Många vill bevara – för få kämpar!

En vanlig fråga är varför nationella inte nått några nämnvärda resultat sedan 1945. En av orsakerna är att för många vill bevara det gamla och att för få kämpar för någonting nytt.

”Människornas rätt går före statens.
Men om ett folk är underlägset i kampen för sina mänskliga rättigheter, då har det helt enkelt vid vägningen på ödets våg befunnits för lätt för lyckan att vidare bestå härpå jorden. Ty det folk, som inte är redo eller i stånd att strida för sin existens, för detta har den evigt rättvisa försynen redan bestämt slutet.
Världen är inte till för fega folk.”

Dessa ord från Adolf Hitler förklarar naturprincipen om att endast de som kämpar har rätt till någon rättvisa.

Det var med denna utgångspunkt som NSDAP kastade sig in i en konflikt med bolsjevikerna, men även mot reaktionen. De tyska nationalsocialisterna förde en offensiv och aggressiv kamp på bred front och lyckades nå segern kort sagt genom den enkla anledningen att man anammade kampen som metod och livsstil. Man gjorde det medvetna valet att ”strida för sin existens”.

De borgerliga nationalisterna vid den här tiden hade försökt hindra bolsjevikerna genom att förmedla fakta och argument till folket, i förhoppning att de skulle vara förnuftiga nog att ta till sig rationella argument. De misslyckades gång på gång.

Nationalsocialisterna, som från början var ytterst få till antalet, kom med sitt mod och offervilja att sporra andra som ville kämpa i samma anda och därmed ansluta sig till denna rörelse. Denna kamprörelse kom att vid rätt tidpunkt och genom gynnsamma yttre förutsättningar explodera i Tyskland. Inom och utanför Tyskland började man tala om den ”urgermanske barbaren” i ny skepnad och Carl Gustav Jung beskrev det nya Tyskland som besatt av Wotan. Den tyska folksjälen hade vaknat till liv, väckt inte utav vare sig populister eller borgerliga nationalister utan av offerviljan hos några få.

Mod och offervilja hittar du bland den kämpande skaran. Mest fanatiska är de som kämpar för en storslagen idé för framtiden, då ”en rörelse, som vill nyskapa en värld, icke får tjäna stunden utan framtiden” (Adolf Hitler).

Många nationella av idag har gjort en felaktig analys. I hög grad tycks man ha övergett tanken på att skapa någonting nytt. Istället för att förändra vill man hellre bevara, istället för att revolutionera samhället försöker man reformera. För att väcka ett helt folk krävs dock mer än att rota runt i bokhyllan bland böcker från ”fornstora dar”. Det finns en anledning till att vissa böcker ligger och dammar i bokhyllan. 1800-talets borgerliga nationalism är förbi.

Historikern och statsvetaren Michael O’Meara tar i sin bok Toward The White Republic upp en rad kritiska punkter mot nationaliströrelsen i USA. Enligt honom är den amerikanska rörelsen till stor del kvar på 1950-talet där man med en orientering kring vetenskapliga och rationella argument försöker bevisvägen övertyga amerikanarna om att deras USA är angripet. Man tycks tro att om man kan proppa tillräckligt många med fakta så kommer ”folkviljan” till sist att segra. Det man inte insett, menar O’Meara, är att genetiker, darwinister och andra akademiker hade så mycket mer giltighet på just 1950-talet då USA fortfarande var vitt och det var nödvändigt att bevara och försvara ett status quo. Idag är detta USA borta, raserat och ”bortom reform”.

Eftersom det som är förstört inte går att reparera måste man istället fokusera sina krafter på att bygga någonting nytt. O’Meara stödjer de strävanden som numera förs fram av bl.a. Harold Covington om ett vitt hemland (Nordvästra territoriet) som bryter sig loss från det judekapitalistiska, mångkulturella USA. O’Meara förespråkar också behovet av en myt som enande faktor för den nya rörelsen. Det säger sig självt att en sådan myt måste vara kommen ur kamp och sprungen ur folket – inte från de bildade klasserna. Därför anser O’Meara att man hellre bör idealisera Bob Mathews, Robert E. Lee, slaget vid Alamo etc.

