En slug påverkan in på djupet av vårt inre har förvrängt vår egentliga natur och försatt Västerlandet i ett apatiskt tillstånd. Många har förlorat sin viljekraft att leva, vad som händer omkring dem spelar inte längre någon roll, och istället vandrar de likgiltigt omkring utan mening eller mål. Deras liv präglas av tillfällig materiell lycka, sinnliga njutningar och att leva för stunden.

För 2500 år sedan förklarade den kinesiske generalen Sun Tzu skillnaden mellan att segra över en fiende och att besegra en fiende. För att segra behöver man slå ut fienden ur en militärstrategisk bemärkelse, detta sker exempelvis genom väpnad strid. Att besegra en fiende är dock en annan sak. För att besegra en fiende behöver man krossa hans försvarsvilja, detta sker exempelvis genom aggressiva metoder såsom hot och förtryck eller genom mer raffinerade metoder såsom psykologisk krigföring och manipulation. Historien visar att det trots åtskilliga decennier av militär ockupation och revolutioner finns nationer (Tibet, Tjetjenien, Palestina m.fl.) som inte underkuvats av en fientlig övermakt; nationalkänslan och egenarten har överlevt. Ett folk som står fast i sin tro, sitt hopp och sin vilja att försvara sin frihet och fortlevnad kommer aldrig att besegras.

De nutida förhållandena ser i många avseenden annorlunda ut då nationsgränserna suddas ut tack vare att den styrande finansiella och politiska eliten saknar nationell lojalitet. Statens roll blir av mindre betydelse då viktiga politiska beslut inte fattas på nationell nivå utan avgörs inom EU-administrationen, FN och andra övernationella sammanslutningar. Den demografiska kartan ritas om i förhoppning om att Västerlandets unika rasliga, kulturella och andliga särprägel ska försvinna och ersättas av en materialistisk masskultur som på ett effektivare sätt förmår styra medborgarnas roll som producenter och konsumenter. Allt som kan tänkas splittra folket och göra dem underkuvade och viljelösa sanktioneras av den styrande eliten. Istället för att fientliga nationer försöker bryta ner ett folks moral, försvarsvilja och självbestämmande är det våra egna länders makteliter som fyller denna uppgift.

EU-projektet har många likheter med Sovjetunionen. Där ville man skapa en sovjetmänniska, en ”världsmedborgare” som inte kände någon nationell tillhörighet utan endast förväntades dyrka unionens ideal. Stor energi lades ner på att bedriva stora folkomflyttningar och därmed undanröja grogrunden för nationalistiska upprorskänslor. Det hände till och med att man fördrev hela folkgrupper, tjetjenerna tvingades exempelvis lämna sina hem för att deporteras åt skilda håll. Omfattande fördrivningar skedde även av balter, georgier, ukrainare och andra folk. Från barnsben försökte man forma och ”sovjetisera” medborgarnas tänkande. Undersåtarna skulle fostras av staten och familjen ansågs som en reaktionär institution som skulle kunna framkalla antisovjetiska föreställningar. Därför var man särskilt noggrann med att bygga upp ett angiverisystem där ingen skulle känna sig säker från grannar, arbetskollegor, umgängeskrets eller ens från sin egen släkt.

För att förhindra att en fiende skulle växa sig stark hämtade Sovjetledarna inspiration från bland andra Sun Tzu och Karl von Clausewitz. Clausewitz monumentala verk ”Om kriget” och Sun Tzus ”Krigskonsten” utgjorde viktiga hörnstenar för hela sovjetmaktens strategiska tänkande. Vladimir Lenin hade personligen studerat båda två. Han kallade Sun Tzu för ”en av sina andliga fäder”.

Studerar man Tyskland och det tillvägagångssätt som segermakterna använde sig av efter andra världskriget mot den tyska befolkningen blir det uppenbart att våra egna makthavare har inspirerats och hämtat många idéer därifrån. Efter krigsslutet började omgående segermakterna manipulera och indoktrinera Europas befolkning för att se till att ingen skulle komma att sätta sig emot deras imperialistiska världsplaner innan det blev för sent. Det sönderslagna Tyskland låg främst i deras blickfång och man såg till att de tyskar, soldater som civila, unga som gamla, utsattes för ett förtryck och en förföljelse som än till denna dag pågår. Man tillgrep alla tänkbara medel för att sänka försvarsviljan genom ”denazifieringsprocessen”.

