Libyen – del 1 av 3

LIBYEN. Johan Persson går i den här tredelade artikelserien igenom allt man behöver veta om Libyens historia; en historia som mynnar ut i den konflikt som nu pågår i landet efter Kaddafis död.

Libyen är intressant av flera orsaker. En orsak är att Muammar al-Kaddafi åren innan han avsattes stoppade utvandrarna som tog sig från det svarta Afrika, genom Libyen och till Europa. En annan är att generalen Khalifa Haftar som håller på att erövra Libyens huvudstad, har besökt Moskva ett par gånger de senaste åren och tycks tillhöra den ryska geopolitiska polen. Sedan Kaddafis död 2011 har flera regeringar utan framgång försökt styra landet från huvudstaden Tripoli.

På 50-talet upptäcktes olja i Libyens öken. Genom sitt läge vid södra Medelhavet är landet en given oljeexportör till Europa, innan 2011 var endast Ryssland och Norge större oljeexportörer till EU. Grannlandet Algeriet har likaledes stora oljetillgångar.

Landets genealogi
Det finns inte ett utan flera Libyen, vilket en historisk överblick snabbt klarlägger. Likt i övriga Nordafrika så är ursprungsbefolkningen berber. Även om merparten av Nordafrika blivit kulturellt arabiserat så är den etniska grundstommen än idag berbisk. Berberna har idag blivit en etniskt heterogen grupp vars främsta markör är språket. Det finns allt från relativt ljusa berber som Zinedine Zidane till berber lika mörka som subsaharier. Berberna var ursprungligen vita. De ljusaste berberna är kabylerna i Algeriet (Zidane är kabyl) samt befolkningen i Rif i norra Marocko (rakt söder om spanska solkusten) där befolkningen är något ljusare (i hår och ögonfärg) än spanjorerna på andra sidan kusten.

En ung Zidane.

En lågkastig tuareg (berber) från Niger.

Två bilder på en man från Rif och en bild på en kabyl. Bilderna är från Carelton Coons The races of Europe där de ska utgöra exemplen på relativt ”nordiska” berber.

Under antiken kom de krigiska dorerna (greker) att kolonisera Libyens östra kustremsa, Cyrenaika. Medan de handelsresande kartagerna (semiter) koloniserade den västra kusten, Tripolitanien (ordagrant ”tre städer”). Det forntida Kartago låg som bekant i dagens Tunisien och Tripoli i dagens Libyen ligger inte långt öster om det forntida Kartago. När grekerna och kartagerna kom i kontakt med varandra så upprättade de inte gränsen nationerna mellan genom krig – utan genom kapplöpning! Ett grekiskt löparpar satte av från den doriska kolonin Kyrene och två puniska bröder satte av på snabba ben från de kartagiska kolonierna i väst. De sprang längs kusten och platsen på vilken de möttes sattes till gräns folken emellan. De möttes nära dagens Sirte, staden i vars utkant Kaddafi växte upp.

Redan under grekerna och kartagernas tid fanns det två Libyen: Cyrenaika i öst som är vänt mot Sudan, Egypten och Grekland, samt Tripolitanien i väst som är vänt mot Tunisien i väst och Tchad i söder. Mellan de två delarna har vi en enorm öknen. Huvudstaden i dagens Cyrenaika är Benghazi. Resan från Benghazi till Tripoli är 100 mil öknen.

Kartagerna och deras anfäder i Levanten dyrkade guden Molok, som krävde barnoffer för att blidkas. Hillary Clintons epostkonversation omnämner offer till Molok.

Efter grekerna och kartagerna kom romarna till landet. Därefter de germanska vandalerna vars rike varade från 435 till 534 e.Kr. och föll för den berömde bysantinske generalen Belisarius. På 600-talet svepte islam över Nordafrika och gjorde området arabiskt i kult, men inte i kultur. Det var först runt 1100 e.Kr. som de etniska araberna blev ett nämnvärt inslag i Nordafrika, vilket skedde genom att beduinstammar invandrade med sabeln i högsta hugg.

Då började arabiseringen av landet även kulturellt och etniskt. De nomadiska beduinerna tog området kring Kyrene i anspråk och denna en gång gröna högplatå förstördes av beduinernas boskap som slukade kulturväxterna. Nomadlivet kom att ersätta det jordbruksliv som bedrivits där i årtusenden. Kyrene är nu sedan länge övergivet och Benghazi är den moderna provinshuvudstaden i Cyrenaika. Dessa arabstammar var de första i området och ser sig således som de mest ädla arabstammarna. Tre generationer senare kom ännu en våg med araber som istället tog Tripoli. Därefter följde en något kaotisk tid då bland annat normanderna på Sicilien behärskade Tripoli under ett tiotal år! Slutligen tar ottomanerna kontroll över området, runt 1500-talet. De tar dock bara kusten och inlandet förblir i berbernas händer.

Multikultingar
Turkarna slog sig ner i staden Misrata vid kusten strax öster om Tripoli och tog sig lokala fruar. Deras blandbarn fick namnet koulougli och har förblivit kulturellt turkiska. Under de senaste årens stridigheter har Misrata spelat en avgörande roll och staden är allierad med Turkiet. Muslimska brödraskapet är starkt där, precis som i ”hemlandet” och de har samarbetat med islamister gentemot sina fiender i Libyen.