Liknande situation som råder i USA existerar även i Sverige. Även här måste vi lämna det mesta av det gamla bakom oss, implementera det som är nödvändigt för kampen idag och kämpa vidare mot nya mål. Att inspireras av vår historia är en sak och har också giltighet när det rör de delar som har folklig förankring. Däremot är konservativt förhållningssätt och konservativa idéer inte något vi borde lägga oss till med. Därför är det så ofattbart att många inom den nationella rörelsen, i åsikter, språkbruk och estetik för fram ett budskap som med all säkerhet är avsett att försöka tilltala bourgeoisien. Den borgarklass vi ser idag har nog så många åsikter om samhällets ”bristande moral” men däremot inget intresse alls av att vilja åstadkomma någon verklig förändring. Individer ur denna samhällsklass är generellt sett raka motsatsen till de personer som Michael O’Meara räknar upp. Medelklassen är ”anständig” och hos de anständiga går man inte man ur huse om ens dotter gruppvåldtagits av främlingsgäng – man ringer polisen. Deras paroll är ”lugn och ro”, och så länge systemet tycks upprätthålla just detta så kan vi glömma alla fantasier om att dessa skulle kämpa för vårt folks överlevnad.

Propagandan bör riktas till dem som redan är utsatta för detta systems verkningar (förutsatt att detta inte är självförvållat) och därför har mindre att förlora på att kämpa. Här talar vi snarare om arbetarklassen. Tyvärr har arbetarna i brist på nationella alternativ tagits omhand av vänstern och fallit offer för en falsk ”socialism”, marxismen. Utöver denna grupp har vi den minoritet inom medelklassen som är idealistisk. Här åsyftas den människotyp som är benägen att vilja förändra världen och gör så i rörelser som t.ex. Greenpeace. Inom denna grupp skulle vi kunna finna nog av intelligentsia för att kunna föra vår kamp framåt. Att dessa emellertid inte ansluter sig till den nationella rörelsen beror på att denna rörelse, hur glatt man än hänger sig åt populistisk verksamhet, i grunden saknar verklig framåtanda och visioner.

Förutom Motståndsrörelsen finns mig veterligen ingen annan organisation i Sverige som representerar en framtida vision. Snarare tycks många vara ganska nöjda med samhället som det ser ut och hellre vilja ägna sig åt detaljjusteringar här och var och lägga fokus på yttre hot – särskilt islam. Kanske blir allt som vanligt bara vi rensar bort lite invandrare? Motståndsrörelsen representerar ett fritt Norden med de nordiska folken förenade i en framtida republik. Denna nordiska republik kommer kunna stå självständigt och hävda sig kulturellt, militärt och ekonomiskt. Kampen för det fria Norden är ingen pappersprodukt utan någonting mycket konkret redan idag. Motståndsrörelsen finns idag representerat i tre nordiska länder där kontinuerlig verksamhet bedrivs. Att det finns vissa som anser vår vision orealistisk beror kanske på att de fortfarande är mentalt kvar i nuet, rent av omhuldar nuet, och att man ändå anser att en förändring – om någon – skall leda bakåt, inte framåt.

Man vill bevara det nuvarande tillståndet och eftersom man inte förstår vikten av att kämpa för en ny storslagen idé kommer man sakna den drivkraft som behövs och också hamna just i det tillstånd man förtjänar. Problemet är ju att i dagens nuvarande tillstånd finns miljontals rasfrämlingar vars mängd hela tiden ökar. Det är vad vi kommer få på köpet om vi inte tar upp konflikten med de idéer (och de idébärare) som har skapat detta tillstånd. Även om det skulle innebära att vi måste ställa oss helt utanför den nuvarande ordningen.

Det naturliga svaret när man från Motståndsrörelsens sida väcker kritik mot i princip alla andra blir: ”Men ni då?”. ”Vad har ni lyckas med?” Frågan är befogad och det är naturligtvis sant att vi inte nått våra mål och att vi därför – än så länge – kan anses ha varit mindre framgångsrika. Men samma sak kan sägas om sådana som Front National vilka lovade stort, men som trots att de nått en position av ”makt” i realiteten inte kunnat åstadkomma ett dugg för det franska folkets befrielse. En kamporganisation med en världsåskådning som grund och med en vision för framtiden bär dock inom sig alla förutsättningar att lyckas av den enkla anledning att man representerar någonting helt annat än den rådande ordningen. Man är fri från dess bojor eller har i alla fall för avsikt att slå sig fri. Sådana kamporganisationer har inte ”fel” strategi utan den nuvarande situationen beror på att för många valt den bekväma vägen istället för att engagera sig i en kamporganisation, vår eller i en egen. Problemet i nuläget är att för många vill bevara men att få kämpar för någonting nytt. Den nationella rörelsen riskerar därför att bli en återvändsgränd.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments