Libyen – del 3 av 3

LIBYEN. Johan Persson går i den här tredelade artikelserien igenom allt man behöver veta om Libyens historia. Del tre fokuserar på de fortsatta konflikterna i Libyen efter Kaddafis fall samt den politiska och demografiska situationen i grannländerna och Afrika i stort.

Läget lugnade ner sig i det sönderfallande Libyen efter Kaddafis död men då de demokratiälskande rebellerna i maj 2013 införde en lag som förbjöd folk associerade med Kaddafi-regimen från att hålla tjänstemannaämbeten så väckte det stort missnöje. Efter valet 2014, i vilket ynka 18% röstande, så utropades sig Tripoli i väst till vinnande regim parallellt med att Tobruk gjorde detsamma i öst. Libyen hade sönderfallit i sina traditionella områden – väst och öst.

Vår klan är islam
Den libyska ekonomin står och faller med oljeproduktionen. Att produktionen sjönk markant från 2013 till 2014 visar att Libyen störtades i kaos återigen då Islamska staten (IS) dök upp i landet 2014 med stöd av bland annat Turkiet. Hade IS tagit Libyen så hade de kunnat nå Tchad och därifrån slutit upp med den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria.

Enligt den franske historikern och afrikaexperten Bernard Lugan så var 90% av IS-krigarna utlänningar. De var alltså inte en del av det inhemska klansystemet vilket i sig ställde till ytterligare kaos. Libyerna hade i stort fördrivit IS ur landet 2017. Splittringen mellan öst och väst kvarstod.

Libyens oljeproduktion.

Antal döda i strid från år 2010 (0 döda) till 2017 (984 döda). Datan tagen från UCDP.

Afrikanska krig
Det libyska inbördeskriget började alltså 2011, lugnade ner sig året därpå och blossade åter upp 2014. Inbördeskriget kan svårligen jämföras med inbördeskrig såsom vi européer känner fenomenet eftersom striderna snarare är vad vi kallar skärmytslingar. Landets befolkning uppgår till drygt sju miljoner (de var 1 miljon 1950!), varav en stor andel är i stridbar ålder. Likväl har bara drygt 7 000 dött i konflikten sedan 2014. Vilket kan jämföras med Finska inbördeskriget där över 30 000 (enligt en del långt däröver) dog under krigets fem månader, av en befolkning på 3 miljoner.

Fallet Haftar
General Haftar kom från samma region som Kaddafi och var med om att genomföra kuppen 1969. Det savanntäckta gränslandet mellan Sahara och det bördiga bantudominerade Afrika kallas Sahel. Länderna i Sahel, som exempelvis Mali och Tchad, plågas av en konstant maktkamp mellan nomaderna i norr och de bofasta i söder. I och med att parlamentarisk demokrati tagit sig även till Afrika så kan de talrika jordbrukarna dominera och förtrycka nomaderna i demokratiska val. Nomaderna i sin tur vill inte bli förtryckta av de jordbrukare som de ser som rasligt underlägsna och vilka de dominerade innan den vite mannen dök upp. I norra Mali utropade de nomadiska tuaregerna ett självständigt land 2012. Frankrike gick dock in på de mer talrika jordbrukarnas sida för att slå ned självständighetsförsöket/upproret.

Tchad söder om Libyen blev självständigt från Frankrike 1960 och det dröjde inte många år förrän folket i norra delen av landet hamnade i konflikt med folket i södra delen. Norra Tchad hyser dessutom uran, vilket gör konflikten än mer infekterad. Kaddafis stam (Kadhafa, alternativ stavning Gaddafa m.fl.) är en av de nomadstammar som bedrev handel med Tchad sedan urminnes tider och Libyen stödde naturligt nog folket i norr i denna konflikt. Precis som i Mali så stödde Frankrike aktivt den svarta befolkningen i söder. Under kriget tillfångatogs Haftar 1987 och Kaddafi bannlyste honom för detta. Haftar och 300 av hans soldater fick då invandra till USA genom CIA:s hjälp. Sedan dess har han tillsammans med CIA försökt störta Kaddafi.