Misrata är landets tredje största stad, efter Tripoli och Benghazi, och är känd för sin kommers. Sedan turkarna kom har staden varit en kulturell, politisk och ekonomisk port för Turkiet gentemot centrala Nordafrika. Staden ogillas av större delen av Libyen, kanske i synnerhet i Kaddafis hemstad Sirte eftersom Misrata spelade en viktig roll i kampen mot Kaddafi 2011 och det var folket i Misrata som lynchade ledaren.

Västra alliansen är knuten till de nomadiska tuaregerna (ett berberfolk) medan Östra alliansen är knuten till det nomadiska tubufolket som talar ett nilo-sahariskt språk.

Afrikas gamla språkfamiljer (exempelvis afrikaans är inte utsatt). Berbiska och semitiska språk tillhör den afroasiatiska familjen.

Ett tuaregpar gifter sig. Männen bär en sorts slöja (tagelmust) och visar bara ansiktet för den närmsta familjen. Tuareger är berömda för sin längd och (åtminstone adeln) är lika långa som skandinaver.

Mer än pasta
När italienarna förlorat det första italiensk-abessinska kriget i nuvarande Etiopien kunde man lätt tro att de inte dög till mer än att käka spagetti. Italienarna visade sig dock kunna besegra det sjukliga Ottomanska riket och tog Libyen 1911. Den italienska kolonialismen av Libyen tog dock fart först under det ljuva 30-talet och det var också då som namnet Libyen dök upp för att sammantaget beteckna de tre regionerna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan (öknen söder om Tripolitanien). Själva ordet Libyen kan härledas till det uråldriga egyptiska namnet på en berberstam, Lebou, som plundrade Nildeltat västerifrån. När andra världskriget bröt ut bodde upp till 150 000 italienare i landet, knappt 20% av befolkningen!

Italienarna såg Libyen som en del av Italien och investerade häftigt i landets infrastruktur. Det var de som byggde vägen från Tobruk (öster om Benghazi) till Tripoli och på så vis band samman öst med väst.

Efter andra världskriget tog Storbritannien och Frankrike norra respektive södra delen av landet. Italienarna fick behålla Tripoli som tack för att de till del gått över till den vinnande sidan mot slutet av kriget. Uppdelningen överensstämde väl med stamallianserna. Storbritannien och Frankrikes tid som stormakter var dock över och FN, som vid denna tid ”styrdes” av USA och Sovjet, beslutade år 1947 att Libyen skulle bli ”självständigt” vilket också skedde 1951.

Stamhövdingarna samlades då och utsåg Idris I till kung. Det var en man ur den ädlaste stammen, det vill säga en stam från Cyrenaika. Efter knappt två decennier som monark tänkte Idris abdikera för att överlämna kronan till en släkting. Då passade en grupp beduinska militärer på att genomföra en statskupp. Den officiella orsaken till kuppen var att kungen var för västvänlig och för att han inte stöttat palestinierna i sexdagarskriget mot Israel 1967. Året var 1969 och deras ledare var Kaddafi.

Källor
Angående berbers fenotyp: Carleton Coons ”The Races of Europe”
Huvudkällan för artikelserien har varit de föredrag av Bernard Lugan som går att finna på Youtube.
http://bernardlugan.blogspot.com/2015/07/migrants-africains-comment-casser.html
http://bernardlugan.blogspot.com/2016/06/libye-devons-nous-applaudir-la-victoire.html
http://bernardlugan.blogspot.com/2011/04/libye-et-cote-divoire-bons-democrates.html
Hillary Clintons korrespondens om Molok

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

5
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
2 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
Johan PerssonVeraAnders JonssonTobias Lindberg Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Tobias Lindberg
Redaktör

Bra och intressant första del i denna artikelserie!

Gällande general Haftar så verkar det ju dock som att hans sida i hemlighet får stöd från USA och globalisterna i deras spel under senare år att stödja än den ena sidan i maktkampen än den andra för att hålla Libyen i ett ihållande kaos. Detta trots att general Haftar kanske står lite närmare Ryssland och syftet verkar vara för att ett Libyen i kaos håller igång migrationen av afrikaner in i Europa.

Vi talade om detta i Radio Nordfront avsnitt 118 den 28 april.

https://www.spreaker.com/user/nordiskradio/rn-direkt-118-vapnen-i-jkpg-och-ny-migra

Anders Jonsson
Medlem

Mycket intressant och lärorik artikel av Johan Persson.

En av Nordiska motståndsrörelsens och nationalsocialismens starkaste kort är vårt sökande efter sanning och kunskap om sakernas och samhällets och folkets tillstånd till skillnad mot de okunniga rödingarna vars enda argument är ett lobotomerat känsloskrikande (brölande) och vår huvudfiende JUDE-makten vars vapen alltid är lögn och bedrägeri.

Vera
Medlem

NRP hade sporadiska men goda förbindelser med Libyen under Kaddafi. En minnesbok har jag fått av konsulatet. Tack för en intressant redovisning. Hur kunde demokratidiktaturen under ledning av USA med NATO (och bihang av Sverige)förstöra en så blomstrande förutsättning som är ovanlig i Afrika??