Under det senaste halvåret har det rasat en inflammerad debatt om det svenska presstödets vara eller icke vara. På ena sidan presstödets största förmånstagare; Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. På motsatt sida; den judiska bokförläggarfamiljen Bonniers med sitt ”slagskepp” Dagens Nyheter. Till hjälp i sin välregisserade kampanj mot det svenska drifts- och distributionsstödet, har Bonniers haft den borgerliga regeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m).
Om det inte hade varit för alla de skumraskaffärer som kringgärdat frågan, så är ämnet egentligen ganska ointressant. Ty statens generösa presstöd – vilket under föregående år uppgick till 500 miljoner kronor – har varit under luppen ända sedan dess tillkomst under tidigt 70-tal. Stödet, vilket under flera år betalades ut direkt till de demokratiska riksdagspartierna, för att de sedan i sitt ”opinionsbildande arbete” skulle fördela bidragen till sin egen partitrogna press, har allt sedan sin tillkomst varit ett slagkraftigt redskap för den rådande politiska ordningen i dess strävan att trycka ner inkorrekta politiska uppfattningar.
Tiderna har dock förändrats sedan 70-talet. Riksdagspartierna förlorar allt mer mark i rollen som opinionsbildare. Den offentliga diskussionen i Sverige har numera, med tydlig parallell till USA, förlagts till förmån för tankesmedjor och ”oberoende liberala” tidningsmagnater med tydliga försänkningar hos en viss etnisk minoritet. Inte helt överraskande är det personer från och i nära anknytning till den organiserade svenska judenheten, vilken nu med all kraft verkar för att avskaffa det svenska presstödet. Detta eftersom man, med största sannolikhet, vill förstärka sitt redan överväldigande inflytande över svensk massmedia via familjedynastierna Bonniers och Hjörne.
Fru Liljeroth och Sion
Diskussionen om presstödet har som sagt omgärdats av ett smutsigt intrigspel. Den officiella förklaringen till varför den borgerliga regeringen, med Liljeroth i spetsen, drastiskt ville minska stödet var för att ”EU krävde det”. Regeringen Reinfeldts förslag innebär att man bland annat under en femårsperiod helt ska avskaffa stödet till så kallade andratidningar (det vill säga de dagstidningar vilka kommer på andra plats i storstäder som Stockholm och Malmö, sett till upplagan). Av en ren slump är de två andratidningarna i Stockholm och Malmö Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet – två av de kvarvarande storstadstidningarna vilka inte ägs av vare sig Hjörne eller Bonniers.
Genom att hänvisa till ”EU” ville kulturministern göra sken av att regeringen är ett offer för en överstatlig byråkrati; att frågan redan på förhand är avgjord och utom möjlighet för påverkan för såväl svensk regering som riksdag. Påståendet har nu visat sig vara en ren lögn från Liljeroths sida. EU-parlamentarikern Göran Färm (s) ställde nämligen en rak fråga i ärendet till ansvarig EU-kommissionär, Neelie Kroes, och hennes svar är i sammanhanget avgörande: EU har inte alls kritiserat det svenska presstödet. Enligt den högt uppsatta kommissionären är det medlemsländerna själva som avgör hur presstödet ska se ut. Liljeroths osanning kan inte vara mer uppenbar!
Otvivelaktigt var det dock så, att frågan om det svenska presstödet lyftes till EU-nivå. Dock inte genom att EU-kommissionen självt hade ett ställningstagande i frågan utan på grund utav att en anmälan gjorts av en, under en längre tid, anonym part. Denna anonyma part avslöjades när det hemligstämplade klagomålet offentliggjordes i maj. Den anonyma anmälaren var, föga överraskande, Bonniers.
Hela vidden av presstödsaffären betydelse har inte på något sätt sanningsenligt belysts i svensk massmedia. Att så inte har skett är kanske ändå inte heller det så överraskande. Ty om det hade gjorts, om ”mainstream”-journalister hade börjat gräva i historien, så hade man tydligt sett vilken enorm makt en viss etnisk minoritet besitter över svensk massmedia. För vem tror väl att kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, som är gift med den judiskättade Ulf Adelsohn (f.d. partiledare för Moderaterna, numera VD för SJ) och vida känd för sitt sionistiska engagemang, av en ren slump och utan någon som helt yttre påverkan, bestämde sig för att ge sig på moderata Svenska Dagbladet?
Det var Liljeroths tydliga sionistiska kopplingar vilka ledde till att hon bestämde sig för att gå Bonniers ärenden, precis som hon tidigare gjort i fallet med TV4 där hon tillät Bonniers – via företaget Proventus – i strid med rådande sändningsavtal, bli den dominerande ägaren.
Hoppa till huvudinnehåll
