I dagarna har SVT sänt en konferens som arrangeras av Mångkulturellt centrum under temat ”Varning för ras”. Sammantaget har det visat sig att det inte är ras som man varnar för utan specifikt den vita rasen.
Mångkulturellt centrum höll under två dagar i november flera föreläsningar om antirasistisk strategi, vilket i dagarna sändes på SVT. Flera föreläsare erkänner existensen av raser och menar på att det gagnar antirasisterna att tala om ras. Under konferensens paneldebatt beskrev paneldeltagarna en form av raskamp där udden måste riktas mot vita människor. Målet är att förgöra den vite mannen och den position som man anser att han har.
Docenten i sociologi, Catrin Lundström, höll först ett inledningsanförande där hon beskrev hur synen på ras i Sverige har förändrats. Lundström är forskare inom kritiska vithetsstudier, en akademisk inriktning som behandlar vithet och gemenskap mellan vita som en rasistisk och förtryckande social konstruktion. Lundström berättar att det var Sverige som skapade världens första rasbiologiska institut och att en syn på vit överhöghet var officiellt sanktionerad i Sverige på den tiden. Efter 1968 blev Sverige en ”progressiv röst internationellt” som protesterade mot apartheid och stödde medborgarrättsrörelser.
”Under den här svenska epoken slutade man tala om raser och den hegemoniska antirasismen stöddes av en medveten färgblindhet”, säger Catrin Lundström. Lundström beskriver sedan hur antirasismen blev norm i det svenska samhället, hur Sverige uppfattades som ett föregångsland för sin antirasistiska politik och att svenskarna ansåg sig stå utanför den koloniala historien.”Man talade inte om raser eftersom rasismen förpassades till historien, extremister eller andra delar av världen”.
Denna självförhärligande syn fick dock en törn när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och det blivit uppenbart att en stor del av den vita befolkningen tänker raspolitiskt. Detta gav ”upphov till starka reaktioner bland antirasister”, menar Lundström, som samtidigt beklagar sig över att man i argumentationen ”tog inte upp ras och vithet i det svenska samhället” (detta eftersom den antirasistiska strategin varit att det inte finns någon sådan, annat än hos extremister). Catrin Lundström menar att den antirasistiska rörelsen sopade problemen under mattan och tillät den vita överhögheten, eller det som kallas för den ”strukturella rasismen”, att fortsätta regera. Lundström säger att Sverige är en av världens mest etniskt segregerade länder i västvärlden och ”ger uttryck för en vit hegemoni som har existerat länge med olika förevändningar”. Denna vita hegemoni ska enligt Lundström även kopplas samman med kön, sexualitet och klass.
Debattpanelen bestod av tre icke-vita personer: Jim Haritaworn, forskare i sociologi, Eduardo Bonilla-Silva, professor i sociologi samt Raka Shome, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap.
Panelen inleder med att diskutera huruvida användandet av statistik kring etnicitet skulle kunna användas som ett led i en antirasistisk politik, för att föra upp frågan om etnisk ojämlikhet på agendan, men kommer fram till att det hela är vanskligt. Här sägs öppet att exempelvis brottsstatistik kring etnicitet verkar till minoriteternas nackdel. Istället bör man tala om de ”mekanismer” som gör att invandrare begår brott. Statistik, om den överhuvudtaget ska användas, måste kombineras med annat.
Den vita hegemonin genomsyrar enligt debattpanelen hela det västerländska samhället. Även Hollywood ska vara en del av denna plan och som exempel tar man upp filmen ’300’ där den vite mannen slåss mot hela världen och som ”handlar om den globala världen och det hot som ’de andra’ utgör”. Notera att panelen förbigår det faktum att den judiska dominansen inom Hollywood är allmänt känd med många filmproduktioner som tydligt ligger i linje med vad som skulle kunna kallas raskampen mot vita. Panelens konspirationsteori om den strukturella vita rasismen inom Hollywood skulle inte tåla kritisk granskning.
