Libyen – del 2 av 3

LIBYEN. Johan Persson går i den här tredelade artikelserien igenom allt man behöver veta om Libyens historia. Del två fokuserar på panarabismen samt Muammar al-Kaddafi, dennes väg till makten och slutligen hans fall.

Den panarabistiska rörelsen var en stark nationalistisk och socialistisk utmanare till islamismen inom arabvärlden, i viss mån är den det än idag. Rörelsen rönte politisk framgång framförallt i Libyen under Kaddafi, i Egypten under Gamal Abdel Nasser och i Irak och Syrien under de lokala Baathpartierna. Det rådde ett visst samarbete mellan panarabister och tyska nationalsocialister efter andra världskriget. Exempelvis Alois Brunner levde ut sina dagar i Syrien. Nasser anställde den tyske journalisten och polemikern Johann von Leers samt ett antal tyska raketforskare. Kaddafi och Nasser drömde att alla arabiska länder skulle enas under en nation som skulle vara stark nog att motstå såväl Israel som västerländsk kolonialism och neokolonialism. Från 1958 till 1961 var Egypten, Syrien och Gazaremsan tätt enade under unionen Förenade arabrepubliken. Genom intern splittring och västerländsk manipulation rann drömmen ut i den arabiska sanden.

Med Jordanien som medlem hade Egypten och Syrien sammankopplats. Kung Hussein av Jordanien förrådde på flera sätt den panarabistiska rörelsen. Hussein spenderade en del av sin skolgång i England och blev kung vid 16-års ålder. Den israeliska premiärministern Golda Meir ska ha sagt ”Vi ber alla tre gånger om dagen för kung Husseins säkerhet och framgång.” En förlåtande handling av Hussein var att han i ett brev till andra världskrigets högst dekorerade soldat Hans Ulrich Rudel skrev att hjälten alltid var välkommen till Jordanien.

Kaddafi
Libyens långtida diktator föddes i en beduinfamilj, han var dock etniskt sett berber. Kaddafis stam är så kallade stornomader, nomader som handlade med långväga karavaner hela vägen till det svarta Afrika. Det är alltså inte konstigt att Kaddafi jämte sin panarabism även hyste en panafrikansk strävan, för genom sin släkt hade han direkt kontakt med det svarta Afrika. Via sin stam tillhörde han Tripolialliansen.

Trots att familjen inte var bemedlad så skrapade de ihop pengar till pojkens skolgång. Under skolveckorna sov den unge Kaddafi i en moské och under helgen promenerade han de dryga två milen hem till föräldrarna. Hans ungdomsidol var panarabaisten Nasser, Egyptens populäre och antiimperialistiske president.

Ett citat som säger oss något om Kaddafis uppväxt och skillnaden mellan kust- och ökenfolk är ”Jag växte upp 20 km från havet, men såg inte havet förrän jag började skolan.”

Redan som mycket ung anordnade Kaddafi nationella demonstrationer och greps för att han tillsammans med några vänner ska ha förstört fönstren på ett hotell som serverade alkohol. Tids nog började han militärskolan och inom militären organiserade han en revolutionär cell mot den västsunderstödde kungen, alltså oerhört likt vad Nasser gjort knappt två årtionden tidigare.

Kaddafi som ung. Kaddafi ska en gång ha frågat ”Vad gör en beduin som jag i dessa perversa städer, som är alla lasters moder?” Han förblev en tältets man och klädde sig i regel i militär- eller beduinkläder.

Enligt vår tids kanske störste afrikakännare, fransmannen Bernard Lugan, så var alla de ledande militärerna som genomförde revolten 1969 beduiner, förutom en man som kom från en kuststad, Kaddafi mördade dock snart denne man för att han var marxist.

Efter maktövertagandet så försköt Kaddafi sin första fru (en koulougli från Tripoli) och tog sig en ädel fru från den östra stamalliansen. På så vis förenades landet genom honom och man skulle kunna argumentera för att Kaddafis son Saif al-Islam Kaddafi, som alltså har mäktiga morbröder i Cyrenaika, vore en naturlig ledare för landet om det tvunget ska förbli enat.

Istället för att likt en saudisk fähund lägga oljepengarna på yachter, guldklockor och prostituerade så sponsrade Kaddafi antikolonialistiska rörelser världen över. Bland annat IRA på Irland, vita nationalister i Kanada och socialistiska rörelser i stora delar av världen. Vi är vana vid att västmakterna stödjer upprorsmakare i alla de länder de har en tillstymmelse till konflikt med. Kaddafi lät dem smaka på sin egen medicin!

Enligt BBC så har CIA försökt mörda Kaddafi vid ett flertal tillfällen. Att USA med vasallstater hjälpte till att störta Kaddafi just 2011 lär ha berott på de gynnsamma omständigheterna i och med arabiska våren. Övriga motiv som kan ha påverkat avsättningen är att han bekämpade islamismen och hade strypt flyktingströmmen till Europa (vilket också skapat en lokal fiende till honom i form av de grupper som smugglar flyktingar). Minst lika viktigt är säkert Kaddafis försök att få arabvärlden och Afrika att övergå till sälja sina naturresurser mot guld istället för mot dollar (vilket Pär Öberg skrivit om här).

15 april 1986 bombade USA Libyen som hämnd för en sprängning på ett disco i Berlin som frekventerades av amerikanska soldater. Under 80-talet drabbades Libyen även av amerikanska sanktioner och intrång på sitt territorialvatten.

Kaddafis sociala politik påminner mycket om idolen Nassers i grannlandet. Han byggde bostäder och sänkte hyrorna, ökade antalet sjukhus markant (50% fler 1978 än 1968) och flerfaldigade antalet läkare, utrotade malarian i Libyen, förbättrade kvinnors rättigheter (förbjöd äktenskap innan 16 år och kvinnans godkännande inför giftermålet blev lag), kastade ut de italienare som blivit kvar efter kriget och de judar som inte lämnat 1948. Han stängde dessutom ned de västerländska militärbaserna i landet.

Dessutom nationaliserade Kaddafi oljan! Det skedde i steg och 1973 ägde Libyska staten 51% i de oljeföretag som var verksamma i landet (bland annat British Petroleum). Samtidigt som oljan nationaliserades så steg produktionen markant.

Med oljepengarna byggde Kaddafi bland annat världens största bevattningssystem. Ett system som leder grundvatten ur öknen och till städerna (vilket Henrik Pihlström skrivit om här).

BNP per capita för ett antal länder. Oljeproduktionen i princip upphörde 2011 men återhämtade sig året därpå.

Kaddafi tillsammans med Nasser (död 1970).

Sammanfattning av sönderfallet
Tidigt 2011 utbröt ett uppror i Benghazi och Derna, det vill säga i östra delen av Libyen. Ett flygförbud beslutat av FN (resolution 1973) och genomfört av NATO plus hang-arounds som Sverige hindrade Kaddafi från att kväsa upproret med flygmakt. Innan dess hade resolution 1970 frusit landets ekonomiska tillgångar (och pengarna har gått ett obskyrt öde till mötes). Det var FN:s säkerhetsråd som röstade genom de båda resolutionerna. Säkerhetsrådet består av 15 stater, varav fem är permanenta medlemmar (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina) och tio stater väljs in på tvåårsbasis av FN:s knappt 200 övriga medlemsstater.

Krigsalliansen NATO gjorde dock mer än att hindra Kaddafis flyg. De tillät sina egna plan att flyga, nämligen under sina dagliga bombningar av de libyska regeringsstyrkorna! Frankrike, under ledning av halvjuden Nicolas Sarkozy och den krigshetsande juden Bernard Henry Levy, var den mest aggressiva parten i krigsalliansen. Tripoli bombades under förevändningen att mörda Kaddafi och Frankrike flög in vapnen till rebellerna.

Kaddafi kunde kanske ha flytt till en Gulfstat med en stor skattekista men valde att stanna kvar, han lovade att hellre dö som en martyr än lämna makten.

Förr forslade karavanerna slavar till arabvärlden, idag ”flyktingar” till Europa.

Källor:
Om Rudel och kung Hussein: Hans-Ulrich Rudel – Deutsche Legenden #002
Om CIA:s mordförsök på Kaddafi https://www.bbc.com/news/world-africa-27492354
FN-resolutioner

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om