täckning i ädelmetaller, med skuldbrev och liknande.

Men Haman insåg att judarna helt hade infiltrerat makten på detta sätt. Därför ville han stoppa dem, något som judarna inte hade för avsikt att tillåta. Därför använde man sig av bedräglig list och sexuella förförelsekonster för att vända kampanjen mot judarna till en slakt av såväl Haman själv, som av ytterligare 75 000 iranier.

Jorjani kallar judarnas kampanjer i Stor-Iran för en strävan att skapa en ny världsordning; en direkt referens till George Bush-administrationens lansering av moderna tiders nya världsordning som också ska ske under judisk kontroll, återigen via deras storskaliga fraktionella bankreserv-system som mer handlar om skuldhantering än om verklig penninghantering.

”Europas kultur kommer från Iran”
Vad vårt nordiska folk anbelangar, har Jorjani även en del att säga om hur Irans civilisation har inspirerat oss:

I de norra delarna av Stor-Iran där skyterna levde vördades en gudinna som ansågs vara mor åt antingen en mithransk hjälte eller åt gudomen Mithras själv.

Hon ska enligt legenden ha varit mor åt en hel ras kallad Nârts, vilka i Europa kom att kallas Norder. Deras hjältar ägnade sig åt berusande ritualer med ett orubbligt svärd som rekvisita i stora festsalar, som enligt Jorjani utgjorde grunden för oss nordbors föreställningar om Valhalla, i vad Jorjani inom citationstecken kallar den ”nordiska” religionen.

På iranska skulle Vâl Hâl betyda ”högsta graden av glädje” eller ”varandets mest upphöjda tillstånd”.

Det orubbliga svärdet exporterades som legender till Europa i form av Arthur och den heliga Graalen, skriver han. Längs kusten vid Kaspiska havet ska en lokal stam, gelacerna, talat språket gelac som i sin tur kom att bli ”gaelic” – keltiska – och så vidare.

Alla tänkare ägnar sig i varierande grad åt associativt resonemang. Jorjani associerar väldigt mycket till olika saker, ibland helt fritt. Om man som Jorjani samtidigt skriver programmatiskt, i syfte att uppnå något – som i detta fall lägga en grund för en kommande iransk stormakt – kan det vara lämpligt att som läsare ta ett steg tillbaka inför alla påstådda samband eftersom författaren inte gärna själv gör det:

[Sarmaternas] enda spillra idag är nationen Ossetien. Ossetier kallar sitt språk iron, det vill säga ”iranska”. Att detta för tankarna till metallen järn är heller inte alls av underordnad betydelse, järnsmide kan ha börjat här. [Iron är engelska för järn.]

Ett omedelbart problem med Jorjanis kulturgeografiska påståenden är att han själv identifierar en separation av mithranerna från de gamla vediska lärorna från det antika Indien – eller Bharat, rättare omnämnt.

Om denna avskiljning ägt rum, varför skulle inte den fornnordiska kosmologin och antropologin i så fall ha kunnat komma direkt från det antika Indien? Vedaskrifterna är trots allt i oerhört mycket högre grad fortfarande en levande kultur i Indien – och globalt – än vad mithraismen är i Iran eller någon annanstans.

Men han ”löser” det problemet genom att hävda att de indiska vedaskrifterna är mycket yngre än vad som hittills antagits och Irans påstådda influenser på dem är äldre. Hans bevis? Endast ett påstående om att ”nyare forskning visar” det.

Man kan ibland lätt bli lite uppretad av Jorjanis påståenden. Till exempel fick tydligen inte de antika grekerna inspiration av Indien via Egypten heller. Istället var det Iran som lärde grekerna att tänka:

År 600 före Kristus, när Zarathustra sammanställde sin tankeväckande Gathas, var grekernas tankevärld fortfarande djupt upptagen av den mytologiska och vidskepliga världen.

En yngre ”generation” av den mithranska draken var zoroastrernas drake. Zoroastrismen var både mer lättillgänglig som religion än mithraismen och integrerades hårdare med den politiska styrningen. Konstnären i den alkemiska skriften Clavis Artis från sent 1600- eller tidigt 1700-tal avbildar en personifierad Zarathustra med en huvudbonad som enligt Jorjani var typisk för iranska män av betydelse.

