Att offentligt böja knä inför homolobbyn under den årliga Pridefestivalen, är som bekant något av en tradition för Sveriges politiskt korrekta. Genom åren har allt från rikspolischefer till riksdagsmän och FN-diplomater varit festivalens invigningstalare.

Det är en historiskt klassisk strategi av olika samhällens härskande skikt, att låta av allmänheten respektabla personligheter torgföra nya och ifrågasatta idéer och trender. Genom denna strategi hoppas härskarna att man lättare ska kunna dupera folket. Allt sedan Romarrikets dagar har massorna manipulerats med hjälp av bröd och skådespel. Att dagens massa låter sig duperas på samma sätt visar att utvecklingen kanske inte riktigt går framåt hela tiden.

En av årets invigningstalare till bög- och flatsamlingen i Stockholm var den ”vänsterintellektuelle” Jan Guillou, känd för sina böcker om bland annat Arn och Hamilton. Jan, som tack vare medverkan i diverse mat- och jaktprogram samt otalet krönikor ibland annat Aftonbladet blivit utpekad som ”mansgris” av inflytelserika feminister, har alltså nu fått tillträde till ytterligare en del av den svenska offentligheten. Och han levde sannerligen upp till sitt rykte som allmän belackare. I klassisk Orwell-stil beskrev han sådana som oss, sedernas försvarare och homofilernas antagonister, i termer av ren ondska. På bästa sändningstid kunde han dock lugna alla bögar och flator i Sverige genom att påstå att denna ”ondska” var mer ”skrattretande än farlig”.

Detta är inte första gången herr Guillou vänder kappan efter den politiska korrekthetens vind. Tillhörande den s.k. 68-generationen har Jan Guillou alltid varit medveten om vilka ämnen som kan beröras för att han ska betraktas som ”radikal”, i alla fall bland kretsar av medelklassintellektuella. Denna konst har han lärt sig ända sedan han och en journalistkompanjon på FIB avslöjade IB-affären på 70-talet.

Hans stöd för palestiniernas kamp mot den judiska ockupationen blev dock kortlivad. När marockanen och flyktingen Ahmed Rami gav ut den Israel-kritiska boken ”Vad är Israel?”, så var Jan Guillou en av de första ”radikalerna” som högljutt och demonstrativt drog undan sitt tidigare stöd för Rami och dennes fria radiokanal Radio Islam. Till skillnad från andra ”intellektuella”, Jan Myrdal och islamkännaren Hjärpe i Lund, stämde Guillou nu in i sionistkören flitigt dirigerad från bröderna Bonnier, och stämplade den politiska dissidenten Rami som ”antisemit”.

Så när nu Jan Guillou väljer att visa sig ”macho” tillsammans med homolobbyn, så är det bara en logisk konsekvens av hans tidigare handlande. Det gäller att inte vara så radikal så att man kan hamna i onåd hos de styrande och vem vet, Guillou kanske till och med alltid egentligen har identifierat sig med homovärlden?


  • Publicerad:
    2006-08-05 00:00