Lidandet

KAPITEL 13. Lidande är en del av livet, men en nationalsocialist frossar inte i sitt lidande. Världen blir inte en bättre plats av att vi lider och tycker synd om oss själva, endast genom segerrik kamp kan vi skapa en bättre värld.

Lidandet kan man ej förneka att det finns och ej heller få bort ur världen. Men vår inställning till lidandet kan bli mycket annorlunda än den inställning som rått i förgången tid.

Också mot lidandet måste den nationalsocialistiska världsåskådningen bevisa sig. En svår sjukdom, bortgången av en eller flera älskade personer, en stor själslig kris, kan plötsligt drabba varje människa.

En orientaliskt fatalistisk värld säger: Lidandet är för varje människa förutbestämt. Man kan inte undkomma det. Man kan bara acceptera lidandet som sitt öde. Man måste tålmodigt bära sitt ”kors”. Man måste böja sig under sitt ”kors”. Lugna, uppgivna, tålmodigt lidande, självförsakande, böjda ”korsbärare”, är typexemplen för denna fatalistiska hållning. Dessa människor sänker ner sig i sitt lidande, de ger sig helt och fullt hän åt sitt lidande, de blir med tiden fullständigt kuvade av sitt lidande. Lidandet blir det centrala i deras liv. De blir helt tagna av detta. De kan inte längre bli befriade från sitt lidande. Och överallt där de är berättar de om sitt lidande, vart de än går breder de ut sitt lidandes dystra skuggor, alltid ger de ifrån sig klagosånger.

Det finns en annan variant av denna orientaliska hållning. Enligt denna är lidandet nödvändigt för människorna som försoning för synderna. Denna åskådning drivs så långt att lidandet framstår såsom direkt önskvärt, så att man om möjligt kan sona flera synder. Och när man anser att man själv inte längre har några synder kvar att betala av, då sonar man synderna för någon annan. Definitivt med inre vällust målar man upp sina medmänniskors förskräckliga synder och inbillar sig sedan att man genom sitt lidande sonar dessa synder. Man sonar för levande och döda, för vänner och fiender, och med särskilt inre välbehag för statsöverhuvudens och celebriteters allvarliga synder. Den lidande och därmed sonande människan blir till ideal för det mänskliga livet. Munterhet och glädje blir fördömt som lättsinne och övermod. Lidandet gäller som tecken på utvaldhet, som särskilt kännetecken på närhet till Gud. Glädjen gäller som frestelse, som ett dåligt tecken på djävulens hotande makt.

Och ytterligare andra tror på missuppfattad fromhet, de måste därmed om möjligt bli likadana som Kristus och framförallt vill de härma honom genom att sukta efter ett liv fyllt av lidande, att de hela sitt liv vill vara korsbärare. Denna hållning kan för människor med en särskild läggning gå så långt, att de i hela sitt sinne och i sina tankar, i hela sin uppfattning och sitt handlande står trollbundna vid Kristi vägskäl och sådana människor blir får sår på samma sätt som de bibliska såren som Kristus fick på sin kropp. Flera hundra sådana till största delen hysteriskt lagda så kallade stigmatiserade människor finns i kyrkans historia.

Den tyska människan vet att bredvid solen finns också förmörkelse, bredvid glädjen finns också sorg. Hon vet dock att Herren inte låter människan drabbas av sorg så att hon ska bli en lydig slav åt sin sorg, utan att hon istället ska övervinna sin sorg. Den kämpaglada hållningen är ett karakteristiskt kännetecken för den nationalsocialistiska världsåskådningen. Den tyska människan vet att den Allsmäktige har skapat krafter i naturen, inte så att människan ska ge upp inför sina kval, utan istället att människan ska utforska och betvinga dem, att hon ska använda och dra nytta av dem. Så ser också den tyska människan klart och lugnt, säkert och sakligt på sorgen, och vet att varje sorg är för henne ett kraftprov. Den som i kampen bara överlämnar sig åt ödet är förlorad. Den som lugnt och stilla ger sig åt lidandet blir aldrig kvitt sitt lidande. Den tyska människan ser alltid framtiden an full av tillförsikt, även om nutiden ännu ser dyster och sorgsen ut för henne. Hon har i alla livsfrågor, också i det svåraste lidande, också i den största nöd en orubblig tro på framtiden. Tron på Adolf Hitler i tyska folkets svåraste dagar blir i alla tider vägvisaren för den tyska människan.

Många människor slungas mellan lättsinnig ytlighet och lidande och nedstämdhet. Den sakliga blicken för det svåra och hårda i livet och den orubbliga tron på framtiden, den alltid kämpaglada och samtidigt alltid tillitsfulla och optimistiska hållningen skyddar den tyska människan både inför lättsinnet och ytligheten, likaså inför nedstämdheten, modlösheten och den passiva uppgivenheten. Hjälp dig själv, så hjälper Gud dig; detta gamla valspråk gäller även gentemot lidandet. Man ska inte längta efter lidandet, utan hänge sig åt glädjen, som ödet tilldelat en. Lidandet kommer av sig självt i sinom tid. Men då ska man starkt och säkert konfrontera det. Det finns ibland stunder i livet, då varje förhoppning verkar lönlös, varje tro meningslös, då tror man, att självmord är den enda utväg som finns. Och då är likväl ett självmord mest bara feghet, bara fanflykt. Just i dessa tider av största lidande och svåraste nöd måste nationalsocialisten pröva sig. Just då måste han övervinna lidande och nöd, även om han helt och hållet på nytt måste bygga upp sitt liv från början. Det kommer alltid åter dagar och år i livet, då man är lycklig över att man har kommit över lidandet, då lidanden och smärtor i förgången tid framstår som små och obetydliga.

Lösningen för den tyska människan lyder inte ”ta på dig lidandet”, utan istället ”övervinn lidandet”. Hon vet samtidigt, att det i livet inte enbart handlar om henne, utan att hon är en länk i den levande organism som hennes folks stora gemenskap bildar. Och där hon hotas av att som ensam bli för svag, då håller det fasta band med vilket hon är förbunden med åttio miljoner människor henne uppe. Där hon ensam lamt vill ge upp inför lidandet, då reser hennes folks marschsteg henne upp; där hon vill kasta bort sitt liv, då ropar förpliktelserna gentemot hennes folk henne tillbaka till livet. När hela folket är uppfyllt av denna glada tro på framtiden, av denna heliga vilja att övervinna varje lidande, då kan det komma vad det vill över den enskilde och över hela riket. Den som däremot predikar uppgivenhet, den som predikar svaghet, den är inte tysk, den är vår fiende.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

3
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
1 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
Axel ErikssonKarl-Путин A Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Karl-Путин A
Medlem

Mycket läsvärd artikel. Jag får ofta frågan från min allt mer invandringströtta släkt varför inte jag ”med alla mina pengar” och mina språkkunskaper flyttar till något annat land, tex Tjeckien eller Ungern.

Jag svarar alltid att vi nazister (vid det här laget vet de att det heter nationalsocialister, men att jag ofta kallar mig nazist för att ironisera över (((lögnmedias))) falska nidbild av oss) flyr inte undan problemen. Kampen mot folkutbytet i Europa förs inte i en ölkällare i Prag, utan den förs här och nu och ända till slutet.

Några andra alternativ finns inte.

Axel Eriksson
Redaktör

Författaren av den här skriften förstod verkligen på djupet den nordiska människan. Måste läsa igenom den igen någon gång i framtiden.

Karl-Путин A
Medlem

Läs hela artikelserien – gärna under jul- och nyårsledigheten då man har lite tid för reflektion och eftertanke.