Demokratisk omskolningsprocess
Ur det sönderbombade Europas ruiner skulle den nya demokratiska världsmedborgaren växa fram och hänfört omfamna Den nya världsordningen, en värld där nationalstater anses som förlegade konstruktioner av nationalistiska bakåtsträvare. En ”demokratisk omskolningsprocess” organiserades mot den tyska befolkningen. Det amerikanska omskolningsprogrammet What to do with Germany, Army Service Forces, US-Army, för att få kontroll över Tyskland efter krigssammanbrottet, beskrev följande:

”Omuppfostran är en tvingande åtgärd för gammal och ung och får ej begränsas till klassrummet. Den väldiga övertygande kraften i dramatisk framställning måste helt och hållet ställas i dess tjänst. Filmer kan här få sin fullaste mognad. De största författare, producenter och kändisarna skall under ledning av Internationella universitetet dramatisera nazismens bottenlösa ondska och gentemot den lovprisa skönheten och enkelheten i ett Tyskland, som inte längre befattar sig med att skjuta och marschera. De får därmed i uppdrag att framställa en tilldragande bild av demokratin, och radion kommer att tränga in i husen såväl genom underhållning som genom oförtäckta föredrag. Författarna, dramatikerna, utgivarna och förläggarna måste underkasta sig löpande kontroll vid Internationella universitet, ty de är alla uppfostrare. Från början skall alla ickedemokratiska publikationer förbjudas. Först då det tyska tänkandet haft tillfälle att stärkas i de nya idealen, kan även motsatta åsikter tillåtas i förlitan på att virusen inte finner någon jordmån. Därigenom når man större immunitet för framtiden.
Omuppfostringsprocessen måste genomtränga och täcka hela Tyskland. Även arbetare skall under fritiden erhålla förenklade lektioner i demokrati. Sommarvistelse och folkbildningsmöjligheter måste därvid lämna sitt bidrag. Många tyska fångar kommer att stanna i Ryssland efter kriget inte frivilligt utan eftersom ryssarna behöver dem som arbetare. Det är inte bara fullkomligt legalt utan förebygger faran att de återvändande krigsfångarna blir kärnan i en ny nationell rörelse. Om inte vi själva inte vill behålla de tyska fångarna efter kriget, bör vi icke desto mindre sända dem till Ryssland.
Internationella universitetet är bäst lämpat att reglera detaljerna i det tyska uppfostringsväsendet, läroplanerna, skolorna, urvalet av lärare och läroböcker, kort sagt alla pedagogiska angelägenheter. Vi behöver en överbefälhavare för den offensiva omuppfostringen. Särskilt begåvade tyska elever får tillfälle att fortbilda sig vid våra skolor. De kommer att återvända till Tyskland som lärare och grunda en ny kulturell tradition förbunden med internationellt medborgarsinne.
Professorerna skall om möjligt vara tyska liberaler och demokrater. Främmande inkräktare skulle kunna verka utmanande och måste inskränkas till ett minimum. Men det får inte föra till att kontrollen går förlorad.
Alla tänkbara medel av andlig påverkan med demokratisk-kulturell innebörd måste ställas i omskolningens tjänst. Kyrkornas, biografernas, teatrarnas, radions, pressens och fackföreningarnas uppgifter är därmed angivna. Omskolningen träder i värnpliktens ställe, och varje tysk underkastas denna tvångsmässigt som tidigare den lagenliga värnplikten.
Vi har fått till uppgift att rädda fred och frihet, den frihet som föddes vid berget Sinai, som lades i vaggan i Betlehem, vars sjukliga barndom tillbragtes i Rom och tidiga ungdom i England, vars järnhårda skolmästare var Frankrike, som upplevde sin mannaålder i Förenta staterna och som – om vi ger vårt bidrag – är bestämt att leva överallt i världen.”

Samtidigt som vi tillät daghemmens introducerande i Sverige, gav vi också bort en del av vår egen frihet. Ansvaret för barnens uppväxt och uppfostran la vi mer över på staten och samhället men följaktligen fick likaså makthavarna ett viktigt verktyg för att forma våra kommande generationer. Vi ska för allt i världen inte inbilla oss att makthavarna inte skulle utnyttja tillfället. Genom yttre påtryckningar, främst via socialdemokrater och fanatiska marxister, förväntades vi omvärdera vår syn på familjen och kvinnan.

En kvinna som tog hand om sin familj betraktades med hån och förakt. Tidigare ägde hon en hög aktning i samhället och utgjorde normen, idealet och förebilden, vilken tryggade för en bra uppväxt för barnen i en kärnfamilj. Hennes titel ”husmor” lämnade ett positivt intryck men när man började använda begreppet ”hemmafru” låg det en andra värderingar bakom med föreställningar om kvinnoförtryck och gammalmodighet.

På motsvarande vis fungerar även äldrevården. Visst är det bra att ta hand om de gamla, men då det är staten som har tagit över uppgiften att förvara våra äldre på ålderdomshem, faller vi själva in i en vilseledande trygghet. Vi förleds att inte känna något ansvar av att ta hand om våra nära och kära. Liksom daghemmen fyller funktionen som barnens uppfostrare fyller äldrevården funktionen av att göra familje- och släktsammanhållning till någonting som betraktas som icke nödvändigt. Kampen för livet blir inte vad den var i sin naturliga miljö. I det moderna samhället tycks det saknas praktisk betydelse att hålla samman. Vi snarare uppmanas att enbart värdera och tillgodose våra egna individuella intressen.