Internetkultur.

Under inbördeskriget 2011 kom Haftar hem till Libyen och deltog i kriget mot Kaddafi. Han blev ledare för armén i Tobruk (östra Libyen) 2015 och attackerar i skrivande stund regimen i Tripoli.

Haftar har länge stöttats av Egypten i och med att han bekämpat islamisterna och Egypten inte vill ha islamister vid sin västra gräns. De har tillräckliga problem med islamism i det egna landet.

Trots Haftars långvariga vistelse i USA är det långt från säkert att han går i USA:s ledband. Han har besökt Moskva ett flertal gånger de senaste åren och tillåtit ryssarna att bygga militärförläggningar i östra Libyen.

Ryska intressen
Utöver de rent geopolitiska intressena för Ryssland, som att ha en trygg kust i Medelhavet och en fot i Afrika så står en del ekonomiska intressen att finna. År 2008 påbörjade det statsägda bolaget Ryska järnvägar byggandet av en tågräls från Sirte till Benghazi vilken beräknades ligga klar 2014. Bygget avbröts av kriget men vid en varaktig fred skulle det kunna återupptas.

Libyen är vidare en intressant handelspartner för Ryssland, mellan 2008 och 2010 köpte Kaddafi ryska vapnen för ca 35 miljarder kronor (att jämföra med Sveriges försvarsbudget på ca 40 miljarder kr). Libyen väntas också köpa en del av sitt stora importbehov av vete från den ryska marknaden.

Äpplet ruttnar under det stora trädet
Kaddafis populäraste son är Saif al-Islam Kaddafi och han ämnar ställa upp i årets presidentval, om nu det utlovade valet verkligen blir av. Saif al-Islam fängslades av upprorsmakarna strax efter faderns död och släpptes först 2017.

Saif verkar dock inte vara något att hänga i granen. Han tillskansade sig en PhD från London School of Economics genom fusk, mutor och spökskrivare. Vidare dejtade han en israeliska innan sitt fängslande och umgås med den judiske oligarken Oleg Deripaska som fram till finanskraschen 2008 var Rysslands rikaste jude och därmed landets rikaste man (idag är olje- och gasjuden Leonid Michelson Rysslands rikaste man). Vidare umgås han med Rothschildsläkten, främst den vidrige Nathaniel Rothschild.

Avslutningsvis ett par ord om grannländerna.

Egypten
Egypten drabbades av den arabiska våren 2011 och president Hosni Mubarak avsattes efter att ha regerat i trettio år. I valet året därpå segrade islamisterna och Muhamed Morsi från Muslimska brödraskapet blev president. Morsi avsattes i sin tur av militären i juli 2013 och under protesterna som följde på militärkuppen dödades hundratals demonstranter och ytterligare tusental fängslades. Idag är ledaren i landet en militär, såsom så ofta varit fallet i Egypten ända sedan mamlukerna grep makten under medeltiden.

Sudan
Samma år som Kaddafi mördades förklarade Sydsudan sig självständigt från Sudan (numera även kallat Nordsudan). Mellan de båda ländernas befolkning är det inte bara stamskillnader utan också rasskillnader (arabsudaneser i norr, svarta i söder). I boken Africa Trek förklarar en nordsudanes att han tycker separationen var bra eftersom de svarta sydsudaneserna får enormt många fler barn och därför skulle konkurrera utan folket i norr om de fortsatte vara en enad nation.

Separatisternas sak stöttades av allt från Israel och Hillary Clinton till George Clooney. Den nybildade södra staten tog med sig tre fjärdedelar av oljetillångarna. För att sälja oljan på världsmarknaden måste den dock föras i oljepipelines genom Sudan och till Röda havet, vilket den norra staten tar betalt för. I april tidigare i år avsattes presidenten som regerat i Sudan sedan 1989 och det återstår att se vad som kommer ske härnäst.

Nord- och Sydsudan, gränsen markerad i grönt. Det svartvita sträcket är en oljepipeline.

