Centerpartiets riksdagskandidat Helen Törnqvist argumenterar i Svenska Dagbladet för att arbetsrätten behöver reformeras och att företagare ska få mer att säga till om. Fackets makt ”måste minskas i jämförelse till arbetsgivarens”. De viktigare sanningarna i sammanhanget förbigås givetvis med tystnad.

Idéerna som framförs av Törnqvist är inte unika utan ligger i linje med diffus centerpartistisk retorik. Med ekonomiska särintressen i ryggen försöker hon odla myterna om hur arbetsmarknaden ska börja blomstra genom att exempelvis ta bort turordningsreglerna vid uppsägningar och att införa individuell lönesättning utanför fackets kontroll. Som enskild anställd vet man dessutom bäst att hålla tyst om sin lönenivå. Dagens arbetsmarknad ”förutsätter social kompetens och samarbetsförmåga” medan fackföreningarna och lagstiftningen lever kvar i ett konflikttänkande. Tanken på strejk verkar vara något särdeles ohyggligt eftersom det kan kosta pengar för företagarna.

För företagens skull kommer Törnqvist som en fredens budbärare. Ska det bli lönsamhet och mera jobb behöver tydligen rättsskipningen lämnas över till varje företagares godtycke. Inga mera bråk och krav på arbetsgivarna. Skrota lagar om anställningsskydd. Då kan företagen börja våga anställa.

Balansen saknas i Törnqvists vision
Att fackföreningarna är genomruttna konstruktioner, av skäl som ska anges, gör inte riskerna mindre med att låta en obalanserad arbetsmarknad få leva vilda västern. Lönedumpningar, maktmissbruk och arbetsförhållanden som snarare påminner slaveri än om ömsesidig gemenskap blir konsekvenserna. Det kommer att uppstå företag som bygger sina framgångar på att vara så brutala som möjligt mot sina anställda. Ett stort överflöd av arbetskraft kommer att garantera detta. Den ekonomiska desperationen kommer att driva fram en situation där arbetstagarna säljer sig så billigt som möjligt och blir tvungna att acceptera maktmissbruk och övertramp.

Törnkvists vision om en fackföreningsrörelse med minskad makt och avhuggna lagar i arbetsskyddet är fantasilös då den inte lämnar några egentliga garantier för den stora majoriteten av befolkningen som är hänvisade till att överleva som ordinarie arbetstagare. Vad skulle arbetsgivaren bjuda tillbaka? Var skulle incitamentet finnas för bättre arbetsmiljö eller andra positiva effekter för den anställde om hela avgörandet står och faller på arbetsgivarens nåd? Onekligen är det så att företagen behöver vara lönsamma för att motivera sin existens och i förlängningen tillåta möjligheter till arbetstillfällen. Bakom den typiskt borgerliga retoriken är det dock inte svårt att finna värderingar om en önskad maktstruktur där auktoritet är synonymt med storleken på skattkistan. Där finns en dröm om ett privilegiesamhälle med feodal inriktning, där det arbetande folket ses som ett pack och en förbrukningsvara. Där folket hålls skiljda från de välsituerade herrarna och deras gemak. Långt ifrån den folkliga frihetstraditionen som historiskt varit rådande i Norden.

Krav på ”mångfald” är dyrare än anställningsskydd
Törnqvist förbigår den omständigheten att arbetsgivare från politiskt håll kan tvingas att anställa personer med invandrarbakgrund. Vissa kvoter blir också subventionerade när tvånget inte räcker för att skapa ”mångfald” vilken enligt en dikterad officiell sanning är något som stärker arbetsplatserna. Större företag är även tvungna att upprätta en policy om mångfald. Metoden är alltså att medels politiska påtryckningsmedel använda både piska och morot för att öka andelen icke-svenskar på arbetsmarknaden. Att politiken är orättvis mot både arbetstagare och företag säger sig självt. Anställningstrygghet behöver inte vara något som skapar stora kostnader och problem. Detta skapas däremot genom att utöva påtryckningar vid rekryteringsprocessen och att sätta företagare i skräck för att bryta mot gällande diskrimineringslagar. Införandet av politiskt korrekta doktriner inom företagen är något som dessutom sanktioneras av fackföreningarna. Denna agenda är föga förvånande inget som Törnqvist finner anledning att kritisera.

