RECENSION. Martin Saxlind har läst Anton Stigermarks nya bok Memetisk krigföring.
Anton Stigermark var en av talarna på Högerns makt II, en althöger-konferens som hölls i början av juni i år. Jag var på plats och Stigermarks anförande var det som mest fångade mitt intresse då det handlar om vad jag skulle vilja kalla ”Den stora frågan”, en fråga som skulle kunna formuleras på följande sätt: ”Hur ska vi få svenskarna att identifiera sig själva som ett folk och gemensamt bejaka sina intressen?”
Trots att vi svenskar ännu är i majoritet i Sverige – och i teorin kan rösta fram vilken politik vi vill – så är i princip alla våra riksdagspartier svenskfientliga. I årets val hade svenskarna möjligheten att rösta för en förändring, men den stora majoriteten av svenskarna gjorde inte det.
Grundproblemet måste vara att svenskarna antingen inte ens ser sig själva som en grupp, eller att man åtminstone inte fäster någon större vikt vid sin svenska grupptillhörighet. På grund av detta ser man inget värde i en politik som säkerställer folkets långsiktiga överlevnad och man har inte heller något intresse i kortsiktig politik som gynnar svenska intressen.
En gång i tiden hade detta ointresse för svenskheten inte spelat någon större roll, men i dagens situation där främmande grupper med högre etnocentrism håller på att kolonisera Sverige blir det ett mycket stort problem. På kort sikt innebär det att andra grupper skor sig på de naiva och individualistiska svenskarnas bekostnad, på längre sikt riskerar det ”mångkulturella” samhället att leda till att svenskarna blir en hårt förtryckt minoritet i sitt eget land.
Stigermark lyfte denna fråga på konferensen, men hade inte någon lösning på problematiken. Han berättade dock att han arbetade på en bok som skulle beröra det här ämnet och redan då visste jag att det var en bok som jag ville läsa.
Det tog sedan bara strax under två månader innan boken Memetisk krigföring släpptes av Logik förlag och jag har nu tagit mig igenom de 152 sidorna läsning som den bjuder på.
Att Stigermark är statsvetare och väl beläst märks i boken. Detta är på både gott och ont.
Boken har en akademisk stil där presentationen av olika begrepp och tänkare tar stor plats. I viss mån är detta såklart nödvändigt och vissa läsare uppskattar säkert att få hela bilden presenterad för sig, inklusive all bakgrundsfakta. Ur en rent pedagogisk synvinkel kan jag dock tycka att det förmodligen är mer effektivt att bara presentera sina tankar rakt på sak, utan att i detalj gå in på vilken amerikan eller fransman man blivit inspirerad av och vilka specifika begrepp de använde sig av i sina böcker.
På många ställen tjatas det också om vad syftet med den kommande eller tidigare texten är på ett typiskt akademiskt sätt.
Författaren skriver själv i boken att han skrev Memetisk krigföring under stark tidspress och jag tror att en del pedagogiska förbättringar hade kunnat göras om det hade gått att lägga mer tid på projektet. Med detta sagt är boken fullt läsbar och innehåller mycket värdefull kunskap.
I början av boken gillade jag bland annat utläggningen där Stigermark skrev om monism. Med monism syftar författaren på ett synsätt där man menar att en enskild faktor är den enda orsaken till ett visst samhällsproblem. Verkligheten är ju oftast mer komplicerad än så och om man vill lösa ett politiskt problem gäller det att verkligen förstå hur problemet har uppstått.
Stigermark är istället anhängare av en statsvetenskaplig tradition som han kallar för den machiavelliska traditionen. Inom den idéskolan försöker man studera makt och politiska problem på ett mer realistiskt och nyanserat sätt. De senare delarna av boken bygger således vidare på det här synsättet och går in på olika sätt att analysera saker som identitet, intressen, makt och kultur samt förklara hur fenomenen påverkar varandra och kan användas av nationalister.
En annan intressant sak som tidigt tas upp i boken är franska nya högern och deras metapolitiska kampmetodik. Även om Stigermark, som många andra i alternativhögern, ser ett värde i den äldre franska rörelsens arbete, så menar han att rörelsen idag är ”avsomnad” och att deras metapolitiska metod i sig är otillräcklig.
