Livsgnistan

RECENSION. Henrik Gustafsson har läst Erich Maria Remarques mindre kända bok ”Livsgnistan”.

Erich Maria Remarques bok ”På västfronten inget nytt” blev en förhärskande skildring av hela första världskriget som ett utdraget och meningslöst lidande i skyttegravarna. I svenska skolor gavs, eller ges fortfarande, knappt någon annan skildring av kriget än just den som framgår av denna bok. I själva verket lär Remarque bara ha varit vid fronten en kort tid innan han skadades och avskrevs från aktiv tjänst. Erich döptes till Paul Remark men ändrade sitt namn till det mer fransk-klingande Maria Remarque. Redan detta antyder en bristande lojalitet, eller till och med ett utbrett förakt för hans eget land; Tyskland. ”På västfronten inget nytt” gavs ut i 1929 och fick stort genomslag. Nationellt sinnade tyskar däremot såg boken som marxistpropaganda och ett angrepp på Tyskland och folkets ära. 1933 flyttade Remarque till Schweiz och 1938 drogs hans tyska medborgarskap in av regeringen. 1939 flyttade han till USA där han stannade under hela andra världskriget. Intressant nog skall Remarque vid krigets slutskede gjort explicit uttryck för sitt förrädiska sinnelag då han skrev en rapport till Amerikas Office of Strategic Services (OSS). OSS var USA:s organisation för inhämtande av information från utlandet, och en föregångare till dagens CIA. I denna rapport uppmanade han de allierade till att anamma en systematisk policy för att omskola den tyska befolkningen efter kriget. Han menade att tyskarna borde indoktrineras med information om nationalsocialisternas påstådda brott och militarismens ondska (1).

Remarque var en utpräglad folkförrädare och man kan bara spekulera kring vad som drev honom. Likväl var han en skicklig författare som satte djupa spår i sin samtid och framtid. När jag började läsa hans bok ”Livsgnistan” trodde jag att det var en berättelse om hans egen tid i ett koncentrationsläger. Skildringen framstod snart som alldeles för absurd och verklighetsfrämmande, även för hans överdrivna stil. Givetvis satt han aldrig själv i något läger, däremot var han väldigt mån om att Tyskland och nationalsocialisterna skulle demoniseras på det grövsta möjligaste sätt. Hans dolkstötsgärning efter första världskriget var han benägen att upprepa även efter 1945 och dessutom på ett ännu värre sätt. När han gav ut ”Livsgnistan” 1952 var han bland de allra första som skildrade skräcktillvaron i ett koncentrationsläger. Denna utspelar sig under krigets slutskede i en helt och hållet påhittad berättelse.

Historien handlar om fånge nr. 509 i den påhittade staden Mellern. Han bor i en överfull barack i en del av lägret som är avsett för icke arbetsföra. Alla beskrivs mer eller mindre som levande döda, med en viss grad av livsgnista kvar i dem. Intressant nog kallas de som är allra värst åtgångna för muselmaner, vilket även skall ha varit ett vanligt uttryck i Auschwitz. Dessa hade vänt sig bort från livet och var helt apatiska (2). Muselman är ett äldre ord för muslim. Ordet Islam betyder just underkastelse och lydnad (3). Kanske ansågs det som en passade beteckning på personer som helt saknade egen vilja.

Från lägret kunde fångarna blicka ner mot staden som en kväll blir bombad. Detta tänder hoppet om befrielse hos de intagna. Obersturmbannfuhrer Neubauer är chef över lägret och hans största bekymmer är en hysterisk fru och förlusten av rikedomar som han roffat åt sig i samband med maktskiftet. Lägervakter, SS-män och partifunktionärer beskrivs alla som obeskrivligt grymma och omänskliga. Den galghumor som är typisk för Remarque gör dock att man inte kan ta skildringen på fullt allvar och fortsätter att läsa trots att berättelsen är frånstötande och skriven med elaksinnat uppsåt.

Två händelser som skildras i boken uppfattade jag som särskilt anmärkningsvärda. Vid ett tillfälle när fångarna är på väg tillbaka till lägret möter de en grupp med tyska flyktingar på väg mot omkringliggande byar. De är tvungna att gå till fots sedan tågförbindelserna bombats sönder. ”Utvandringen dirigerades av några civilklädda män med SA-bindlar om armen. Kvinnorna var trötta. Några barn grät. Männen stirrade rakt ut. ‘Så där flydde vi ut ur Warszawa’, viskade en polack sakta bakom Lewinsky. ‘Vi också ur Liege’, instämde en belgier. ‘Och vi ur Paris’”… Fångarna får plötsligt nya krafter och en känsla av ombytta roller. När de kommer fram till lägrets ingång med det preussiska mottot ”Jedem das seine”; Åt envar vad den förtjänar, började de helt plötsligt se de hånfulla orden på ett helt annat sätt (1954:153-155). Vid ett annat tillfälle beskrivs hur fångarna inte längre känner sig som fångar när de marscherar genom gatorna i den utbombade gamla staden. ”De hade på något sällsamt vis tillkämpat sig en seger utan att själva vara närvarande, och fångenskapens år kändes plötsligt inte längre som år av försvarslöst förtryck utan som år av kamp. Och kampen var ändad med seger. De hade överlevt” (1954:300).

Det enda som är tänkvärt i Remarques berättelse är hur den tjänar som en påminnelse om hur situationer kan förändras och hur detta har skett åtskilliga gånger genom historien. De som är förtryckare idag bör ha i åtanke att det kan bli dem som är de förtryckta imorgon. Ett sådant tankesätt ger perspektiv på tillvaron, vilket kan göra livet här och nu lättare att uthärda. Många verkar tro att deras egna lilla värld som den ser ut idag är det enda som existerar, men saker och ting kan förändras ganska snabbt. Människors perspektiv kan också påverka just hur stark deras livsgnista är. Liv liknas ofta med eld.

Den bulgariske filosofen och forskaren Tzvetan Todorov beskriver hjälten som en motsats till fatalisten. Det är en person som ändrar ödet efter sina egna behov. Han är på den revolutionära sidan, aldrig den konservativa. Han har ingen respekt för status quo och tror att människor kan nå de mål de själva väljer, förutsett att de besitter viljan till det (1996:5). Även Hitler skall ha sagt att ”en sann hjältes vilja alltid segrar över verkligheten” (1996:190). Om livet liknas vid en eld kan man säga att den brinner som starkast hos de som beskrivs som hjältar. Fatalister, eller muselmaner som de kallades i koncentrationslägren, skulle kunna tjäna som deras motsats.

/Henrik Gustafsson

Referenser:
1) Erich Maria Remarque: In Depth
2) Vad menas med muselmaner?
3) Islam
Remarque, Erich Maria. (1954) ”Livsgnistan”. Alb. Bonniers
Todorov, Tzvetan. (1996) ”Facing the Extreme”. Henry, Holt and company

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz