Kung Sverre och birkebeinarna

Dagens datum 9 mars. År 1202 dog den norske kungen Sverre (Sigurdsson) som tillsammans med birkebeinarna satte sig emot kyrkans makt och som blev känd som den kung som ska ha ”talat mot Rom”.

Kong Sverre - 1

Uppväxt och prästvigd
Sverre Sigurdsson föddes 1151 i Bergen. Sverres mor, Gunhild, var gift med Unas, en kamtillverkare från Färöarna. Vid fem års ålder flyttade familjen till Färöarna och Sverre blev där fostrad av Unas bror Roe, som var biskop där. Biskop Roe ska senare ha satt Sverre in i den prästerliga doktrinen varpå han senare blev prästvigd.

Visioner om storhet
Sverre ska enligt sagan ha haft flera drömmar som han tolkade som tecken på att hans öde var förutbestämt för storhet. Dessutom berättade Sverres mor att han var son till kung Sigurd Munn. Sverre utvecklade betydligt större ambitioner i livet än en kyrklig karriär, och han reste till Norge följande år för att realisera sina drömmar.

Uppror på väg

Birger Brosas sigill. Birger Brosa från Östergötland stödde birkebeinarna.

Birger Brosas sigill. Jarlen från Östergötland stödde birkebeinarna.

När Sverre år 1176 anlände till Norge var landet härjat av inbördeskrig. Han upptäckte tidigt att det inte fanns någon möjlighet att bilda en upprorsstyrka för att erövra tronen. Desperat reste han till Östergötland i Sverige, där han träffade en lokal ledare som hette Birger Brosa. Sverre berättade för Birger om sin avsikt att hävda sin rätt till tronen i Norge, men Birger var inte särskilt villig att stödja Sverre då han redan gett stöd till en annan grupp – birkebeinarna.

Birkebeinarna var på den tiden en grupp laglösa rebeller som tagit sin tillflykt i skogen. Deras ledande skikt kom från Tröndelag men de hade tagit sin tillflykt till vildmarken i gränslandet mellan Norge och Sverige. I Magnus Erlingssons historia (ur Heimskringla) sägs om birkebeinarna att ”de voro hårda och vapendjärva män, men mycket våldsamma, och de foro mycket besinningslöst och rasande fram, sedan de tyckte sig ha stor styrka nog”. Om deras stridsförmåga sägs att ”de hade även några strider, i vilka större härar uppställdes, och vunno seger i alla”.

Staty över Kung Sverre i Nidarosdomen, Trondheim.

Staty över Kung Sverre i Nidarosdomen, Trondheim.

Sverre tog kontakt med birkebeinarna och de möttes i Värmland. Birkebeinarna stod utan härförare efter att Östen Meyla hade fallit i slaget vid Re. 26 år gammal accepterades Sverre som den nye birkebeinarledaren och han visade sig så småningom att vara en skicklig militär ledare. Snart hyllades han, sommaren 1177, som kung på Øreting i Tröndelag. Som ledare för motståndet mot den dåvarande kungen blev han en samlande punkt för oppositionen bland folket.

En kamp om tronen
Det skulle dock ta många år innan Sverre kunde säkra kungamakten. De första åren var Sverre och birkebeinarna sedda som bråkmakare och mycket få hade något förhoppning om att de skulle segra. Deras motståndare var kung Magnus Erlingsson och hans far, Erling, som båda hade kyrkans stöd.

Under slaget vid Kalvskinnet i Trondheim år 1179 segrade Sverre över Magnus Erlingsson. Segern var en vändpunkt för Sverre och birkebeinarnas kamp. Flera år och många strider senare stupade Magnus och 2000 av hans män under slaget vid Fimreite 1184.

Kung Sverre talar till sina män inför slaget vid Fimreite.

Kung Sverre talar till sina män inför slaget vid Fimreite.

Opposition mot kyrkan
Slaget vid Fimreite skapade dock ingen fred i Norge då kyrkan hade stött Magnus och nu blev Sverres fiender. Biskop Nikolas Arnesson och hans män, baglarna, reste sig mot kung Sverre med kyrkans stöd. Baglarna bestod till stor del av norsk aristokrati och prästerskap och grundades av biskopen och ärkebiskopen i Skåne (då tillhörande Danmark) för att bekämpa kung Sverre. Kung Sverre var själv i opposition mot den gamla kyrkliga maktstrukturen och ville ha ett mer nationell styrelsesätt där kungen stod över kyrkan. Detta ledde till inbördeskrig i Norge. Det är denna situation som gav upphov till ”Sverres röst mot biskoparna,” en skrift som hävdar kungens makt över kyrkan. Mycket viktigt i denna konflikt var den så kallade jus patronatus (patronatsrätten).

I ”Sverres saga” står det:

Det var gammel lov og sedvane at kongen og bøndene måtte bygge kirke på gården sin på egen kostnad, om de ville, og da skulle de selv styre over kirken og ansette prest; men erkebispen la styresmakten sin på enhver kirke med det samme den var innviet, og på alle som han gav lov å holde messe i. Kongen krevde lov og rett i dette; men erkebiskopen bød av.

Kungen av Sverige  upphävde senare många av de rättigheter som Erling hade gett kyrkan. Ärkebiskop Östen Erlendsson, som hade allierat med den avlidne Erling, var tvungen att lämna landet på grund av den växande konflikten. År 1188 utsågs Erik Ivarsson till ny ärkebiskop och efterträdare till Östen. Erik vägrade dock att erkänna Sverre som kung och lämnade landet 1190.

Kröntes till kung
Sverre lät sig krönas till norsk kung i Bergen 1194, och det var från Bergen Kung Sverre utövade sitt kungliga styre. Samtidigt som Sverre kröntes till kung bannlystes han av Erik, med påve Innocentius III:s stöd.

Biskop Nikolas och ärkebiskop Erik och deras kyrkliga parti baglarna fortsatte kampen mot kung Sverre, men på Strindfjorden 1198 vann kung Sverre en viktig strid och drev baglarna på flykt.

Kung Sverres kamp mot påven, kyrkan och baglarna varade tills han dog på sin sjukbädd den 9 mars 1202. Fyra år senare eskorterade birkebeinarna den tvåårige arvingen till den norska tronen, Håkon Håkonsson, från Østerdalen till Trondheim. Denna skidtur på 5,4 mil i förrädisk terräng har gett upphov till Birkebeinerrennet som sedan 1932 är en årlig skidtävling i Norge och en norsk motsvarighet till Vasaloppet.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om