Dagens datum 14 maj: Denna dag år 1931 öppnade militär eld mot arbetare som demonstrerade mot strejkbryteriet i Ådalen. Vid skottlossningen dödades fem personer och fem skadades.

Demonstrationståget strax innan det nådde färjeläget i Lunde. Foto: Public Domain

På kristihimmelfärdsdag, den 14 maj 1931, samlades nästan alla Ådalens arbetare till ett protestmöte i Frånö, Kramfors kommun i Ångermanland. Anledning var att stejkbrytare tagits till området. Därifrån gick sedan ett demonstrationståg med tusentals deltagare emot Lunde, där strejkbrytarna fanns.

Området försvarades av utkommenderad militär. När de inte lyckades få stopp på demonstrationståget öppnades eld. Fem demonstranter dödades och ytterligare fem skadades.

Bakgrund
I början av 1930-talet var den röda arbetarrörelsen i Sverige uppdelad i tre partier. Socialdemokraterna var störst. Sedan fanns två kommunistpartier som kallades efter deras ledare. Det ena partiet var de sovjettrogna ”sillénkommunisterna” som skulle utvecklas till dagens Vänsterpartiet. De andra var ”kilbomarna” som tog avstånd från stalinism och Komintern. Under Nils Flyg skulle partiet senare utvecklas i nationalsocialistisk riktning.

På första maj 1931 demonstrerade socialdemokrater och kilbomare tillsammans i Kramfors-parken. Nils Flyg och P.V. Mårtensson talade inför 3 500 personer. De framstod som ett enigt alternativ till ”Sovjethetsarna”. Samtidigt gick sillénkommunisterna till torget med fullt utstyrda röda frontare i täten.

Sovjetfrågan var något som splittrade dem. I början av 1900-talet använde företagen strejkbrytare systematiskt. Häri fanns en fiende som de kunde enas emot.

Strejkbryteriet
Det hela började med en tvist om lönerna vid sulfatfabriken i Marmaverken utanför Söderhamn. Arbetsgivaren ville sänka lönen med 4 öre, från 1.18 till 1.14 kronor. Därför inleddes strejk där sommaren 1930.

När skeppningssäsongen inleddes våren 1931 tog ägarna dit strejkbrytare för att utföra arbetet. Till samma koncern hörde pappersmassefabrikerna i Sandviken och Utansjö i Ådalen. Från 29 januari började pappersindustriarbetareförbundet föra sympatistrejker vid dessa fabriker.

I sandvikskajen, norr om Kramfors, låg 14 000 ton pappersmassa som behövde lastas på båtar. Strejkbrytare togs dit för att utföra jobbet.

Onsdagen den 13 maj spreds informationen i tidningarna om en ”invasion av strejkbrytare i Ådalen”. Dagen innan hade ett 70-tal strejkbrytare anlänt till Härnösand. En av stuveribolagets personalbåtar transporterade dem till Lunde där de inkvarterats i ”Villan”. Så kallades ett område med en samling hus, logemente och matsal inhägnat med brädplank.

Strejkbrytare hissas upp på däck på lastångaren ”Milos”. Foto: Public Domain

Arbetet avbryts
Strejkbrytarna anklagades för att hjälpa arbetsgivaren att pressa ner lönerna. Ett flygblad som spreds av sillénkommunisterna kallade till samling vid idrottsplatsen i Kramfors på onsdagen. Därifrån tågade man sedan mot strejkbrytarna.

I täten fanns en banderoll med texten ”För Marma-arbetarnas seger”. De gick till fabriksområdet i Sandviken. Där höll man på att flytta pappersmassa till en lastångare. På vägen sammanstrålade de med ett annat demonstrationståg som hade musik. Tillsammans utgjorde de omkring 500 personer. Fyra poliser åkte i varsin bil framför och bakom tåget.

Demonstranterna tog sig in på området och jagade iväg strejkbrytarna som flydde i en personalbåt under stenkastning. Polisen försökte, utan framgång, hindra demonstranterna att ta sig ombord på lastångaren. Där fanns en handfull strejkbrytare kvar.

Ett femtiotal kom ombord på lastaren. De hissade upp sex strejkbrytare, en efter en, på däck ifrån lastrummet. Några var blodiga i ansiktet. Fyra av dem fick de med sig i täten av demonstrationståget tillbaka till torget i Kramfors. Där förhördes de av den lokale kommunistledaren Axel Nordström. Sedan fördes strejkbrytarna till läkare. De hade lovat att de skulle fara tillbaka till Stockholm.

Orienteringskarta över Ådalen.

Militär tillkallas
Landsfogden Sune Påhlman sammanträdde med direktör Strömberg i stuveriaktiebolaget. Landsfogde var en titel som fanns i alla län mellan 1917 till 1965. Denne agerade som både länspolischef och statsåklagare.

Vid fabrikskontoret i Sandviken ringde landsfogden till landshövdingen i Härnösand och bad om hjälp från militären. Denne i sin tur talade med socialminister Sam Larsson. Därefter utlovades 40 infanterister och 20 beridna soldater från Sollefteå. Dessutom skulle ett antal konstaplar och kriminalare komma till Lunde.

