Dagens datum 30 mars Denna dag 1942 resulterar ett memorandum från Churchills judiske rådgivare att RAF:s tidigare direktiv att terrorbomba tyska civila både står fast och intensifieras.

Royal Airforces terrorbombningar av tyska civila gjordes i huvudsak möjligt genom tre personer. Den ena var premiärministern Winston Churchill som hade det övergripande ansvaret och ledde besluten i denna riktning. Den andra var Arthur Harris, allmänt känd som ”Bomber Harris” eller ”Butcher Harris”, som var befälhavare över Bomber Command. Harris var en tyskhatare och lika cynisk som Churchill själv. Efter massakern i Dresden skrev Butcher Harris i ett memorandum till Churchill att han betraktar de återstående tyska städerna vara ”inte värda en enda brittisk grenadjär”.

Frederick Lindemann.

Den tredje personen är en doldis, men det var tack vare honom som Churchill kunde övertyga krigskabinettet om att terrorbomba Tyskland. Hans namn var Frederick Lindemann.

Frederick Lindmann var en judisk-brittisk fysiker och vetenskaplig rådgivare till Churchill. Precis som Churchill och Harris var han en aristokrat. Han hade en cynisk inställning till andra människor och förordade ett styre ”lett av övermänniskor och betjänat av heloter” (slavar). Utöver detta hade Lindemannett närmast patologiskt hat och ett medeltida hämndbegär mot det nationalsocialistiska Tyskland (Wheeler-Bennett, J. W. & Nicholls, A. (1972). The Semblance of Peace). Detta var alltså en person som bestämde Storbritanniens väg under andra världskriget.

Den 12 februari 1942 hade det brittiska flygministeriet utfärdat Area bombing directive som bland annat uppmanade Royal Air Force att ”koncentrera attackerna på moralen hos fiendens civilbefolkning och då i synnerhet industriarbetarnas”. 1,5 månad senare, den 30 mars 1942, var frågan om att terrorbomba civila en öppen fråga i det brittiska krigskabinettet.

Under detta möte hos brittiska regeringen fanns olika åsikter om hur man mest effektivt kunde driva kriget mot Tyskland. Vissa ville lägga mer resurser på militären, andra på flottan. Och skulle den strategiska bombningen fortsätta eller rent av expanderas?

Under mötet – när RAF:s bombattacker mot Tyskland var under kritik – kunde Churchill dra fram ett triumfkort, det memorandum som Lindemann sänt honom. Lindemann hade från början av 1942 författat ett dokument som mer noggrannt och vetenskapligt preciserade hur strategisk bombning skulle användas mot Tyskland. Dokumentet har kommit att kallas för såväl ”Dehousing memorandum” som ”Lindemann memorandum” och ”Lindemann plan”.

De delar av dokumentet som förordar terrorbombning var länge en väl bevarad hemlighet, men avslöjades 1962 av den brittiske fysikern Sir Charles Snow, också han under en tid regeringsanställd, i boken Science and Government. I dokumentet framför Lindemann att bombningarna av tyska städer kommer få ”särskilt stor utdelning” först när de riktas mot arbetarbostäder. Snow skriver:

The paper laid down a strategic policy. The bombing must be directed essentially against German working-class houses. Middle-class houses have too much space round them and so are bound to waste bombs; factories and “military objectives” had long since been forgotten, except in official bulletins, since they were much too difficult to find and hit.

Lindemann beräknar i dokumentet att 40 ton högexplosiva ämnen i tätbefolkade områden skulle förstöra hemmen för 4 000 – 8 000 människor. Genom Lindemannplanen skulle man kunna bomba alla tyska städer med över 50 000 invånare i ruiner – något som man också gjorde.

Lindemann menade också att städer med många flyktingar (som Dresden) är mer sårbara för dessa bombkampanjer. Han räknade ut hur man skulle få majoriteten i de städer med över 50 000 invånare hemlösa: ”Om bara hälften av den totala lasten av 10 000 bomber släpps över dessa 58 tyska städer kommer den stora majoriteten invånare (ungefär en tredjedel av Tysklands befolkning) bli utan hus och hem.”

Efter att Lindemanns plan att terrorbomba Tyskland hade presenterats blev den antagen av krigskabinettet och direktivet att bomba civila arbetarbostäder i Tyskland fastslogs som ”Top priority”. Med Lindemannplanen intensifierades bombattackerna mot tyska civila vilka kulminerade i folkmord i Hamburg, Dresden och många andra städer. Varken Winston Churchill, Arthur Harris eller Frederick Lindemann dömdes för krigsförbrytelser.

Dresden - ett resultat av Lindemanns patologiska hat mot Tyskland.

Nordfront kommer att återkomma med en mer utförlig artikel om Frederick Lindemann.

Rekommenderad läsning: Advance to Barbarism

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-03-30.