Metafysik – eller bara fantasier?
Ett andra problem är Jorjanis fallenhet för metafysik, om vi inte helt enkelt vill kalla det fantasier. Trots denna faiblesse väljer han en etnocentrisk, enkelriktad spridningsmodell för hur iransk kultur har spridits över världen: Allt av värde verkar ha sitt ursprung i den antika Stor-Iran. En sorts kulturell ”Out of Iran”-variant av de numera vanliga ”Out of Africa”-hypoteserna om vårt biologiska ursprung.

Men den som intresserar sig för metafysik bör kunna tänka sig att kulturella artefakter kan uppstå på flera platser på jorden, oberoende av vilka folkvandringar eller resor som har ägt rum och oberoende av varandra, som den schweiziske filosofen Karl Jaspers hävdade. Men den tanken avfärdar Jorjani: Jaspers hade fel, mänsklighetens medvetande har ett specifikt geografiskt ursprung, anser Jorjani: Idéerna kom från Iran.

En ännu enklare förklaring kan naturligtvis också tänkas: Att multilateral (mångriktad) spridning av dessa kulturella artefakter har ägt rum, snarare än en unilateral. Eftersom han avfärdar dessa möjligheter riskerar – vad jag kan se – Jorjanis stolta uppfattning om Irans civilisation att leda både honom och hans läsare fel.

Jag har inte de nödvändiga kunskaperna om vare sig Irans historia eller dess intelligentias kulturhistoria för att kunna bedöma sanningshalten i Jorjanis ofta mycket djärva påståenden om Irans historiska storhet och betydelse för kulturen även i väst och annorstädes. Jorjani backar upp sin redogörelse med hela 2 419 fotnoter. Dessa refererar dock till ett ganska litet antal källor. En källa kan utan skam refereras till 100 gånger. Det är som om Jorjani klippt hela sjok ur andra böcker och klistrat ihop ett eget kollage. Jag vet inte om hans källor är vederhäftiga eller spekulativa.

Kulturell misappropriering
Men Jorjani skulle peka ut mina invändningar som att jag är ett offer för kulturell misappropriering. Till skillnad från vad Jorjani kallar ”idioterna” bland antikolonialister och bland västerlandets fiender som är motståndare till kulturell appropriering, är det något bra: Genom att appropriera andras kultur kan man blåsa liv i sin egen.

Problemet är enligt Jorjani istället kulturell misappropriering, det vill säga när man tar andras innovationer och kallar dem sina egna. Iran är det största offret för detta, anser han.

Kulturmarxister försöker också göra detta när de hävdar att västerländska innovationer ”egentligen” kommer från Afrika. Sådana lögner ska man se upp med.

Bland förrädarna inom den iranska sfären räknar Jorjani bland annat de kurdiska, azeriska och balucheriska ”nyttiga idioter” som hjälper främmande makter att vidare plundra Iran och även göra resten av dess tillgångar till sina.

Hur som helst: Även om det finns mycket av det han skriver som jag inte tror på erkänner jag ändå Jorjanis rätt att definiera sitt folk och sin civilisation, precis som vi nordiska människor har rätten att beskriva vårt folk och vår del av världen utan inblandning av agenter från främmande kulturer som öppet deklarerar att de ska ”omdefiniera svenskheten”.

Men i värsta fall innebär Jorjanis dröm om en iransk stormakt en imperialistisk ambition som ska förtrycka andra civilisationer och folk. För vad är alternativet när ett folks ”ledning” oundvikligen leder till att de andra folken blir eller upplever sig förtryckta? Det är trots allt den situation som råder idag med den judiska sionistiska globala maken som genom sina ocker-banker håller världen i ett järngrepp, och där är det ännu så länge från Israel fria landet Iran just nu befinner sig under mycket stort hot. Men ett folks förtryck av andra behöver inte effektueras av just judarna. Andra folk kan också vara hänsynslösa.

Ytterligare ett problem för Jorjani är att ariernas land inte bara kommer att hämta kraft från sin rika antika historia. Den måste också på något sätt antingen bättre agglomereras med, eller neutralisera, den sentida religionen islam som utan tvekan har bidragit till ett kväsande av det gamla Irans civilisation, även om Jorjani skriver att Iran som civilisation inte har tagit skada av det!

