Den bristande kontrollen över Internet har i flera års tid varit en vagel i ögat på svenska folkets fiender. Folktribunen har tidigare påpekat att etablissemangets syn på yttrandefrihet är lite annorlunda än gemene mans.
Enligt grundlagen gäller i princip att var man har rätt att framföra sina åsikter genom vilket medium som helst, men staten kan anlägga vissa begränsningar på vad som får sägas och inte. Staten får emellertid inte på förhand gå in och hindra någon från att framföra sina åsikter, utan en domstol måste pröva huruvida ett visst yttrande är olagligt, efter att yttrandet spridits till allmänheten. Om domstolen kommer fram till att yttrandet är olagligt, bestraffas ansvarig utgivare, och resterande exemplar av en eventuell publikation kan konfiskeras.
Den principen var tillfredsställande för regimen så länge alla massmedier kontrollerades av pålitliga människor – människor med en i grunden fientlig inställning till det svenska folket – så att ingen alternativ information kunde nå ut effektivt. Man kunde möjligen acceptera att någon obskyr tidskrift tryckt på kopiator tillhandahöll alternativ information till något hundratal personer; det spelade ändå ingen roll i det stora hela. Den allmänna opinionen vilade i vilket fall tryggt i regimens händer, samtidigt som den kunde slå sig för bröstet och hävda att det minsann rådde yttrandefrihet i Sverige.
Regimens syn på yttrandefrihet
Men i och med Internet ändrades allt detta; helt plötsligt blev det möjligt att nå ut med ett budskap till lite bredare kretsar också med mer modesta, ekonomiska tillgångar, även om budskapet inte var politiskt korrekt; något som givetvis inte uppskattas av regimens hantlangare, vilka har vant sig vid att få bestämma vad som ska vara politiskt korrekt och inte.
Situationen beskrevs träffande av Anders Mildner i Sydsvenskan, under rubriken PROBLEMATISK TRIUMF FÖR YTTRANDEFRIHETEN (29/8-99).
För 20 år sedan var det kanske inte så svårt att vara för fullständig yttrandefrihet. De medier som kunde påverka samhällsdebatten – vanliga dagstidningar, samt de få radio- och tv-kanaler som då fanns – innehöll en tämligen etablerad form av ”sanningar”.
Situationen är ungefär densamma idag. Under läsningen av en kvällstidning blir man möjligtvis förvånad av nyheterna i sig, men knappast av de tankar som förs fram. En rad politiska åsikter är bortfiltrerade från nyhetsbruset helt enkelt därför att vi journalister inte gillar dem. Vill man gå ett steg längre kan man också se att vi journalister inte skulle ha haft de jobb vi har om vi inte delat uppfattningen att vissa åsikter bör rensas bort. Så har systemet för det vi kallar yttrandefrihet fungerat fram till idag, men nu håller situationen på att förändras.
Internetutvecklingen har inneburit att alla de som det etablerade samhället inte låtit komma till tals plötsligt fått en möjlighet att göra sina röster hörda. Nätets globala infrastruktur gör det nämligen svårt för både den inhemska mediefiltreringen och den nationella lagstiftningen att sätta emot, vi kan inte längre ingripa mot det vi inte gillar…
Det är denna speciella form av ”yttrandefrihet” som regimtrogna debattörer normalt sett avser när de talar om yttrandefrihet; en yttrandefrihet där mediekonsumenten slipper bli förvånad över tankegångarna som förs fram.
Flashbacks vd Jan Axelsson däremot, hävdar en mer naiv uppfattning av yttrandefrihet, som innebär att alla har rätt att framföra sitt budskap så länge man håller sig inom lagens råmärken, vilket också har varit Flashbacks policy.
Karlskronas ökände kommunalråd, Björn Fries, menar att detta synsätt – att det är lagen och inte Björn Fries som ska sätta gränserna – är ett uttryck för en ”sorts absurd frihetstanke.”
