INSÄNDARE. En lärare som nyligen engagerat sig i Nordiska motståndsrörelsen berättar i den här artikeln om sin uppväxt i det mångkulturella Malmö och om sina erfarenheter från läraryrket.

Beslutet att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle fattades av en enig riksdag 1975 (proposition 1975:26), samtidigt hade min klass flyttats till en mångkulturell skola i östra delen av Malmö. Nästan alla i min klass var etniska svenskar utom några tjejer, vars pappor kom från Ungern och Jugoslavien. På skolan fanns det desto mer barn med utländsk bakgrund; turkar, jugoslaver, greker, ungrare. De flesta barnens föräldrar var arbetskraftsinvandrare.

Till en början gick det bra, det var assimilering som gällde och invandrarna var få.

1975 bytte vi skola. En tredjedel i vissa klasser var invandrare. Det blev genast bråk mellan ”spaggarna”, som vi kallade dem, och svenskarna. Jag minns att vår klass hamnade i slagsmål med en annan klass med en massa turkar och att turkarna och deras storebröder senare stod och trampade på mig med höga platåskor som var populära på den tiden.

Det förekom ett gäng kickers utanför McDonalds som tränade sparkar i luften. De var iklädda Adidasoveraller och var säkert en förebild för Adidasvänstern som bildades senare, eftersom de pryglade svenskar.

Illustrationsbild. Unga invandrare i Malmö.

Utlänningarna som kom till Sverige förväntades aldrig att anpassa sig och bli svenska, istället baserade man samhället på mångetnicitet och i Malmö hade man skapat Malmöfestivalen med massor av mångkulturella inslag, som t.ex. utländsk mat och dansuppvisningar.

1996 blev jag och mina tre kompisar utsatta för ett rånöverfall på Malmöfestivalen. Jag lämnade aldrig ifrån mig något, men fick tummen avslagen med en kedja.

När riksdagen på 90-talet antog propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden” gick jag lärarutbildningen. Vi fick lära oss att undervisningen skulle anpassas efter mångkulturen.

Illustrationsbild. Bild som uppges föreställa en ”svensk” skolklass.

När jag började jobba som lärare var det på en skola på Rosengård med 90 procent invandrare. Allting kretsade kring hur man skulle anpassa sig till barnen och ta tillvara deras olika språk. Dessa barn var en brokig skara från Irak, Palestina, Makedonien och Kosovo, några enstaka kom från Vietnam, Chile eller var romer, men merparten var araber. Skolans rektor vurmade för utlänningars rätt att spela fotboll på skoltid. Han anställde mig för att spela spel med bråkiga arabpojkar. På skolan förekom trakasserier mot personalen. Barnen spottade och slog på lärarna som inte kunde göra så mycket. På hemvägen blev flera ur personalen trakasserade av gäng som kastade sten efter dem. Jag var extremt chockad av den brist på uppfostran, vett och etikett, artighet och empati, som eleverna uppvisade.

På Rosengård vandaliserade utlänningarna skolorna under 90- och 2000-talets början till den milda grad att två högstadieskolor fick läggas ner.

Efter några års paus från yrket återvände jag till Malmö Stad och jobbade på en skola i innerstaden. Det som slog mig var att allt var låst och kameraövervakat och att barn i sjuårsåldern mordhotade personalen. Två 6-åriga zigenarbarn rev ner inredningen i skolan och en afrikansk flicka slog sin fröken varje dag tills hon grät. När jag kritiserade den ohållbara situationen fick jag inte fortsätta på arbetsplatsen.

Nu har gränserna öppnats, migranter och asylsökare väller in i staden. Kommunen går på knäna. Ensamkommande tonåringar driver runt i Malmö, kriminaliteten ökar.

Jag beslutade mig för att ta kontakt med Motståndsrörelsen. Utvecklingen i Malmö måste vändas, staden måste återigen bli en skånsk stad, där malmöitiskan klingar, i ett befriat Sverige!

/Läraren

• Publicerad:
  2016-07-27 10:00

Kategoriserat som:
• Insändare
• Kärnfrågor
• Nyheter & Journalistik
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Ras & Invandring