Dagens datum 5 mars: Detta datum 1940 överlämnade NKVD-chefen Lavrentij Berija ett förslag till Stalin om avrättning av över 25 000 polska krigsfångar som befann sig i fångläger och fängelser inom sovjetkontrollerat område.

Förberedelser
Från den 22 augusti 1938 till 1953 leddes NKVD, Sovjets interna säkerhetspolis, av Lavrentij Berija. Han lät avrätta sin föregångare Nikolaj Ivanovitj Jezjov efter utdragen tortyr i källaren till Lubjanka-fängelset i Moskva. Berija kom liksom Josef Stalin från Georgien. Där hade han som ledare för NKVD gjort sig känd för sin hänsynslöshet i förföljelsen av landets intelligentia.

Den 17 september 1939, samma dag som Sovjet gick in i Polen, gav Berija den första ordern om att upprätta ett antal genomgångsläger vid polsk-ryska gränsen. Här skulle tillfångatagna soldater och officerare placeras. Två dagar senare gav han order om att upprätta åtta läger inom sovjetiskt territorium.

Många av de polska officerarna som tillfångatogs var inte fast anställda utan hade civila arbeten. I fånglägren hamnade således en stor del av Polens främsta forskare och vetenskapsmän inom olika områden. Bakom Stalin och Berijas beslut om att avrätta krigsfångar låg en önskan att likvidera stora delar av den polska intelligentian. De följde därmed ett mönster som även väglett bolsjevikerna i deras behandling av den inhemska befolkningen.

Enligt ett hemligt direktiv från Berija skulle de polska fångarna delas upp så att officerare, underofficerare och poliser fördes till två specialläger. Dessa var Ostasjkov väster om Kalinin (idag Tver) i Ryssland och Starobilsk utanför Charkiv i Ukraina. Till Ostasjkov skulle funktionärer i säkerhetstjänsten, militära underrättelsetjänsten, milismedlemmar, polis och fångvaktare föras. Till Starobilsk fördes generaler, officerare och högre statliga samt militära tjänstemän.

Då dessa två läger inte räckte till fick ytterligare ett tas i bruk för det här syftet. Därmed fick lägret Kozelsk öster om Smolensk fungera som ett specialläger för officerare. Allting utfördes med största noggrannhet efter att beslut tagits vid högsta ort i Sovjetstaten. Samma sak gällde även besluten om att fångarna i dessa läger skulle avrättas. Stalin godkände förslaget från Berija varefter beslut fattades av politbyrån.

Karta över de tre lägren dit polska krigsfångar fördes.

De tre lägren
På alla tre orterna hade NKVD valt att använda före detta kloster som fångläger. I Starobilsk fanns en stor ortodox kyrka med brutna kors som användes som magasin för vete. På vintern fördes veten bort, enligt utsago skickades den till Tyskland. I slutet av oktober konstaterade lägerinspektören att det fanns 7045 fångar i lägret, varav 4813 var meniga soldater och 2232 officerare.

Det andra lägret, Ostasjkov, var ett gammalt kloster omringat av en hög mur på en ö i sjön Seliger. Den 15 oktober befann sig över 9000 fångar där. NKVD- löjtnanten Frolov som visiterade lägret vid den tiden rapporterade om usla förhållanden. En sak upplevede han dock som positivt. Detta var att ett tiotal medlemmar från kommunistpartiet fanns på plats och spred propaganda ”för att övertyga de polska fångarna om det överlägsna i det sovjetiska systemet” (2010a:53).

Det tredje lägret, Kozelsk, låg 25 mil sydost om Smolensk och var ett före detta kloster för eremitmunkar. De flesta fångarna härifrån avrättades och begravdes i Katyn. Detta ortnamn kom senare att bli en historisk symbol för bolsjevikernas massmord på polska officerare, underofficerare och poliser under våren 1940.  Egentligen var det dock bara en del av dem som avrättades där.

Lavrentij Berija.

Dokumenten
Den 5 mars 1940 överlämnade Berija ett skriftligt förlag till Stalin om vad han tyckte borde göras med de polska fångarna. Detta dokument var i över 50 år bland de mest hemliga i Kremls arkiv. Det var först efter Boris Jeltsin fick makten som de togs fram. Den 14 oktober 1992 överlämnades detta dokument till Polens president Lech Walesa.

Berijas förslag hade troligen föregåtts av muntliga överläggningar med Stalin. I dokumentet står att fångarna i NKVD:s läger samt olika fängelser ”är omedgörliga fiender till den sovjetiska makten, fyllda av hat till det sovjetiska systemet” (2010a:58).  I lägren beräknades finnas 14 736 personer. Över 97% av dem var polacker. Förutom dessa behandlades i dokumentet omkring 11 000 personer som befann sig i fängelser i västra Ukraina och Vitryssland.

Berija framför i dokumentet till Stalin att han ansåg det nödvändigt att ”handlägga dessa i ett speciellt förvarande med utförande av det högsta straffet – arkebusering”. Efter detta står även att: ”ärendena skall handläggas utan att inkalla de arresterade och utan att någon anklagelse föreläggs”.” (2010a:62).

Stalin skrev ”Za”, som betyder ”för” framför sin underskrift på papperet. Under denna finns även namnteckningar från K. Vorosjylov, V. Molotov och A. Mikojan. Kalinin och Kaganovitj fanns inte på plats och fick kontaktas per telefon. Deras godkännande antecknades i vänstra hörnet. Därmed hade samtliga kommunistpartiets politbyråmedlemmar godkänt dokumentet. Samma dag hölls ett möte med partiets politbyrå där de beslutade att Lenins mausoleum på Röda torget skulle förses med en ny sarkofag.

Överlagt massmord
Den 2 mars, två dagar tidigare, hade politbyrån tagit beslut om att deportera alla familjemedlemmar till dem som satt internerade i lägren och fängelserna till Kazakstan. Detta skulle vara utfört tills den 15 april.

Till dem som inräknades som familjemedlemmar var: ”hustru och barn men också föräldrar, bröder och systrar i det fall de bor tillsammans med familjen till den arresterade” (2010a:64-65). Även deras egendom skulle konfiskeras. Det finns än idag en polsk minoritet i Kazakstan bestående av ättlingar till de som deporterades dit under 1940-41.

Dessa deportationer omfattade omkring 60 000 personer och utfördes under en dag, den 13 april 1940. Deportationen av familjemedlemmarna var en del i beslutet att avrätta de fängslade polska fångarna.

Man kan fråga sig hur utförandet av detta ens kunde vara möjligt. Liknande operationer hade blivit en rutin i det sovjetiska systemet. Något som krävde mer noggrann förberedelse var avrättandet av de över 25 000 fångarna som tillhörde eliten av det polska samhället.

Från den 7 mars hölls flera konferenser i Moskva där beslutet om avrättningarna delgavs ansvariga personer inom NKVD. Ett protokoll från politbyråns möten där beslutet finns nedskrivet skrevs ut i minst 481 exemplar. Detta visar att vetskapen om morden inte var begränsad till ett fåtal personer.

Överlevare
Av dem som fanns i de tre lägren efter utgallringen av meniga soldater undgick 395 personer att bli mördade. Troligen ansågs de vara användbara av Sovjet. De skickades till andra läger och de flesta överlevde kriget. Bland dessa fanns 47 personer med tysk bakgrund som undgick avrättning efter ingripande av tyska ambassaden i Moskva.

I fallen med Ostasjkov och Starobilsk låg avrättningsplatsen i närheten av lägren. För fångarna i Kozelsk som avrättades i Katynskogen låg den tiotals mil bort. För sådana ändamål hade NKVD ett eget transportdepartement. Transporterna fick inte väcka uppmärksamhet och de var tvungna att ske i samma takt som avrättningarna kunde verkställas.

Till gruppen som slapp avrättning fanns de som ansågs inneha viktig information. En av dessa var Stanislaw Swianiewicz, professor i ekonomi vid östeuropeiska institutet i Vilnius. Swianiewicz hade specialiserat sig på den sovjetiska ekonomin. Dessutom hade han tillbringat en tid i Hitler-Tyskland och skrivit en bok om dess ekonomiska politik. Swianiewicz var den enda personen som plockades ut ur dödstransporterna från lägren till avrättningsplatsen. Han skrev senare en bok om sina upplevelser som heter ”I skuggan av Katyn”.

Fångarna beskriver hur NKVD försökte förbjuda kortspel i lägren och istället försåg dem med schackpjäser. Det är känt att Stalin var förtjust i att spela schack. Desto närmare datumet för dödstransporterna i april 1940 kom desto mer optimistiska verkar fångarna blivit. Det spreds rykten om att de skulle få möjlighet att åka till ett neutralt land. Belägg för att dessa rykten förekom har hittats i flera dagböcker vid utgrävningarna i Katyn.

En polsk major vid namn Adam Solski skrev i sin dagbok ända fram till avrättningen i Katyn på morgonen den 9 april. Han beskrev hur fängelsebilen innehöll små celler. ”Man har fört oss någonstans till skogen: ser ut att vara ett slags sommarhem. Här är grundlig kroppsvisitering” (2010a:97). Sommarhemmet var ett vilohem för NKVD. Dit fördes de i bussar från tågstationen.

Swianiewicz lämnade Kozelsk den 29 april, tre veckor efter den första transporten avgått därifrån. Han har berättat att de fraktades i tågvagnar som anlände i Smolensk morgonen därpå. Därifrån reste de vidare en halvtimme till stationen i den lilla orten Gniezdovo. Där separerades han från de andra i transporten och fördes till en tom vagn. Här blev han erbjuden te och kunde iaktta vad som hände vid järnvägsstationen.

En mindre buss med övermålade fönster körde in på platsen. Denna rymde ungefär 30 personer och ingången fanns baktill på bussen. Den backade intill tågvagnen så att passagerarna kunde stiga på utan att gå ner på marken. ”På båda sidor om ingången till bussen stod NKVD-soldater med bajonetter påsatta på sina gevär. Efter en halvtimma kom bussen tillbaka för att hämta nästa parti med fångar” (2010a:90).

Swianiewicz beskriver hur översten som tagit ut honom från transporten gick runt på platsen med händerna i fickorna. Det framgick att det var han som kontrollerade operationen. Swianiewicz frågade sig vad den gick ut på. Just då hade han inte en tanke på att det kunde handla om avrättningar.

Swianiewicz dömdes till åtta års fångläger för spioneri, men frigavs i samband med en amnesti för polska fångar. Av över 4000 fångar från lägret Kozelsk var Swianiewicz den enda som klarade sig undan att bli avrättad. Alla andra begravdes i massgravar vid den kulle som lokalinvånare kallade för getberget.

”Utrymningen”
NKVD döpte massmords-operationen till ”utrymningen”. Enligt Berijas beräkningar handlade det om totalt 25 421 personer som dömts till döden. Fångarna i Starobils avrättades i NKVD:s fängelse i Charkiv för att sedan begravas i massgravar i skogen utanför byn Piatitjatki. Fångarna i Ostasjkov avrättades i fängelset i Kalinin och begravdes i massgravar i Mednoje.

Det var fångarna från Kozelsk som avrättades i Katyn. Det är ännu osäkert om de sköts vid kanten till massgravarna eller någon annanstans. Ifall agerandet följde mönstret från de andra platserna kan de blivit skjutna i den villa som tillhörde NKVD inom det avstängda området. Det finns även uppgifter som talar för att vissa av dem dödades i NKVD:s fängelse i Smolensk.

Chefen för alla fångläger, Major Pjotr Soprunenko, skickade den första dödslistan med 78 numrerade namn till Kozelsk den 2 april. De skulle sändas till Smolensk och överlämnas till NKVD-chefen där. Dessa avrättades på förmiddagen den 4 april. 45 stycken sådana listor är idag kända och publicerade.

