Ett folk som inte längre försvarar sitt territorium är ett folk som är dömt att gå under. Ett folk som tvivlar på sin egen identitet, som plötsligt tappar sin vilja till självständighet är ett folk som övergivit sin vilja att leva.
Det är inte ovanligt att man möts av personer som ställer frågorna varför just det svenska folket är speciellt, varför just det svenska folket skall leva. De enklaste svaren på dessa frågor är givetvis att ställa dem på individens egen nivå: Vad är det som är så speciellt med dig, varför skall just du leva? Att ”vara eller inte vara” gäller lika mycket för ett folk som för en individ. Med skillnaden att ett folk är så många miljoner gånger viktigare än den enskilde individen.
I dagens extremindividualistiska samhälle har vi glömt bort att en individ endast är likt ett löv på ett stort träd. Att det är trädet som är viktigast, inte lövet.
Personligen tycker jag, när jag ibland tappar tålamodet, att dessa människor som inte kan se värdet hos sitt eget folk borde ställas upp mot en vägg och avrättas. När allt kommer omkring är deras personliga öde, i förhållande till folkstammens öde, av mikroskopisk betydelse.

Sådana dumheter som ”varför finns jag och vad är meningen med det hela?” hör egentligen barndomen till. Problemet är att vårt samhälle inte längre kan eller vill besvara sådana grundläggande frågor på ett enkelt och riktigt sätt. Det tycks som om de flesta människor förblir mycket barnsliga på den här punkten, vilket är en katastrof för vår framtid. Det är givetvis inte de vanliga människornas fel att de förblir förvirrade i dessa frågor. Det är de som bär ansvar för hur vårt land styrs, de som bär ansvar för undervisningen och uppfostran, de som kontrollerar medierna m.m. Dessa har inte bara svikit sitt ansvar utan bär också skulden till de lögner som nu sprids i skolor och i media.
Förr, när vi levde närmare naturen, och levde med en obruten och oförgiftad tradition kunde gammelmormor sitta med barnen framför elden och förklara hur det låg till med dessa saker. Det där med att försvara sin folkstam – sitt träd, satt i ryggmärgen på varenda en. Det hela var så självklart att ingen någonsin behövde ställa sig en sådan fråga.
Sedan urminnes tider har vi levt i det här landet, sedan urminnes tider har vi varit på väg någonstans – vi har utvecklats. Nu har vi tappat bäringen, vi har gått vilse. Frågan är inte bara ”vem är jag?” utan även ”vart är vi?”, eller ”vilka är vi?”. Ett helt folk har blivit infantilt. Ett helt folk visar upp en egoism och en naivitet som endast borde finnas hos barn.

Varför det har blivit så här är en alltför lång historia för att dra här. Det räcker väl med att säga att det hela antagligen började redan när Ansgar och hans anhang klev i land på svensk mark för tusen år sedan. Tusen år av andlig förgiftning sätter sina spår. Kristendomen mjukade upp oss för det som skulle komma sedan, det som kommit nu. Till våra förfäders försvar vill jag säga att de inte kunde läsa latin och således inte förstod bibelns innehåll innan det var för sent. Dåtidens präster höll säkerligen mässor som var mer andligt nordiska till sin karaktär än orientaliska. Jesus och hans apostlar framställdes antagligen som blonda nordiska vikingatyper, allt för att våra förfäder inte skulle bli för chockade över ”budskapet”.
Under dessa tusen år kämpade vår instinkt och våra gamla traditioner mot det kristna. Först efter femhundra år kunde Gustav Vasa delvis bryta detta främmande välde över våra tankar. Efter honom växte vi oss starka en lång tid, ända tills dess att nya främmande idéer bröt igenom vårt folks andliga immunförsvar.

Så illa som det är nu var det inte på Gustav Vasas tid. Aldrig har vi svenskar befunnit oss i en sådan allvarlig situation som nu. Aldrig tidigare har det funnits en större anledning att kämpa som nu.
Vad vi nu bevittnar är en total upplösning. Inte bara av vårt folk och vårt land utan även av alla värden. Det är givetvis svårt för den vanlige svensken att få ett ordentligt perspektiv på saker och ting särskilt som vi pumpas fulla med mångkultur och nya ”värderingar” dygnet runt via TV, tidningar o s v.
Hela massmedias verksamhet tycks gå ut på att föra fram, uppmuntra och försvara allsköns degenererade fenomen. Vi formligen bombarderas med uppmaningar om att vi måste vara toleranta. För varje år skall vi tolerera mer och mer. Fler än en frågar sig vad det är vi förväntas tolerera härnäst?

Jag är stolt över att säga att Svenska motståndsrörelsen inte är en tolerant organisation. Vi tolererar inget av den smörja det mångkulturella samhället spyr ut över oss svenskar.
Svenska motståndsrörelsen frågar inga ”varför”. Vi är fast förbundna med den folkstam, vars rötter når ner till djupet av det förflutna vi föddes för att värna, och som sträcker sitt lövverk mot en framtid vi föddes för att säkra.

  • Publicerad:
    1999-02-07 00:00