Libyen sitter inte bara på olja utan även på enorma vattenkällor som lagrats under öknen, så kallat ”fossilt vatten”. Libyen har i ett unikt projekt kunnat transportera vattnet via ledningar till bevattningssystem och städer. Detta framsteg har missats fullständig i propagandan mot den nuvarande regimen i landet.

Om optimistiska kalkyler stämmer kan vattenprojektet göra att miljontals människor under decennier framöver kan leva väl utan att behöva svälta. Det ger Libyen och dess grannländer möjligheten att utvecklas under stabila, fredliga förhållanden. Den huvudsakligt ”skyldige” som jobbat för denna utveckling är Muammar Gaddafi. Något som borde vägas mot den pågående propagandan mot densamme.

Djupt inne i Sahara-öknen upptäcktes på 1950-talet stora underjordiska vattenreserver, så kallade akvifärer, i samband med borrningar efter olja. Vattnet samlades i marken för tiotusentals år sedan. Vattnet kan enligt uppskattningar motsvara 35 000 kubikkilometer vatten totalt från fyra olika akvifärer med djup nertill 2000 meter under marknivå. Denna vattenmängd har jämförts med floden Nilens genomströmning under 200 år.

På 1980-talet lanserade Gaddafi projektet ”den stora människoskapade floden”, eller GMR (Great Man-made River) Water Supply Project. GMR-projektet uppdelades i fem olika faser med en stegvis utbyggnad. Vattensystemet består delvis av rörledningar eller pipelines för vatten med en bredd på ibland 4 meter i diameter. Vattnet flyttas från öknen till landets tungt befolkade kustregioner. Systemet är utformat för att pumpa vatten från drygt 1000 ökenbrunnar och har en kapacitet att flytta 6,5 miljoner kubikmeter varje dag. Många libyska hem får numera sitt kranvatten från det fossila vattnet. GMR-projektet har kallats ”världens största tekniksatsning” och ”världens åttonde underverk”.

Vattenprojektet var någonting som motverkade motsättningar inom regionen och banade för ett mer fredligt tillstånd. Under 1970-talet utvisades exempelvis många egyptiska familjer från Libyen men under senare år har de båda länderna kommit varandra närmare på grund av det framgångsrika GMR-projektet.

Libyen består av drygt 90 procent öken. Import av sötvatten eller framställning av densamma genom exempelvis avdunstning från saltvatten är kostsamma och orealistiska alternativ för att täcka upp behovet av vatten. Det fossila vattnet däremot möjliggör till och med jordbruksmöjligheter i stor skala. Genom bevattningssystem strävar Libyen att kunna producera mat för hela sin befolkning och troligen kommer detta även grannländerna till del. GMR-projektet ska möjliggöra 155 000 hektar odlingsbar mark.

Vattenprojektet har kostat stora summor för Libyen (27 miljarder dollar enligt uppskattningar från 2004). Dessa har helt finansierats av landets egna oljeintäkter. Inga utomstående långivare eller spekulanter har dikterat villkoren vilket gjort att Libyen hade goda förutsättningar att kunna utvecklas självständigt under lång tid framöver.

Youtube-klipp:
GMR-projektet (franskt tal)
GMR-projektet från CBC News

  • Publicerad:
    2011-03-21 00:00