Fackföreningarnas intolerans
Fackföreningarna har per tradition alltid visat intolerans mot oliktänkande. Den nuvarande tendensen är samma som återfinns inom det politiska etablissemanget där Törnqvist själv huserar. Delvis öppnas uteslutningsärenden mot fackanslutna för att de inte anses omfamna rätt värdegrund om ett mångkulturellt samhälle. För att diskvalificeras räcker det med att sympatisera med Sverigedemokraterna. Avvikare som inte sjunger med i den av facket komponerade bolsjevikiska hymnen, kryddad med regnbågsfärger och mångkulturella floskler, utsätts för politisk förföljelse på sina arbetsplatser. Samtidigt pågår även idag tvångsanslutningar till fackföreningar trots att det strider mot lagen. Det stora flertalet fackanslutna tror nog att de ingår i en ren intressesammanslutning. I själva verket göder de en urartad kollos som ingått i konstellation med socialdemokraterna och företagen. Facket är ingalunda att betrakta som liktydigt till de anställdas rättigheter även om de envisa myterna hävdar motsatsen.

Principer för rättvisa förhållanden
I ett samhälle i balans så finns det inga skäl till att stifta lagar om turordningsregler och anställningsskydd. Där skulle den av marxister och ivriga borgare delade föreställningen om positionskrigets nödvändighet på arbetsplatsen inte finna sin jordmån. Duger inte galoscherna i en arbetssituation är det väl bara att byta arbetsgivare? Om den anställde är en lat sopskalle som mest parasiterar får han väl leta upp en annan födokrok? För varför skulle man inte behöva jobba för sitt levebröd? Ansvaret är gemensamt. Som arbetstagare ska man få lön för mödan man offrar och som arbetsgivare ska man kunna begära att den anställdes insats ska vara lönsam.

Just på grund av att balansen kan gå åt både det ena eller andra hållet kan det ändå mycket väl vara motiverat med en stark arbetslagstiftning. Där kan gränser dras för minimilöner, barnarbete, arbetsgivarens sociala skyldigheter med mera. Då får den anställda verkliga rättigheter att luta sig emot till skillnad mot idag då arbetstagarna i flera avseenden är i händerna på fackföreningarna. Då behövs inga stridsåtgärder om arbetsgivaren går över gränsen för vad lagen tillåter. Alltså får även de mest utsatta skydd. Lagarna kan vidare definiera villkoren och styra utvecklingen mot ett högre mål där fokus ligger på det som är för landet och folket mest gynnsamt. Särintressen får lov att underordna sig denna princip. Reservationen måste dock klargöras att det behövs en verkligt övergripande strategi för att åstadkomma en harmonisk balans i arbetets relationer. Enskilda åtgärder är inget fullständigt recept. Under nuvarande samhällssystem kan i grunden positiva åtgärder kosta mer än det smakar eller motverka sitt syfte.

Principer kommer att behöva vägleda arbetsmarknaden då det finns särskilda värden som inte kan mätas utifrån enbart ekonomiska resultat. Undantag och om nödvändigt subventioner kan vara försvarbara när det handlar om verksamheter som i sig fyller viktiga samhällsfunktioner. Det kan visa sig att en återgång till viss industri som i dagens ekonomiska mått inte är lönsam ändå är nödvändig för att möta framtidens utmaningar. För att överleva måste Sverige och Norden se om möjligheterna för att kunna sörja för egna behov istället för att som nu stödja sig på bland andra låglöneländer och importerad teknologi.

Foto ”löpet”: Danne Eriksson

• Publicerad:
  2010-08-08 00:00