När kampen för livet gjorde det gynnsamt att bygga upp hållbara relationer och ömsesidigt samspel var äktenskapet något helt annat än vad det onaturliga samhället gjort det till idag. Man betraktades som ”livskamrater”, vilket innebar att verkligen försöka kämpa tillsammans och redan från början ställa in sig på att man skulle komma att möta motgångar vilka man gemensamt skulle övervinna i den mån man förmådde. Vi ser allt färre goda förebilder i en tid när skilsmässorna är mer regel än undantag.

I kontrasten mot att bygga hållbara äktenskap exploateras vi dagligen med sextips, sexspalter och allehanda sexhets. Genom den ”fria sexualiteten” är sexuallivet inte längre förknippat med barnalstring då vi har preventivmedel och fri abort. Vi ska vara moderna och ha ett rikt sexliv för att må bra får vi veta av sexologerna. Sexualliv separeras från känslo- och kärleksliv. Rabiata feminister och homoaktivister går ibland ännu längre genom att betrakta förhållanden i sig som någonting förtryckande.

Den vilsna ungdomen exploateras i hög grad för massmedialt tryck om ”alternativa sexuella livsstilar”. Redan i skolundervisningen får elever lära sig om ”alternativa sexuella tekniker”. Vad ger all denna sexhets och förvridna sexuella strömningar för effekter på de uppväxande generationerna och på vilket sätt utnyttjar makthavarna sexualiteten i sina politiska mål? Författaren Aldous Huxley behandlade delvis ämnet i sin dystopiska framtidsberättelse Du sköna nya värld. I förordet till 1948 års upplaga skrev han följande:

”I samma mån som den politiska och ekonomiska friheten inskränkes, tycks som en kompensation därför den sexuella friheten bli större. En diktator gör klokt i att uppmuntra en sådan frihet […]. I förbindelse med friheten till dagdrömmeri under inflytande av narkotika, biograf och radio, hjälper den sexuella friheten till att försona hans undersåtar med den träldom som är deras öde.”

Det absolut mest verkansfulla för att slå sönder ett folks nationella enighet är att angripa folkets kulturella och genetiska rötter – deras etniska tillhörighet. Detta kan ske genom sänkta födelsetal, folkfördrivning eller uppblandning med främmande folkslag. Idag kallas detta för invandring och mångkultur. En befolkning som inte längre är ett folk är betydligt lättare att styra i vilken riktning man än må vilja. Utan ett gemensamt ursprung, gemensamma värderingar och en gemensam tro blir det omöjligt för en nation att göra motstånd mot en totalitär världsmakt som krossar allt som kommer i dess väg.

Befrielse genom viljestyrka
Hälsofarliga matvanor, dygnet-runt-påverkan av systemets TV, musik och nöjen, urbanisering… Otaliga faktorer samverkar till att bryta ner vårt folks livskraft, vår försvarsvilja och vårt naturliga jag. Det kan vara både lätt och bekvämt att förledas till en materialistisk och egocentrisk tillvaro då vår omgivning befinner sig i ett sådant tillstånd. Slaveriet under penningen med en trygg ekonomisk situation framkallar försiktighet, rädsla och passivitet. Den dämpar våra instinktiva upprorskänslor och vår frihetssträvan. Men denna andefattiga materialistiska värld är en verklighet vi inte behöver leva i. Det vi istället kan börja med är att medvetandegöra oss själva och börja reflektera kring sakernas tillstånd och i den mån vi förmår det, att frigöra oss från det förkonstlade samhällets laster och bekymmer. Vårt folk har sin egentliga hemvist på landsbygden och det är därifrån, från bönderna och krigarna, som vi har fått vårt arv, även om det tycks ha somnat in och glömts bort.

Det är enkelt att beskylla en yttre fiende för vårt eget tillstånd. Och visst beror vårt tillstånd i Sverige idag till stor del på yttre påverkan. Redan med kristendomens införande utsattes vårt folk för främmande idéer och tankemönster, idéer som slog rot med svärdets och lögnens hjälp. Men dessa främmande krafter, såväl gamla som nya, beror även på en svaghet hos oss själva. De främmande tankemönster som behärskar Sverige och Västerlandet skulle aldrig ha fått samma fäste om vi vore ett friskt, självständigt och oförstört folk. Om vi hade värnat vår egen frihet, om vi kämpat för våra grundläggande intressen och värderingar. Starka skulle vi stå emot påverkan från de parasitära element vilka genom sin natur försöker få friska kroppar att insjukna och bryta sönder det som insjuknat.

En gröda som gror i god mylla växer sig både frisk och stark så den kan överleva parasitangrepp. Parasitens skadeverkan är alltid värst på den sjuke och svage, sådan är naturens lag. Det är vi själva och ingen annan som kommer till avgörandet – så vill vi leva får vi börja med oss själva. Det handlar om att skapa en vilja att göra det.

  • Publicerad:
    2006-03-23 00:00