Det är numera näst intill politiskt korrekt att framföra offentlig kritik mot den muslimska kulturexpansionen. I skuggan av den återigen eskalerade debatten kring mohammedkarikatyrerna har diverse småborgerliga radikaler – vårt lands motsvarigheter till det amerikansk-judiska fenomenet neokonservativa – varit högljutt förtrytsamma. Orsaken till offentlig oro finner dessa borgerliga invandringskritiker i de muslimska planerna att med utländska finansiärers hjälp bygga en moské i Göteborg. Men, med handen på hjärtat, är verkligen ett moskébygge i rikets andra stad det mest avgörande hotet mot den svenska kulturen?

Den muslimska kulturexpansionen i Sverige utgör självfallet ett ytterst allvarligt problem. Men även om den muslimska minoritetskulturen i landet uppgår till flera hundratusentals själar och med detta demografiska faktum i beaktande utgör ett ödesmättat hot mot det svenska folkets etniska överlevnad, så är det inte den muslimska minoritetskulturen som är den främmande makt vilken utövar det mest avgörande kulturella och sociala inflytandet över Sverige.

Shoah- och Hussein-firande
Samtidigt som muslimerna planerar för ett moskébygge ute på Hisingen understött med saudiska pengar, så har den judiska församlingen i samma stad blivit beviljade att uppföra ett såväl religiöst som etnocentriskt monument mitt inne i centrala Göteborg. Till detta kommer den iögonfallande omständighet att judarnas projekt – vilket tröttsamt nog återigen består i ett monument över den monumentala historiska lögn vilken går under benämningen ”förintelsen” – uteslutande kommer att finansieras av svenska skattemedel. Allt enligt beslut av kommunstyrelsen. Således, medan muslimerna sköter sina religiösa spörsmål med hjälp av tros- och rasfränder, får de ”mosaiska trosbekännarna” sina dito affärer sponsrade av svenska skattemedel. Det kanske kan tyckas som om mitt anförda belägg haltar en aning, att en moské med plats för en tusenhövdad publik är ett långt större hot än ett förintelsemonument för den svenska kulturen. Men faktum är att vid en närmare blick så är den judiska kulturens expansionism mycket mer omfattande och djupgående i Sverige än vad den muslimska någonsin kommer att bli. Detta eftersom den judiska kulturen har ett grundläggande inflytande på såväl den svenska som hela den västerländska kulturen efter 1945.

Ett annat tydligt exempel till stöd för påståendet om den judiska kulturens vittomspännande inflytande i vårt land, kunde häromledes noteras när såväl en judisk som en muslimsk högtid inföll inom ett par dagars mellanrum i januari i år. Medans judarnas ”shoah” förärats till att utropas som officiell sorgedag införd i den svenska kalendern under titeln ”förintelsens minnesdag” – denna judiska sorgehögtid uppvaktas av regelrätta anstormningar utav underdånigt kalottförsedda svenska myndighetspersoner – får shiamuslimerna nöja sig med att fira sin åminnelse av profeten Hussein på visserligen offentliga platser, men utan besök av vare sig statsråd eller filmteam från SVT. Muslimerna hedras varken med någon specifik dag för sitt firande i det ”pluralistiska” Sverige, eller med att någon svensk myndighetsperson avlägger audiens. Skillnaderna mellan dessa båda minoriteter, vilka såväl är religiösa som etniska, är påfallande. Den ene minoritetsgruppen, bestående av de ”genom historien ständigt förtryckta” judarna, bereds stor plats i den svenska offentligheten. Judarna som ett etniskt kollektiv understöds av svenska skattemedel och omvårdas på alla tänkbara sätt. Detta medan muslimerna ständigt, trots att de i officiell statistik utmålas som den numerärt största minoritetsgruppen i Sverige, mer eller mindre per automatik tillåts stämplas som kollektivt ansvariga för terrorism av en allt mer danskinspirerad offentlig svensk debatt.

Ett judiskt lärdomsprojekt
Det tydligaste exemplet på den judiska kulturdominansen i Sverige är dock den statligt understödda förintelsehysterin och den därtill förbundna förintelseindustrin. Förutom att Sveriges förra statsminister, Göran Persson, genomförde den numera mytologiserade internationella konferensen ”Stockholms internationella forum om förintelsen” och grundade det statliga sanningsministeriet ”Levande historia”, så lade Persson även grundplåten till en högklassig judisk stiftelse vid namn Paideia – The European Institute for Jewish Studies i Stockholm. På stiftelsens hemsida står att läsa: ”Dedicated to the revival of European Jewish culture, Paideia was created in 2001 through foundational grants from the Swedish government and the Wallenberg foundation. Paideia’s main program is a highly intensive One Year Jewish Studies Program taught by world-renowned Israeli faculty.”