Tchad och Niger
Tchads befolkning ökade från 3 miljoner 1960 till 15 miljoner idag, under samma tidsperiod har landets största sjö, som var Afrikas fjärde största sjö 1960, minskat med 90%. Minskningen tros bero på överanvändning. Förutom miljömässiga problem och vissa stridigheter med den islamistiska organisationen Boko Haram så hyser landet över hundra olika folkslag. Kort sagt ett land att hålla ögonen på framöver!

Niger slår Tchad i befolkningsökning, de gick från 1,7 miljoner 1960 till 20 miljoner idag. Landet har både olja (som Kina pumpar) och uranfyndigheter (som Frankrike utvinner), likväl utgör bistånd kring hälften av landets budget. Om det stora antalet unga män inte kan blidkas genom statliga allmosor kan vi tänka oss att de kommer utvandra i stora antal eller bedriva krig i området (vilket i sin tur skulle leda till en massiv utvandring). Det skall för övrigt finnas hundratusentals slavar i landet. För den som vill se en kultdokumentär om avkoloniseringens följder i Afrika (bland annat återinförandet av slaveriet) rekommenderas Africa addio.

Algeriet och Tunisien
Algeriet har en stark militär och regeringen tycks ha klarat sig relativt väl genom den arabiska våren. Säkert spelade det blodiga inbördeskriget 1991 till 2002 en avgörande roll i folks villighet till omstörtande verksamhet. Landets 82-årige president Bouteflika avgick så sent som 9 april i år, till följd av protester. Protesterna fortgår dock och det är oklart hur läget kommer utvecklas. Leds landet in i ett nytt inbördeskrig kan vi vänta oss en ökad algerisk utvandring till Frankrike.

Det var i Tunisien som arabiska våren började. Det tragiska startskottet blev att en tunisisk gatuförsäljare i december 2010 hällde bensin över sig och tände på. Orsaken var att han i åratal trakasserats av den polis han inte hade råd att muta för att få sälja sina grönsaker. Revolutionen karaktäriserades av sociala mediers viktiga roll. Eftersom den tunisiska regimen, till skillnad från Bonnier, inte har makten att begära censur av Facebook, Twitter, Google och Youtube fick de svårt att stävja protesterna när de väl startat.

Algeriets president 1999-2019, med en härlig överkamning.

Parlamentarismens absurditet
Parlamentarisk demokrati i ett mångetniskt samhälle är en så befängd absurditet att man måste ha genomgått många års modern utbildning för att tro på den. I Afrika röstar folk utefter sin stamtillhörighet eller etnicitet, och man kan mer eller mindre förutsäga valen utifrån landets demografi. I USA röstar i regel över 90% av afroamerikanerna på demokraterna. Till och med rika afro-amerikaner gör det, eftersom det gynnar deras ras. I många ”svenska” förorter fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, eller Socialdemokraterna ensamma, egen majoritet.

Somalia är ett mer eller mindre etniskt homogent land (85% somalier) och som sådant rätt unikt i Afrika. Det halvt statslösa landet är dock inget drömsamhälle (annat än i anarkisters ögon) så att stycka Afrikas länder i etniskt homogena delar är ingen given lösning på kontinentens problem. Vill man behålla Afrikas nuvarande gränser någorlunda intakta så vore det förmodligen bra att byta ut ”en man, en röst” till ”en stam, en röst”, vilket inte är långt från det som skedde 1951 då Libyens stammar gick samman och utsåg Idris till kung.

Hopp för Afrika?
Afrika har en stor och ung befolkning, enorma naturtillgångar och en bördig jord som under den afrikanska solen kan ge skörd tre gånger om året. Däremot råder det brist på intellektuell talang. En betydande del av den lilla talang som föds fram lämnar tyvärr kontinenten. För varje låg- eller medelutbildad nigerian så flyttar över tre ”högutbildade” (postgymnasial utbildning) utomlands! Västeuropa och USA behöver inte en invandring av universitetsutbildade människor med en IQ runt 90, men Afrika behöver definitivt denna relativa elit. Afrikas elit behöver heller inte åka till Väst för att gå värdelösa utbildningar i internationella relationer utan de behöver utbilda sig i jordbruk.