För lägret Ostasjkov är 65 listor kända. Där upprättades även en handskriven sammanställning där det stod att 5291 personer skickats iväg fram till den 29 april. Allt verkar ha dokumenterats in i minsta detalj: antal vagnar och fångar per vagn samt avgångs- och ankomsttider. Ingen av listorna från Starobilsk eller från fängelserna i västra Ukraina och Vitryssland har däremot offentliggjorts.

Avrättningarna
Mest information om avrättningarna har man från de som utfördes i Kalinin på fångarna från Ostasjkov. Lägerchefen major Dmitrij Stepanovitj förhördes angående detta den 20 mars 1991. Han sade att tre män kom dit med en hel koffert pistoler. Att så många behövdes förklarade med att pistolerna snabbt blev utbrända. Det var Vasilij Blochin och hans närmaste medarbetare. Blochin är förmodligen Stalins mest ökände bödel. Han satte ihop en grupp på ca 30 personer som aktivt deltog i mördandet.

Vasilij Blochin.

Först fördes fångarna till ett ”Lenin-rum” med en röd lampa där de fick svara på frågor om namn, födelseår och grad. Därefter togs de till ett rum som ljudisolerats så att skotten inte skulle höras ut. Avrättningarna skedde under natten. Den första natten skickades 300 fångar dit. Då fick de fortsätta efter soluppgången för att hinna med alla.

Blochin gav därefter order om att bara skicka 250 stycken åt gången. Utanför en dörr till avrättningsrummet stod de fordon som kropparna lastades på. Blochin hade även med sig grävmaskinsoperatörer som arbetade med att förbereda och fylla igen massgravarna i skogen vid Mednoje.

Proceduren i Charkiv beträffande fångarna från Starobilsk gick till på liknande sätt. Angående detta blev en viss Syromiakov, som var chefen för NKVD:s fängelse i Charkiv, intervjuad under 1990 och 91.

Han sade att de tog rockarna från fångarna för att vira dem runt huvudet på dem direkt efter de skjutits. Detta gjorde man för att de inte skulle ”bloda ner”. Sedan lades de på en bår och lastades på bilar. Varannan lades med huvudet åt olika håll. 25 till 30 lik fick plats i varje transport. I gravhålen slängdes de sedan i oordning i nattmörkret.

Från samtliga läger gjordes en sammanställning i maj. Däri beräknades antalet döda för Ostasjkov till 6287, 4404 för Kozelsk och 3896 ifrån Starobilsk. Den 9 juni 1940 meddelande styrelsen för krigsfångar att de kunde börja ta emot nya fångar.

Invasionen
Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjet. Det tog bara några veckor innan Smolensk låg i ruiner och skogsområdet vid Katyn besattes av tyska soldater. Stalin tog plats bland de allierade bredvid Winston Churchill och Franklin Roosewelt.

I deras läger fanns även Polen vars officerskår Stalin till stor del låtit utrota. Dagen efter att operation Barbarossa inleddes hälsade ledaren för Polens exilregering Wladyslaw Sikorski Sovjet välkomna som allierade.

General Wladyslaw Anders frigavs från Lubjanka fängelset i Moskva och utsågs till att leda den nya polska armén i Sovjetunionen. Han fick genast problem att lokalisera officerare och andra som förväntades vara fängslade inom landets gränser.

Varken Anders eller de andra polska politiska ledarna kunde tro att alla de saknade soldaterna hade mördats. Inte heller fick de några svar från Sovjets representanter. Ömsom sade de att de aldrig funnits eller att de måste ha frigivits. Det var som att soldaterna uppslukats av jorden.

Till slut fick Polens ambassadör Stanislaw Kot ett möte med Stalin och Molotov, som båda varit med och undertecknat dödsdomarna. Då sade Stalin: ”Jag tror att vi har inlett en ny era i våra ömsesidiga relationer och att fiendskapen har ersatts med vänskap” (2010a:120). Några år tidigare hade han sagt samma sak om Hitlers Tyskland. Det enda svaret Kot fick var att alla polska krigsfångar hade frigivits.