Återställande av ordningen
I början av oktober tyckte nämnde kommunalråd, och många regimtrogna med honom, att man hade uppnått en ”ny seger i kampen mot nazister på nätet”, för att citera Karlskronas lokaltidning, i vilken han verkar vilja ta på sig ansvaret för aktionen att stänga ner Flashbacks hemsida. Han hade tidigare tvingat Flashback att flytta från sin förra Internetleverantör, Powernet, eftersom han hade hittat två storkunder till Powernet, Almi företagspartner och Föreningssparbanken, som var beredda att agera utpressare: Om inte Powernet sa upp avtalet med Flashback, hotade man att byta Internetleverantör.
Den här gången är det emellertid starkare krafter som har mobiliserats, och nickedockan Björn Fries kan knappast ta åt sig hela ”äran” för att försöka fördriva Flashback från nätet. Bandbreddsleverantörerna KPN Qwest, MCI World Com, UUNET och nu senast Tele 1 Europe har bildat kartell för att stoppa yttrandefriheten på nätet. Nu senast var det Tele 1 Europe som skickade ett hotbrev till sin kund Telebudget, som i sin tur precis hade tecknat Flashback som kund: Tele 1 hotade att stänga av Telebudgets fasta Internetuppkoppling om Flashback fick fortsätta vara kund hos Telebudget. Flashback valde då att frivilligt stänga, för att inte åsamka Telebudget onödig skada.
Björn Fries var väldigt nöjd när Flashback försvann från nätet. Han menar att han har hittat ett ”fredligt” sätt stoppa regimkritik på; ett sätt som inte kräver några nya lagar. Med den här metoden kan regimen fortfarande hävda att yttrandefrihet i princip råder, i den bemärkelsen att det inte är staten som beslutar vilka som ska få yttra sig på nätet eller inte, men meningsmotståndarna är ändå i praktiken förhindrade att nå ut med sitt budskap. Ordningen kommer på sikt kunna återställas. Det gäller bara att bygga en världsomspännande kartell – vilket inte är alltför långt borta, eftersom de aktuella leverantörerna är multinationella företag – så kommer man äntligen kunna koppla upp sig på nätet i den trygga förvissningen att inte behöva stöta på några förvånande tankegångar eller obehagliga fakta.
Hemlighetsfull koalition
Att inte staten skulle vara inblandad är emellertid en sanning med modifikation. Enligt Tele 1 Europes vd, Pelle Hjortblad, har de utsatts för utpressning från en hemlighetsfull koalition av såväl myndigheter och politiker, som kunder och partner, angående Flashbacks verksamhet.
– Det kom signaler från så inkomstbringande verksamheter att vi var tvungna att välja mellan den ena eller andra kunden, säger Pelle Hjortblad, som inte törs avslöja utpressarnas identitet.
Givetvis strider koalitionens och bredbandsleverantörernas verksamhet mot en rad lagar och regler, vilket dock väger lätt i dagens Sverige, eftersom Flashbacks verksamhet delvis är politiskt inkorrekt. I vilket fall kommer Jan Axelsson dra igång en eller flera juridiska processer inom kort.
Några veckor tidigare hade för övrigt Fries redan visat hur han ser på det här med lagar och regler, då han gick ut tillsammans med AFA-veteranen Anders Carlquist, och krävde att posten ska sluta leverera post till postboxar och sluta utföra inbetalningar till postgirokonton, om dessa kan kopplas till regimkritiska organisationer; vilket är uppvigling till grundlagsbrott. Postens VD, Lennart Grabe, nappade emellertid inte på idén.
Björn Fries befordras
Kommunalrådets envetna kamp mot yttrandefriheten har inte gått obemärkt förbi. Förra hösten fick han ta emot Olof Palmepriset, och nyligen utnämndes han av Ulrica Messing till ordförande i en arbetsgrupp som ska ansvara för bekämpning av regimkritiska tendenser bland ungdomar.
– Det ska bli skoj att jobba med de här frågorna även utanför Karlskrona, menar Björn Fries. Jag kan nog bidra med mycket.
Hoppa till huvudinnehåll