Haitis kvinnor föder färre än tre barn per kvinna, USA:s afroamerikaner föder 1,8 barn per kvinna och i Brasilien tycks nu vita kvinnor föda fler barn än vad svarta kvinnor gör. Det är alltså inte teoretiskt omöjligt för Afrika att ha en lägre fertilitet än idag. Redan president Nasser försökte stävja befolkningstillväxten i Egypten eftersom landet har en befolkning som vida överstiger vad landet kan föda.

För att det afrikanska ledarskapet ska bli ansvarsfullt krävs att Västvärlden lämnar Afrika, biståndsorganisationer inkluderat. Biståndsorganisationerna är en del av nykolonialismen och ger samma sorts skeva incitament som socialbidragen gör i invandrarförorterna. Vilket är någonting som insågs av Thomas Sankara, Burkina Fasos store president under 80-talet. Under Sankara så lämnade de västerländska biståndsorganisationerna landet. Trots detta så hann han under sitt halva årtionde vid makten med att förbättra kvinnors rättigheter, avskaffa adelns privilegier, gynna den inhemska produktionen av kläder m.m. framför import från främmande kulturer, bekämpa korruptionen, nationalisera naturtillgångarna, lämna den internationella valutafonden och världsbanken. Dessutom levde Sankara ett asketiskt liv, exempelvis använde han inte luftkonditionering på sitt rum eftersom folket saknade luftkonditionering. Inte så olikt hur Kaddafi lovade att inte ordna bostad åt sina föräldrar förrän alla libyer hade en bostad. Hans föräldrar hann dö under väntans gång. Sankara mördades av höga militärer, till stor del för att han avskaffade aristokratins privilegier, alltså mycket likt hur Hitler motarbetades och förrådes av vissa element inom adeln medan folket förblev troget.

Afrika åt afrika(a)nerna,
Europa åt européerna,
Israel åt alla!

Källor:
Angående Bonnier och censur, se censuren av bloggen https://judarisverige.wordpress.com/ och Granskning Sveriges på Youtube.
Allmänt om de senaste årens utveckling i Libyen: https://ucdp.uu.se/#statebased/15539
Cultured Thug om Thomas Sankara
Utvandring från världens länder (för varje låg- eller medelutbildad nigerian som emigrerar så flyttar 18 högutbildade)
Brasiliens fertiliet
https://www.mei.edu/publications/libyas-political-isolation-law-politics-and-justice-or-politics-justice
https://en.wikipedia.org/wiki/Libyan_Civil_War_(2014%E2%80%93present)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konflikten_i_Mali#Internationell_intervention
http://www.occhidellaguerra.it/ruolo-russia-libia-putin/
https://www.egaliteetreconciliation.fr/Soudan-du-Sud-la-realite-et-la-fiction-11092.html
http://www.occhidellaguerra.it/wp-content/uploads/reportage/ciad_desertificazione.htm
https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/interactive/2010/11/07/weekinreview/20101107-detailed-exitpolls.html

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

3
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
3 Comment authors
Robin NordlundWäringKlaus Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Klaus
Medlem

Mångkultur är destruktiv. Europa måste verkligen stänga gränser.
Goda slutsatser i del 3.

Wäring
Medlem

Bra artikelserie som bl a en del Sverigevänner skulle må bra av att läsa.

År 1994 höll Washington’s Center for Strategic and International Studies en paneldebatt med namnet ”Post-Qaddafi Libya: The Prospect and The Promise”. Namnet säger egentligen det mesta om vad man har för avsikter och oppositionsledaren Dr. Ali Tarhouni, som flydde från Libyen 1973 och hamnade i USA, klargjorde: ”Most participants argued for privatization and a strong private sector economy…with privatization, entrepreneurs will reach out and get involved in regional cooperation by searching for markets.”

Sedan går det några år tills de gör slag i saken.

Robin Nordlund
Medlem

En väldigt matnyttig artikelserie!