Den 18 mars 1942 hade Anders ett möte med Stalin och Molotov. Med honom var även överste Leopold Okulicki. Åter menade de att officerarna från de tre lägren saknades. Stalin avvisade dem och sade: ”jag har redan givit samtliga order att frige dem. Jag vet inte var de finns. Vad skall jag gå efter? De kanske finns i läger på det område som tyskarna besatt?” (2010a:122). Därmed för han fram den lögn som man sedan skulle hålla fast vid: att skylla ifrån sig allt på tyskarna.

General Anders bestämde sig sedan för att evakuera hela exilarmén till Persien. Där fick de stöd av britterna. De försågs med brittiska vapen och reste från Kairo till Italien för att delta vid det berömda slaget vid Monte Cassino. Svaren på frågorna om var hans soldater tagit vägen skulle senare komma från oväntat håll.

Utgrävningarna
I Gniezdovo fick polacker som arbetade åt tyska militärmakten höra från lokalbefolkningen om att polska soldater anlänt dit våren 1940 och förts till getberget. De polska arbetarna gjorde en mindre utgrävning där i juli 1941. De hittade två lik från polska officerare och satte upp två kors på platsen.

Under våren 1942 hade överste Friedrich Ahrens sitt högkvarter i NKVD:s hus i Katynskogen. Det låg strax intill platsen för massgravarna. Hans hund gav sig ofta iväg till området vid björkkorsen för att gräva. Ahrens sade även att han sett vargar gräva på platsen. Högkvarteret för tyska armén i Berlin meddelades om de misstänkta massgravarna.

Det beslutades om en första utgrävning som ägde rum i februari 1943. Den 29 mars gavs order om en fullständig utgrävning. Den 13 april meddelades officiellt att man funnit massgravar med polska officerare som mördats av Sovjet. Den 17 april noterade Joseph Goebbels i sin dagbok att: ”Katyn-frågan är en politisk bomb. Vi skall utnyttja detta faktum enligt konstens alla regler” (2010a:126).

Journalister bjöds in till utgrävningsplatsen. Bland dem fanns Christer Jäderlund från Stockholms-Tidningen. Tyskarna hade ingenting att dölja. De organiserade besök från polska röda korset trots att det däri fanns personer som samarbetade med den polska armén.

Lokalbefolkningen intervjuades. Även krigsfångar från brittiska, amerikanska och polska armén togs dit. Bland dessa fanns en amerikansk officer som hette John Van Vliet. Han skrev sedan en rapport som genast hemligstämplades i USA.

En internationell medicinsk delegation besökte Katyn under slutet av april och undersökte kropparna som tagits upp. Bland dem fanns Helge Tramsen som var medlem av motståndsrörelsen i Danmark. Utgrävningarna pågick fram till början av juni 1943 då värmen gjorde att stanken från liken blev för stark.

Hela tiden fanns en delegation från polska röda korset på plats. Ledaren för denna hette Hugon Kasur och dog i strider mot tyskarna i Warszawaupproret 1944. Totalt grävdes 4143 kroppar upp från åtta massgravar och genomsöktes.

I alla gravarna utom en låg kropparna i oordning. Där hade de stuvats ner med ”huvud och ben om lott” (2010a:138). De träd som planterats ovanpå gravarna beräknades vara tre år gamla. Kommissionen slog fast att morden ägt rum mellan mars och maj 1940.

Bild av utgrävningsplatsen i Katyn från luften.

Sovjetiskt fulspel
Efter att ha fått reda på detta skall Churchill sagt till representanter från den polska exilregeringen att han visste vad bolsjevikerna var kapabla till. Han menade att i deras ”hänsynslöshet ligger också deras styrka och den tjänar nu de allierades sak i kampen mot tyskarna” (2010a:127).

Den 19 april 1943 stod det i den sovjetiska tidningen ”Pravda” (sanning) att: ”tyskarna efter att på ett bestialiskt sätt ha mördat polska krigsfångar … nu försöker sopa igen spåren efter sina brott och samtidigt finna lättlurade människor som tror på detta”. Artikeln avslutas med att: ”de polacker som så lätt gripit tag i detta Hitlers falsifikat, understödjer och är beredda att samarbeta med de fascistiska bödlarna kommer att gå till historien som människoätaren Hitlers medhjälpare” (2010a:130).

