Hur går diskussionerna om massinvandringens problem då politiker, polis, Migrationsverket, fastighetsägare och näringsliv träffas bakom stängda dörrar? Vid ett sådant krismöte i den småländska orten Mariannelund lyckades en reporter från Nationellt Motstånd, och dennes kamrat, nyligen ta sig in.

Mariannelund, tidigare en småländsk småstadsidyll i Eksjö kommun där filmerna om Emil i Lönneberga spelades in i början av 1970-talet, har det senaste året fått utstå enorma problem på grund av massinvandringen till orten. Den 29:e september hölls ett möte bakom stängda dörrar där Migrationsverket, kommunalpolitiker, polis, fastighetsägare och representanter från näringslivet träffades för att diskutera de akuta problemen med de asylsökande som är placerade i Mariannelunds tätort. Till mötet, som var stängt för såväl allmänheten som journalistkåren, begav sig Motståndsrörelsens Richard Johansson tillsammans med en kamrat i ett försök att ta sig in. Försöket lyckades och patrioterna kunde därför ta del av agendan. Nedan följer Richard Johanssons redovisning om mötet och situationen i Mariannelund.


Aktionen fick också massmedial uppmärksamhet

I Mariannelunds tätort bor det drygt 1400 personer. Av dessa är runt 200 asylsökande. Notera att detta är hyfsat nykomna asylsökande. Utöver dessa finns det precis som på alla andra orter i Sverige många fler människor med utomnordisk bakgrund. Denna massinvandring har lett till en ytterst otrygg liten ort plågad av hög kriminalitet och misär. Situationen har blivit så ohållbar att etablissemanget nu känt sig tvungna att hålla ett stängt krismöte för att diskutera fram eventuella lösningar på problemen. Eller egentligen är det ju invandringen i sig som är problemet men detta vill de inte erkänna utan tvärtom så försvarade politikerna på mötet mottagandet av de asylsökande med att påstå att de behövs eftersom svenskarna på orten föder för lite barn. Hur som helst så handlade krismötet om att lösa de problem som importen av de asylsökande medfört.


Ett område där asylsökande bor

I somras anställdes en väktare av kommunen för att få till lite mer lugn och ro i samhället. Förutom den höga mängden stölder, snatterier, våldsbrott och skadegörelser som plågat Mariannelund så var en annan orsak en händelse tidigare i år då polisen tvingades skjuta en narkotikapåverkad och beväpnad asylsökande som attackerade oskyldiga människor i centrala Mariannelund.
Krismötets första punkt var just väktarfrågan då det anses för dyrt att ha denna tjänst kvar. Samtliga på mötet var mycket nöjda med väktarens arbete då det faktiskt lett till en något ökad trygghet på orten.
Polisen kunde dock konstatera att stölder och våldsbrott i offentlig miljö hade ökat gentemot tidigare år, trots väktarens närvaro. Det är ju dock helt omöjligt att avgöra hur mycket värre det hade varit utan väktaren. Oavsett vilket och trots att politikerna som sagt var nöjda med väktarens insats, så togs beslutet att tjänsten måste slopas då kommunen inte längre har råd med det.

Flera andra problem togs upp. Ett av dessa att det i och runt dessa lägenhetshus, som fastighetsbolaget Bruzahem upplåter till Migrationsverkets asylsökande, ser förskräckligt ut. Soporna slängs direkt utanför husen trots att Åsa Gustaf-Jansson från Migrationsverket dyrt och heligt lovat att alla får mycket utförlig information genom tolk, kring hur man beter sig i Sverige för att göra av med sina sopor.
Röda Korsets frivilligarbetare uppger också att de börjat tröttna på att samla in kläder åt de asylsökande eftersom stora delar av dessa senare ofta återfinns slängda i sopbergen bara ett par dagar efter överlämnandet.

En person som såg mer nöjd ut än andra under mötet och inte alls verkade förstå folks klagan var fastighetsbolaget Bruzahem´s VD Markus Kyllenbeck. Bolaget tjänar nämligen enorma summor pengar på dessa asylsökande genom att ställa sina fallfärdiga lägenhetshus till förfogande åt Migrationsverket som villigt betalar hyra. Kyllenbeck menade på att brottsligheten inte är något problem kopplat till de asylsökande. Hans motivering till detta var att det hade blivit fler brott anmälda under samma tidsperiod i, det enligt honom, svenska området Vallentuna, där han själv är bosatt. Vad Markus Kyllenbeck ”glömde” nämna är att det i Vallentuna bor runt 20 000 människor, till skillnad mot Mariannelunds 1400 invånare. Det är ju självklart fullständigt osannolikt att det inte begås ett större antal brott av 20000 personer än av 1400 personer. Men inte enligt Kyllenbeck som bara tycks se till sitt bankkontos välmående.

I slutändan så kom faktiskt Mötesdeltagarna fram till något de tror kan vara en lösning. De fem miljoner kronor om året som staten hittills avsatt åt de 200 asylsökanden enbart för vård och skola, räcker inte till. Inte heller de miljoner som lagts på bidrag, hyra till fastighetsbolaget Bruzahem och allting annat kring de asylsökande är nog. Det måste kastas ännu mer pengar över främlingarna! Det ska dessutom ordnas praktikplatser och arbeten genom så kallad ”positiv särbehandling” så att de med svensk bakgrund inte prioriteras lika högt som de asylsökande.
Vad slutnotan för de svenska skattebetalarna blir kan man bara sia om, men en sak som är säker är att väktaren hade man minsann inte råd med att ha kvar och att otryggheten i Mariannelund garanterat kommer att bestå.


  • Publicerad:
    2011-10-09 00:00