KRÖNIKA. ”Den nationella rörelsen är en kvinnofientlig miljö”. Det är ett påstående som jag har kommit i kontakt med fler gånger än ni kanske anar. Om uttalandet har någon substans däremot bör diskuteras.

tangentbord

För en tid sedan intervjuades jag av Radio Nordfront, som säkert en del av er redan vet. En av frågorna som lyftes fram då var synen på kvinnor och hur man kan tänkas gå tillväga för att motivera fler kvinnor att aktivera sig. En av intervjuarna,  Emil Hagberg, ställde en fråga som nu i efterhand genererat till den här artikeln. Nämligen hur jag som kvinna uppfattar det då män ”skriver av sig” i kommentarsfält då kanske någon ”rabiat feminist” gjort något.

Jag kan säga att jag i ärlighetens namn inte riktigt reflekterat över det tidigare. I alla fall inte nämnvärt. Jag personligen är nämligen inte typen som tar åt mig. Kanske är det anledningen till att det inte stör mig så mycket. Men man kan inte endast utgå från sig själv. Inte heller i detta fall. Därför känner jag att frågan kanske bör lyftas, en gång för alla…

Hur ser ni nationella män på oss kvinnor? Är det så att er besvikelse och frustration över dagens kvinnor generellt speglar av sig på hur ni bemöter kvinnor överlag? Missuppfatta mig inte nu, jag påstår inte att så är fallet. Det är endast en fråga. Jag ska inte sticka under stolen med att jag ibland känt att det inte är helt populärt att låta en kvinna komma till tals på den nationella arenan.

Då jag först kom i kontakt med denna nationella rörelsen såg den mycket annorlunda ut än vad den gör idag. Det har gått tio år och en del saker har faktiskt hänt. Även om kvinnor inte helt och hållet ”lyser med sin frånvaro” nu, så var det näst intill så då. På den tiden var det onekligen en rörelse för många gånger unga män.

Den här bilden har våra meningsmotståndare febrilt velat hänga fast vid och vidhållit som den enda sanningen. Att det är en rörelse bestående av ”arga unga vita män”. Det var dock inte hela sanningen då och är det definitivt inte idag, 2015.

Men för att återgå. Jag kom tidigt till insikt med att det inte fanns någon given plats för kvinnorna. Oftast såg man endast kvinnor vid större tillställningar och då var de inte sällan någons flickvän. Få var dem som på eget bevåg sökt sig till rörelsen för ideologins skull.

En av frågorna jag fick under intervjun på Radio Nordfront var hur vi ska gå till väga för att tilltala fler kvinnor. Jag tror att svaret i stort är givet. Vi kan inte, nej vi får inte, kompromissa eller tumma på reglerna. Det vore inget annat ett populism och jag anser inte att det är något vi ska befatta oss med. Vad vi däremot borde göra är att finslipa delar av vår propaganda lite. Så att det spetsas till för att ibland nå ut till specifika målgrupper, som i detta fallet, kvinnor. En annan sak som redan görs är att skriva artiklar i ämnen som rör mer ”kvinnliga” frågor samt ämnen. Det är så jag har valt att kämpa. Genom att skriva artiklar om familj/barn/hälsa och så vidare.

Dock kommer problemet att kvarstå om inte fler ändrar sin attityd gentemot kvinnor överlag. Vi kommer aldrig att locka till oss fler kvinnor om vi direkt eller indirekt accepterar en nedvärderande kvinnosyn. För den finns där. Precis som Emil Hagberg lagt märke till så syns den tyvärr i våra kommentarsfält titt som tätt (vilket dock inte behöver betyda att det alltid är nationella som skriver kommentarerna). Och här kanske vi till viss del kan råda bot på problemet. Om fler reagerade över den sortens kommentarer så skulle vi snart eliminera de kvinnofientliga tendenserna.

Alla kvinnor är inte rabiata manshatare.

Alla kvinnor är inte rabiata manshatare.

Det kan även vara viktigt, ja kanske nödvändigt, för mig att ta upp en annan sida av detta. Nämligen det faktum att jag till mångt och mycket kan förstå männens frustrationer. Jag tänker inte sitta här och undanhålla fakta. Det är tyvärr så, vilket jag förvisso redan belyst i flertalet artiklar, att antivita intressen har allierat sig med just vårt folks kvinnor. Det är knappast en slump att vi sedan barnsben fått itutat i oss att fienden nummer ett är den vite mannen och att patriarkatet förtrycker oss på allehanda vis. Allt för att skapa en splittring inifrån. Men att sjunka så lågt att man kallar kvinnor för könsord eller horor är förkastligt och hör inte på något vis hemma hos ett sund och nordisk kvinnosyn.

Udden är i allra högsta grad riktad mot de vita heterosexuella männen och att reaktionerna på det kulturmarxistiska manshatet blir ett förakt mot kvinnor rent generellt kanske inte är så konstigt om man funderar över det. Jag kan med det i bakhuvudet delvis förstå varför många nationella män är skeptiska och kanske lite reserverade. Men det är viktigt att inte låta det stå i vägen för att vi ska kunna avancera och nå ut till människor, oavsett kön. Inte heller för den sakens skull sagt att vi under några omständigheter ska acceptera detta då det endast verkar negativt och spär på konflikterna mellan män och kvinnor – vilket är just vad dessa intressen syftar till.

Jag tror att ett stort steg i rätt riktning är att lyfta ett sunt och starkt kvinnoideal. Att man understyker vikten av att även ge kvinnor en given plats att vara aktiva och kämpa för vårt folk. För det finns många kvinnor som vill, men inte vet hur de ska gå tillväga. Att vi, män och kvinnor ska stå tillsammans och hjälpas åt istället för att baktala och stjälpa varandra borde vara en del av det idealet. Samarbetar vi och ser bortom det kontraproduktiva könskriget så kommer vi att bli starkare än någonsin och utgöra ett verkligt motstånd!

  • Publicerad:
    2015-06-30 13:00