Panelen talar sedan öppet om en form av raskamp och att samhällen som verkar för en förbrödringen mellan människoraserna är skadliga. Det måste alltid finnas en udd riktad mot den vita mannen. ”Det finns en ännu värre dominans där vi inte behöver samla in statistik för att vi är alla svenskar, eller alla puertoricaner eller alla amerikaner. Då försvinner alla möjligheter till motstånd”, säger Eduardo Bonilla-Silvia. Raka Shome uttalar sedan att ”en av de största utmaningarna” är att bekämpa uppfattningen om att det inte finns några raser: ”Baserat på vad jag hört om Sverige låter det som att ni måste slåss mot den här färgblindheten”, säger hon. Bonilla-Silvia säger vidare att det finns ett ”ett problem med att se det förflutna som historia” och att ”vita amerikaner lider av minnesförlust” då de anser att slaveriet inte berör vita människor av idag. De måste påminnas om att den skuld de har som privilegierade medlemmar av den vita rasen.
Vidare förordar paneldebattörerna vikten av en kollektiv rörelse mot vita. Enligt Bonilla-Silvia är valet av Barack Obama ett steg i fel riktning. ”Nu när Obama är president kan det lustigt nog bli så att en svart president gör att utvecklingen går bakåt”, säger han och menar att Obama bara är en del av en ”ny regim som upprätthåller rasdominansen”. Bonilla-Silvia talar om att när svarta kom till i USA var de inte ett kollektiv utan flera olika folkgrupper. Det var först efter generationer som man identifierade sig som ’svarta’, och sedan ’afroamerikaner’. Detta kollektiv har nu ”börjat splittras” genom att alltfler betraktar sig som ’multirasiala’. Förutom Barack Obama betraktas även den svarte skådespelaren Denzel Washington, som kysser en vit kvinna på film, som en splittrare. Detta tillsammans med Will Smith som efter valet av Barack Obama sade att ”nu finns det inga fler ursäkter” – alltså att svarta nu inte längre kan skylla ifrån sig på någon annan.
”Så medan ni försöker att ena er har USA, som traditionellt haft en stark svart enhet, även om den varit splittrad, en svart minoritet som håller på att förlora sitt kollektiv”, säger Bonilla-Silvia. ”Vi [som i de förtryckta] måste jobba för att bli det här kollektivet”, säger han. Raka Shome instämmer men påpekar att det är allt svårare att bilda kollektiv idag eftersom den nyliberala logiken förhindrar det. ”Obamafenomenet är ett exempel på det. Det har inte skapat några kollektiv. Så frågan är hur man kommer undan den nyliberala logiken”, frågar hon.
Detta var den första internationella konferensen om ras och vithet i Sverige och hölls under två dagar på Mångkulturellt centrum i Fittja. Andra föredragshållare var exempelvis chilenskan Sissela Nordling Blanco, talesman för Feministiskt initiativ, en av grundarna till Uppsala Pride och medlem av den feministiska tankesmedjan Interfem. Enligt Blanco behövs ord som ras för att kunna synliggöra och tala om rasism där den ”strukturella rasismen” är det centrala. Victoria Kawesa från Nätverket för afroeuropeiska kvinnliga forskare var mer tydlig och menade att rasbegreppet behövs för att kunna tala om vithet eftersom rasism ”reproduceras av dem som har tillgång till en vit kropp”.
En av arrangörerna till denna forskarkonferens var koreanen Tobias Hübinette, en av grundarna till Expo. Hübinette är känd för sitt hat mot vita och har tidigare medgett att han misshandlat människor som uppträtt rasistiskt i sin närhet, vilka kunde vara ”allt från fullfjättrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer”. Arrangören till konferensen uttalade bland annat följande ord i tidningen Creol 1996: ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”
Debatt under temat ”Varning för ras”. Andra debatter och föreläsningar under samma tema kan ses via denna länk.
Hoppa till huvudinnehåll