Länsstyrelsen fridlyste de inhägnade områdena i Lunde och Sandviken. Kramforspolisen fick i uppgift att meddela allmänheten om detta.

Redan samma kväll var militärerna på väg till Ådalen. Kompaniet som skickades till Ådalen bestod av furir- och korpralskolans elever, samt ett antal frivilliga. De hade infanteristers beväpning. Detta innefattade även kulsprutegevär. Befälhavare var kapten Nils Mesterton. Ingen bland manskapet verkar vetat vart de skulle eller vad deras uppgift var. De informerades inte om läget i Ådalen.

Tåget de åkte i till Sprängsviken, strax söder om Lunde, utsattes för stenkastning. Ett antal rutor krossades. En kulspruta riggades så att den kunde ställas ut på en  plattform när de kom fram. En stor folkmassa väntade på dem.

”Ådalskravallerna”
Ryktet om händelserna i Sandviken spreds snabbt. Den helgdagskvällen kom hela ådalen i rörelse. När tåget kom in på stationen var det någon som ville storma det. En annan skrek åt militären: ”Tänk på åt vilket håll ni vänder vapnen, kamrater.”

Under stenkastning lyckades militären göra plats och ta sig vidare mot Lunde. Folkmassan följde efter. Där kastades sten och brandbomber. Ett hus brann, likaså kläderna på en karl. Allt mer folk samlades. Då slocknade all belysning i Lunde mellan klockan 11 och midnatt.

Tre personer satt på kaféet i folkets hus då militären satte upp strålkastare som skulle svepa över Lunde. När de såg hur detta skrämde folket bestämde de sig för att sabotera transformatorn. Eftersom de inte kunde se vilken som var den rätta säkringen sade den ena ”Vi river ner hela helvetet”. Det slängdes sedan i älven.

Efter det blivit mörkt läste landsfogden upprorslagen, ropandes genom en lucka i planket. Tre gånger uppmanade han folkmassan att avlägsna sig ”i konungens namn”. Han möttes med ”glåpord och speglosor” från folksamlingen. Då kastades ut rökhandgranater.

De skulle inte kastas på människorna men två stycken fick ändå eld i kläderna på grund av kringfarande fosfor. Militären gick i eldställning och avlossade två lösa skottsalvor. Ridande militärer fick order att rensa på vägarna. De möttes med sten och skällsord. Poster och patruller placerades ut.

Protestmöte i Frånö
Dagen därpå annonserade Lundes transportavdelning i tidningarna om ett protestmöte kl. 12 i Frånö folkets Hus. Att de valde Frånö istället för Kramfors kan berott på att de planerat för en demonstration till Lunde. Därifrån var det lagom lång gångväg. Gårdagens händelser hade skruvat upp intresset för mötet.

Alla fackföreningar slöt upp vid mötet i Frånö. Det var vackert väder. Denna dag kom våren, sades det. Besökarna fick inte plats i Folkets hus så mötet flyttades ut till parken istället. Från talarstolen visades de brända upp från gårdagens militärutryckning. Folket blev upprörda och arga på militären. Nordström förespråkade allmän arbetsnedläggelse tills dess att strejkbrytarna var borta. Kraftiga jasvar lät höras.

Samtidigt som sammankomsten hölls ett enskilt möte för fackföreningarnas styrelseledamöter. När detta var avslutat hade demonstrationståget redan gett sig av mot Lunde. Kanske var det redan framme.

Smeden John Westling gick i täten med socialdemokratiska ungdomsförbundets fana. De som ledde demonstrationen tänkte förmodligen gå runt det fridlysta Villaområdet. Sedan kunde de komma ut på landsvägen tillbaka mot Kramfors. Hade de fått gå runt hade kanske inget hänt. Militären hade dock planerat annorlunda.

Tåget mot Lunde
Högsta prioritet för militären var att skapa avstånd mellan demonstrationen och villaområdet. Därför spärrade man av vägen dit. Demonstrationen skulle stoppas på vägen och hänvisas till ett fält i närheten. I praktiken var det inte så enkelt.

Militären planerade för ett stormningsförsök. Större delen av truppen förlades vid stora ingången till området. Där placerades även en kulspruta. Att demonstranterna valde en annan väg verkar ha överrumplat ordningsmakten.

Gevären laddades med två lösa skott överst i magasinet och tre skarpa under. Kulsprutorna kunde inte laddas med lösa skott. Militären hade order att skjuta framför folkmassan.

När demonstrationen kom till Lunde gick Väja-Dynäs hornorkester med och spelade. De vek av vid folkets hus men fortsatte spela från en terrass. Två ryttare hade placerats ut för att stoppa tåget. De ställde hästarna tvärs över vägen. Folk utropade: ”Vägen är fri! Vi har rätt att komma fram! Det är en fredlig demonstration – flytta på er”.

Fanbäraren Westling menar att han gick förbi hästarna på vägkanten. Sergeant Rasks häst stegrade sig och hamnade i diket. Rask sårades i nacken och träffades av en sten på knät. Han haltade därifrån och möttes av de andra i patrullen. Efter och omkring honom kom allt folk. Vissa sprang, vissa kastade sten. Westling hörde skott och slängde sig i diket med fanan.