Detta innebär således att den svenska statsmakten – vilken tidigare representerades av sossen Göran Person, men vars kurs alltjämt är lika projudisk under den borgerliga Alliansen – använder sig av svenska skattemedel för att stödja exklusiva judiska kulturstudier. Detta görs dessutom utifrån ett starkt inflytande från en främmande makt, Israel, vilket enligt alla internationella kriterier, framförallt folkrätten, är att betrakta som en aggressiv rasistisk ockupationsmakt med olaglig tillgång till såväl kärnvapen som biologiska massförstörelsevapen. Detta sakförhållande, att svenska skattepengar går till en utbildning endast inriktad på judars religiösa arv och kulturella preferenser – vilka hämtas direkt från de bottenlöst rasistiska judiska traditionerna ur Talmud och Tora – är uppseendeväckande och ger en tydlig fingervisning om vilken etnisk minoritet som åtnjuter störst privilegier i Sverige.

Tystnaden kring det judiska lärdomsprojektet Paideia blir än mer bisarr om man jämför med det hjärtskärande ramaskri som uppstod hos vissa politiska element, med en klar slagsida åt det neokonservativa hållet, när en svensk skolklass på Malmö kommuns bekostnad planerar att åka till Saudiarabien för ett ”kulturutbyte”. Studieresor till en judisk ockupationsmakt, med grundval i religiösa urkunder vilka öppet stödjer folkmord, går an att subventionera med allmänna medel men däremot inte en resa till en icke-ockupationsbenägen muslimsk stat!

Sions grepp över Väst
Anledningen till varför den judiska kulturen på ett så skriande sätt tillåts att breda ut sig över Sverige utan att några nämnvärda kritiska röster höjs är väldigt enkel. Skälet till denna absurda tystnad är självfallet den sionistiska dominansen av svensk massmedia, ett sakförhållande Nationellt Motstånd tidigare har belyst. Detta är ett förhållande som inte vanlig massmedia tar upp av det enkla skälet att den antingen ägs av sionistiska intressenter, som Bonniers och Hjörne, eller att dess ägare är helt beroende av de sionistiska massmediakonglomeraternas goda vilja för att kunna driva sin publicistiska verksamhet. Med bakgrund i dessa objektiva sakförhållanden – att muslimsk kulturexpansionism offentligt förstoras upp och utmålas som den största avgörande faran för svenskarna, samtidigt som den judiska kulturen utövar ett långt mycket större och avgörande inflytande över svenskarna – så förstår vi vilken otrolig makt som den sionistiska kabalen besitter över Sverige.

Vi svenskar lever, enkelt uttryckt, i ett land vars offentliga debatt domineras av en total mental dumhet. En stupiditet vilken lyckas dribbla bort de mest basal sakförhållandena, som den om den sionistiska hegemonin över det ”fria ordet” via sin ägardominans över massmedia, samtidigt som muslimer får agera ensamma syndabockar för det mångkulturella Sverige. Detta totalt själsliga mörker, denna bottenlösa oförmåga hos de flesta svenskar att inse vilka faktorer som så uppenbart styr vår samtid, är ett fenomen vilket tyvärr även är förhärskande i hela Västerlandet.

Den amerikanske vite nationalisten David Duke – vars person kanske mest är känd här hemma i Sverige som författaren till den läsvärda boken Den judiska rasismen – har formulerat en mycket insiktsfull tanke, vilken onekligen slår huvudet på spiken när det gäller det okunnighetens mörker som belägrat Väst sedan 1945. Han formulerar följande tankeexperiment: ”Antag att de tre största nyhetsmagasinen, Time, Newsweek och World Report, styrdes av irakier, att de tre mest inflytelserika amerikanska dagstidningarna, New York Times, Wall Street Journal och Washington Post – och dessutom en majoritet av de övriga tidskrifterna och dagstidningarna – kontrollerades av irakier. Tänk er att muslimska irakier skulle dominera filmindustrin och förlagsindustrin… Skulle inte en sådan situation vara farlig för Amerika? Om amerikankerna vaknade en vacker dag och fann att arabiska namn dominerade eftertexterna till deras TV-program och filmer, deras tidskrifter, dagstidningar och böcker, så skulle miljontals säga ”De har tagit över!””

Dukes resonemang är väldigt enkelt att förstå. Ty hade det varit ”irakierna” som så flagrant hade behärskat massmedia som en judisk minoritet gör, så hade onekligen den vanlige medborgaren kvicknat till. Resonemanget i Den judiska rasismen är följande: Betrakta noga vilka det är som dominerar, härskar och gynnas i vår samtid genom en ständig närvarande men aldrig riktigt uttalad hegemoni, vilka det är som ständigt upphöjs på andras bekostnad och vilka det är tabu att ens nämna vid namn i sammanhang som kan tolkas som negativa. Gör det och man finner snabbt vilkas etniska agenda som uteslutande ligger till grund för utvecklingen i Väst sedan 1945.


  • Publicerad:
    2008-03-06 00:00