Den 21 april meddelade Stalin i ett telegram till Churchill och Roosevelt att de ämnade avbryta alla förbindelser med den polska exilregeringen. Detta på grund av att den krävde en internationell undersökning i Katyn av röda korset.

Stalin använde därmed sitt eget massmord för att senare kunna upprätta en sovjetkontrollerad polsk regering. En ny polsk armé upprättades i Sovjetunionen vars marsch mot Tyskland skulle leda till att en kommunistisk lydregering upprättades i Warszawa efter kriget.

I oktober 1943 var Smolensk-området åter i klorna på röda armen. Med hjälp av NKVD gjordes nya undersökningar som drog slutsatsen att det var tyskarna som bar skulden för massmordet. Detta dokument kallas Burdenko-rapporten och blev grund för Sovjets agerande i Katyn-frågan ända fram till 1990. Likaså var den utgångspunkt för de flesta västerländska länders agerande under den tiden. Rapporten innehöll en mängd osannolika och motsägelsefulla uppgifter.

Stalin, Roosewelt och Churchill vid konferensen i Teheran.

Under konferensen med de allierade ledarna i Teheran 1944 föreslog Stalin den 29 november att: ”minst 50 000 och kanske 100 000 personer tillhörande den tyska militära ledningen måste fysiskt likvideras” (2010a:159). Roosevelt skall ha svarat i skämtsamt ton att det kunde räcka med 49 000.

Samma sak som han gjort mot Polen var Stalin villig att utföra mot Tyskland efter kriget. Bolsjevikerna verkar använt liknande metoder mot befolkningen i alla länder som de kontrollerade. Stalin måste utvecklat en vana att likvidera människor på löpande band. Hans blodtörst förefaller i detta sammanhang som osläckbar.

Efterspel
Efter kriget hängdes flera oskyldiga tyska officerare som beskylldes för Katynmassakern offentligt i Leningrad. Vid Nürnbergrättegången som inleddes den 14 oktober 1945 uteslöts Polen helt från att delta. De enda talesmännen för offren där var tyskarna som stod åtalade.

Den ryska åklagarsidan protesterade häftigt när Hermann Görings advokat kallade in vittnen för att motbevisa deras förfalskade rapport om morden i Katyn. Resultatet blev att tribunalen helt undvek frågan om vem som bar ansvaret för dessa.

Efteråt förbjöds varje diskussion om Katyn i Sovjets satellitländer. Hårdast tillämpades detta i Polen. Ordet Katyn förbjöds och plockades ut från uppslagsverken. Även utanför den sovjetiska sfären trodde man länge att det var tyskarna som gjort sig skyldiga till massakern. Där kan även medias intressen till stor del spelat in. Så sent som 2008, när den polska filmen ”Katyn” behandlades på DN:s kultursida stod det ”att den handlade om Hitlertysklands mord på polska officerare under andra världskriget” (2010a:10).

Sovjetledarna ändrade till och med kartböckerna för att dölja sina brott. I de sovjetiska kartorna kom en ort i Vitryssland som hette Khatyn att ersätta orten utanför Smolensk med samma namn. Geografiskt sett låg de inte långt ifrån varandra. Där påstods tyskarna ha utfört en hämndaktion efter att en officer dödats av partisaner. Denna händelse försökte bolsjevikerna pränta in i minnet hos befolkningen istället för berättelsen om deras egna systematiska avrättningar.

I det vitryska Khatyn invigdes 1969 ”en av de största och gentemot utlandet viktigaste minnesplatserna över andra världskriget i hela Sovjetunionen” (2010a:188). Bland dem som skrivit in sig i dess gästbok är USA:s president Richard Nixon. Vid samma tid som hans besök i Sovjetunionen hölls diskussioner om att upprätta ett monument i London över Stalins offer i Katyn (2010a:189).