Löjtnant Beckman kom ridandes från färjplanen. Han upptäckte den skadade Rask och påstod att han såg någon sikta mot honom med en revolver. Beckman börjar skjuta. Rask likaså. Då kom kapten Mesterton springande.

Bakom de främsta personerna rörde sig den stora folkmassan, till synes omöjlig att stoppa. 3-4 tusen personer tryckte på ifrån samhället. Vägen sluttade så folk inte kunde se vad som hände framför dem.

Skottlossning
Mesterton ropade tre gånger: ”Halt i lagens namn annars skjutes här skarpt!” Sedan vände han sig om och ropade ”Eld!” De lösa och skarpa skotten avlossades i följd. Furir Tapper fick order att komma med sin kulspruta. Av misstag gick tre skott av när han tog ur bandet. Han sade att de gick högt, men var osäker på vart de hamnade.

När demonstrationståget kom befann sig 20-åriga Eira Söderberg med sina vänner vid ett hus bredvid vägen. De såg militär som låg i skyttegravar. De trodde att Eiras bröder skulle gå främst i tåget men såg mest gamla socialdemokrater där.

Eiras vän Majken beskrev hur skottlossningen lät som att åskan börjat gå. Hon hörde ett gällt skrik bakom sig och vände sig om. Eira hade ramlat omkull, träffad av en kula i underlivet. Hon bars till skräddarens hus där livet snabbt rann ur henne. En av hennes bröder skrek åt militären genom fönstret. Det kunde aldrig fastställas varifrån skottet kom. Kanske var det från furir Tappers kulspruta.

Fabriksarbetaren Erik Berström kröp längs vägen. Även han bars in i ett hus där han dog. Evert Nygren föll i närheten av honom, träffat med två skott i bröstet. Han dog omedelbart. Jungman Sture Larsson dog vid vägkanten. De som var med beskrev hur han blev allt gulare.

Fabriksarbetaren Viktor Eriksson träffades av en rikoschett och dog på plats. När hans vän Oscar Berggren böjde sig för att hjälpa honom kände han en brännande smärta i bröstet. Han hade skjutits genom lungan. Han ville lämna sin klocka och plånbok till någon. Innan han föll ihop fann han en bekant och klarade sig precis med livet i behåll.

Tore blåser ”eld upphör”
I orkestern på terrassen stod den unge jazztrumpetaren Tore Alespong. När han hörde gevärssalvorna blåste han som av en reflex ”Eld upphör”. Då slutade plötsligt alla militärerna att skjuta. Tore hade själv gjort militärtjänst som musiker.

En talare uppmanade folkmassan att stanna. ”Man skjuter oss med vapen som vi har betalat”, sade han. Demonstranterna vände sig emot militären och sjöng internationalen.

Först efter 9 på kvällen spreds nyheten om vad som hänt till större delen av svenska folket. Någon skottlossning från demonstranter kunde aldrig fastställas. Nu är det heller ingen som tror att det förekommit.

Demonstration i Stockholm med anledning av händelserna i Ådalen Foto: Public Domain

Efterspel
På söndagen hölls ett möte i Kramforsparken med tio tusen deltagare. Sture Larssons kropp fördes hem till Västervik. Begravning för de fyra andra hölls den 21 maj vid Gudmundarå kyrka i Kramfors. Dit kom 25 tusen personer.

Nordström sade i sitt tal vid begravningen att: ”De kulor som dödade våra kamrater har samtidigt dödat illusionerna om samförstånd och försoning med (…) det ruttna system, som krävt våra kamraters död.” Klockan 12 hölls fem tysta minuter över hela landet.

Händelserna resulterade i en skarp radikalisering av samhällsläget. Arbetarrörelsen stod i kontrast till det etablerade samhället. De representerade två olika rättsuppfattningar.

Kompaniet som skickades till Ådalen tillhörde en krigsmakt som inte skjutit mot människor på över hundra år. När de väl fick order att göra det så var det mot sitt egna folk.

Vid krigsrätten i Sollefteå dömdes Mesterton, Tapper och Beckman till några dagars vaktarrest för försummelse eller oförstånd i tjänsten. I högsta domstolen var det bara domen på tre dagars vaktarrest för Tapper som stod fast.

Axel Nordström dömdes till straffarbete i 2 år och 6 månader ”för ledarskap av upplopp, brott mot annans frihet och demonstration utan tillstånd.”

På hösten 1932 bildade Per Albin Hansson regering. Socialdemokraterna har mer eller mindre dominerat makten i Sverige sedan dess. Regeringsmakten behöll de oavbrutet fram till 1976. Massakern i Ådalen spelade troligtvis en avgörande roll i detta.

Referenser:
http://www.adalsmarschen.se/historia/
https://da.se/2018/09/de-stred-mot-solidariteten/
Birger Norman. ”Ådalen 31”. (2010). Murbruk Förlag.

  • Publicerad:
    2021-05-14 09:00