Men enligt Jorjani kommer den iranska civilisationen i alla händelser att likt Leviathan – det vill säga Mithra – som en drake resa sig ur djupen och med sin respektingivande styrka leda både Mellanöstern och västvärlden in i framtiden, när den nu alltmer livsodugliga och självdestruktiva västcivilisationen måste ge plats för en starkare.

Detta kommer enligt Jorjani att ske genom att shiitisk islam hämtar kraft ur Irans flertusenåriga historia och dess antika världsåskådning mithraismen.

Ju yngre, desto sämre
En personlig åsikt – som jag ingalunda är ensam om – är att en religion och dess oundvikliga politiska komponenter är sämre ju yngre den är. Om Jorjani ser ett framtida starkt Iran som ledare för större delen av en hel värld — med andra civilisationer som exempelvis Kina som med- eller motspelare – och samtidigt ser att kraften till detta ledarskap är att hämta från hans civilisations äldsta historia, från mithraismen, ser jag det som att Jorjani gör en eftergift åt dagens islamistiska maktstrukturer. Detta gäller nog oavsett hur mycket han aktivt väljer att själv omfamna shi’itisk islam.

Man kan alltid hävda att en kultur utvecklas och korsbefruktas, men om det ska ske med en i mina ögon så anti-mithraitisk politisk religion som den historiskt sett nya religionen islam, är jag trots 500 lästa sidor fortfarande tveksam till islams positiva inflytande över både Iran och dess omvärld. Och om en antik världsåskådning påstås vara sann,”naturlig” och vara den bästa att definiera människan och hennes plats i universum, behöver denna inte modereras med nymodigheter – i synnerhet inte med judendom, kristendom eller islam.

Det enda jag kan ställa upp på i denna fråga, är att islam idag fungerar som ett sammanhållande kitt för dess folk, vilket Jorjani menar. Om islam skulle försvinna, är risken stor att landet skulle trasas sönder av globalismens icke-kultur. Men Jorjanis tes är alltså att mithraismen kommer som en räddande drake att jaga bort de karaktärssvaga fienderna och leda till en återuppbyggnad av civilisationen Iran. Därmed anser jag att det i så fall kommer att att ske trots islams nuvarande grepp om folken i regionerna.

Jorjani förlitar sig inte heller helt på de religionspolitiska systemen för Irans ”återkomst”: Det krävs en genetisk politik också. Han anser att civilisationen Iran, precis som Europa och USA, har tagit stor skada av genetisk degenerering som pågått under århundraden – han pekar ut stammar från ottomanska och mongoliska områden. Med ökad globalisering hotar bland annat även ytterligare influenser från dåliga afrikanska och sydindiska denisovagener Irans genetiska material, skriver han.

På grund av mina egna begränsade förkunskaper om Irans historia och kultur, är det bästa jag förmår att rekommendera alla antiglobalister och imperialister att själva genom Jorjanis bok bilda sig en uppfattning om denna tidigare så storslagna kultur. Iran befinner sig under hot från både sunnimuslimska konkurrenter och från en aggressiv sionistisk attack för att lägga landets resurser under globala bankers ägande, och för att ge Lebensraum åt den omättliga judiska staten Israel vars expansion inte på något sätt är slutförd.

Helt klart är att något måste göras åt dagens geopolitiska situation.

Den zoroastriska draken bär sitt folks kraft och andas ut sin eldiga ande som sveper över världen. Illustration från Clavis Artis.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
1 Kommentar
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments
Vera
Nybörjare
Vera
8 månader sedan

Draken har väl alltid varit ett ond djur i vår germanska värld? I sagorna och Asatron. Medan Örnarna blev frihetens symbol. Måste alltid le när Bundesrepublikens feta örn var (är?) i bakgrundens sal mot den kraftfulla Örnen som vi nationalsocialister har. Konstigt att Sverige har Lejonet som kraftsymbol, i tyska skolan förklarades det med att Sverige själv med Finland och Norge på kartan ser ut som ett lejon, stämmer det? HELA Tyskland kan tydas på kartan med en Örn som brer ut sina vingar. Men drakens symbol härstammar väl från Asien eller hur? Det är väl underbart att varje nation… Läs mer »