Under 1975 upprättades ett monument över offren i Katyn i Stockholm. Sovjets ambassadör protesterade emot detta till Olof Palme inför att han skulle göra ett besök i Moskva. Han skall svarat att det var svårt att hindra att monumentet restes då det gällde privat mark på en innergård. Det upprättades sedan utanför exilpolackernas lokal på Östermalmsgatan.

Hemligstämplad information
I början av 1990-talet inleddes en rättslig undersökning av Katyn-fallet i Ryssland. Under 1992 satte den ryska sidan stopp för allt samarbete med Polens åklagarmyndighet. 2004 antog polska IPN-institutet (Institutet för Nationellt Minne) uppgiften att inleda en ny undersökning om krigsförbrytelser mot Polen. Vid ett första möte med åklagarmyndigheten i Moskva blev de lovade att få tillgång till det material som samlats in av myndigheten. Några veckor senare fick de beskedet att det mesta av materialet hade hemligstämplats.

65 år efter mordbeslutet, den 5 mars 2005, bestämde sig ryska militära riksåklagaren att lägga ned målet. Brottet preskriberades. Samtidigt lade den ryska domstolen ned frågan om rehabilitering av de polska officerarna som dömts till döden som fiender till den sovjetiska staten. Efter att ha överklagats av de polska anhöriga fastställdes domen i Moskva i oktober 2008.

Vad kan det finnas för information i de ryska arkiven som är så känsligt? Det är möjligt att Sovjetledarna utfört andra illdåd än Katyn-massakern som de bestämt sig för att ge tyskarna skulden för.

Ifall Tyskland inte upptäckt massgravarna skulle det troligen än idag ha varit okänt att alla dessa människor avrättades på order av Sovjets högsta ledning. Stalin och hans lakejer gjorde allt de kunde för att dölja sanningen om vad som hänt de försvunna polska fångarna. Det är högst troligt att tyskarna, som förlorade kriget, hade fått bära skulden för dessa människors död.

Flygplanskraschen utanför Smolensk
Den 10 april 2010, kraschade ett flygplan från Polen med 96 passagerare strax utanför flygplatsen i Smolensk. De var på väg dit för att uppmärksamma att det var 70 år sedan Katyn-massakern utspelade sig på platsen. Alla som fanns med i planet omkom.

Besättningen bestod av en delegation med många från Polens elit. Bland annat president Lech Kaczynski och stora delar av polska arméns ledning. Även 15 medlemmar av Polens parlament, forskare, historiker och släktingar till offren fanns med på planet. Detta räknas som den värsta katastrofen som hänt Polen sedan andra världskriget. Många omständigheter kring katastrofen verkar fortfarande vara höljda i dunkel (1).

Vid minnesplatsen för dem som mördades i Katyn hade hundratals anhöriga till de mördade samlats. Det var tänkt att presidenten skulle hållit ett tal där. I detta skulle han sagt att brotten i Katyn är en del av hela Europas historia. I talet som aldrig hölls fanns nerskrivet att: ”Lögnen separerar människor och nationer. Den för med sig hat och förbittring. Det är sanningen, också den mest smärtsamma, som verkar befriande” (2010b:9).

Nästa år är det 80 år sedan massmorden ägde rum i Katyn och på andra platser. Mycket pekar på att frågan fortfarande är i hög grad aktuell. Polen verkar idag vara ett av få länder där det finns en politisk vilja att ta reda på sanningen kring bolsjevikernas massmord.

Likaså är det främst på polsk mark som tyskarna beskylls för att ha utfört ett systematiskt folkmord. När sanningen kring bolsjevikernas mordkampanj uppdagas kan det leda till att andra uppgifter kommer fram som vår världsordnings herrar vill hålla borta från dagens ljus. Detta skulle kunna bereda väg för en ny tid och ett verkligt paradigmskifte i Europa.

Källor:
(1) http://smolenskcrash.eu/

Irving, David. (2004). “Nuremberg – the last battle”. Focal Point
Johansson, Peter. (2010a,b) “Stalins mord I Katyn”. Carlssons.

  • Publicerad:
    2019-03-05 07:00