”En organisk intellektuell är en aktivistisk sådan, inte en världsbortvänd navelskådare” skriver Stigermark och menar att den franska nya högern för mycket var en ”överintellektuell sammanslutning som sysslade med konferenser, bokutgivning, artikelskrivande, men gav upp alla försök att aktivt påverka politiken.” Vid sidan av det metapolitiska arbetet måste det alltså föras en mer aktiv politisk kamp; det intellektuella metapolitiska arbetet får inte bli ett mål i sig utan måste syfta till att uppnå politisk makt.
Att Stigermark på det här viset är ”självkritisk” (eller mer korrekt beskrivet är kritisk till en politisk rörelse som i varierande utsträckning inspirerat en del nutida nationalistiska projekt i bland annat Sverige) samtidigt som han hämtar idéer från andra politiska läger än det egna gör hans bok väldigt unik och tankeväckande.
Angående metapolitik (kulturkamp) vs politik så menar Stigermark vidare att det dels är fel att påstå att kulturen är helt överordnad och styr politiken, dels att det egentligen inte går att dela upp fenomen i distinkta kategorier på det här viset. Gränsen mellan kultur och politik är alltså flytande, det går inte säkert att säga att en viss sak uteslutande hör till den ena sfären – sfärerna går in i varandra och de båda sfärerna påverkar hela tiden varandra. Å ena sidan gör denna insikt att saker blir mer komplicerade och röriga, å andra sidan banar det förmodligen väg för en mer korrekt förståelse för hur vårt samhälle fungerar.
Som titeln antyder går boken också in på memer där författaren bland annat nämner orchpostning och Bane-memen som två av sina favoritmemer. Stigermark menar att det som gör memer framgångsrika är att de ”skapar distans till det som kommenteras, vilket gör att de involverade inte behöver uppleva sig som lika bundna av de regler som normalt gäller för samhället”. Vidare konstaterar han att en viktig egenskap i kulturkriget är ”förmågan att kunna reducera avancerade idéer till en betydligt enklare nivå”, vilket också är det man uppnår med en lyckad mem.
För att återgå till Den stora frågan så är detta Stigermarks slutsats om den:
Det krävs en berättelse för att upprätta ett medvetande om intressen och därför en vilja att agera på dessa intressen. Det är problemet med Sverige och hela den västerländska civilisationen i dagsläget; de normerande berättelserna rationaliserar och legitimerar den politik som bedrivs, lindrar dess negativa konsekvenser och gör dem uthärdliga, och så länge de har bäring kommer någon politisk kursändring aldrig att komma till. En berättelse kan visserligen ställas mot verkligheten, men det kommer vara svårt att upplösa de nuvarande berättelserna genom att enbart kontrastera dem mot de fakta och den statistik som finns tillgängliga. Dessa fakta måste kompletteras med en annan berättelse som rationaliserar och legitimerar den nya politiska riktningen.
Att skapa denna nya berättelse är en svår men inte omöjlig uppgift enligt Stigermark. Tyvärr tar boken slut kort efter denna slutsats och går inte mer konkret in på hur uppgiften ska lösas.
Boken är alltså inte en färdig manual för vad vi i detalj ska göra härnäst, men boken ger en övergripande teoretisk förståelse för de mekanismer som tagit oss dit där vi är idag och som vi själva nu kan försöka använda oss av för att förändra samhället. På så vis kan man säga att läsaren efter att ha läst den här boken står bättre rustad än innan han hade läst boken, men läsaren måste fortfarande tänka och agera efter eget huvud (eller kanske vänta på nya böcker som bygger vidare på den grund som läggs i Memetisk krigföring?).
På grund av bokens något teoretiska och akademiska karaktär skulle jag säga att den inte är för alla, men de i vår rörelse som är mer intellektuellt lagda bör definitivt läsa och hämta inspiration från boken.
Boken går att köpa här på Logik förlag.
Hoppa till huvudinnehåll
