Knut Hamsun

Nobelpristagare, författargeni och nationalsocialist. Lär känna den norske författaren Knut Hamsun som vågade ta ställning för sitt folk när kungahus och regering flydde landet. Hamsun stod fast i både med- och motgång.

Den fjärde augusti 1859 föddes Knud Pedersen i Lom i den vackra Gudbrandsdalen. Han var nummer fyra i en syskonskara av totalt sex barn. När Knud var tre år gammal flyttade familjen, liksom många andra sörlänningar vid denna tid, upp till Hamarøy i Nordland för att bli nybyggare. I Nordland levde Knud ett naturnära liv som kom att forma honom för livet och lägga grunden till hans kommande författarskap.


Knut Hamsun i sin diktarstue.

Efter skolgången började Knud bli rastlös och påbörjade snart ett kringflackande och varierande leverne och arbetade bl.a. som gårdfarihandlare, skomakare, kontorist och vägarbetare runtom i Norge. Tidvis levde han under mycket fattiga förhållanden i Kristiania (nuvarande Oslo). Knud Pedersen valde under denna tid att förnorska sitt förnamn till Knut och kalla sig Hamsun i efternamn efter sin uppväxtplats i Nordland.

Knuts rastlösa tillvaro fortsatte och han begav sig snart utomlands. Han kom under sin livstid att besöka bl.a. Frankrike, Tyskland, Finland, Ryssland, Orienten och USA. I USA bodde han i två omgångar och arbetade bl.a. som översättare, lantarbetare, murare, bokhållare och spårvagnskonduktör. Där levde han ett tidvis våldsamt liv och kom snart att avsky det amerikanska samhället och det faktum att landet var ”utblottat på kultur”, vilket han senare, under våldsamma angrepp, kom att förklara i boken Fra det moderne Amerikas aandsliv. Han såg oroande på den demografiska utvecklingen i USA med de ”lågt stående negrerna” och deras utbredning.

Framgångsrikt författarskap
Hamsun flyttade snart hem till Europa igen och började skriva noveller och artiklar. Det gick dåligt för honom i början men han gav inte upp. Våren 1890, när han var 30 år, fick han sitt stora genombrott med boken Svält, vilken skildrar hans fattiga ungdomstid i Kristiania. Politiskt beskriver han sig själv vid denna tid som ”en vilsekommen komet, en av de hemlösa själarna, radikalerna, som varken högern eller vänstern kan fånga”.

Efter framgångarna med Svält, som skrevs i Danmark, begav sig Hamsun hem till Norge. Nästa riktigt framgångsrika bok, Pan, släppte han fyra år senare, 1894. Det var en kärleksroman och en hyllning till Nordlandsommarens eviga dagar.

1906 – 1910 skrev han, bland andra böcker, de berömda vandringsböckerna Under höststjärnan, En vandrare spelar med sordin och Den sista glädjen. De böckerna handlar om ensamheten, att stå utanför och konsten att ständigt vara på flykt.
” – Se, nu är jag borta från stadens larm och trängsel och tidningar och människor, jag har flytt från alltihop, därför att landet och ensamheten, som jag kommer ifrån kallade på mig igen…”

1908 träffade Hamsun skådespelerskan Marie Andersen, med vilken han gifte sig 1909. Tillsammans med henne fick han fyra barn, Tore, Arild, Ellinor och Cecilia. Efter att ha bott på en gård på Hamarøy i några år köpte de ett förfallet herresäte, Nørholm, utanför Grimstad på Sørlandet. De rustade upp herresätet, bröt mark och började odla jorden där.

Hamsun levde som han lärde och hans naturnära författarskap, med dess naturromantiska hyllningar till jorden, gav honom en trogen läsekrets runtom i världen. I Norden, Tyskland och Ryssland var han särskilt populär. Hans romantiserande skildringar av naturens och årstidernas gång var samtidigt ett kall till ett liv i mer samklang med naturen och tillbaka till det ursprungliga. Hamsun såg med avsky på den framväxande materialismen, industrialismen och kapitalismen, ogillade folkets splittringar mellan fattiga och rika och bondekulturens tillbakaträngande.

Naturromantiker och politisk dissident
Hamsuns kärlek till jorden och naturen utmynnade 1917 i hans magnum opus, Markens gröda. Markens gröda handlar om nybyggarparet Isak och Inger som bryter mark och blir nybyggare i avlägsna trakter av Nordland. De lever ett hårt och tungt liv men finner ändå sin plats, bygger upp en allt större gård och bildar familj. De lever i samklang med naturens alla svängningar och har ett rikt liv. ”Ni som odlar jorden, ni har allt att leva för, allt att tro på, ni föder och frambringar, ni är de nödvändiga på jorden, ni upprätthåller livet.”

Boken blev en enorm succé och sålde i miljonupplagor över hela världen, och förärade Hamsun Nobelpriset i litteratur 1920. Den tyske ideologen och filosofen Alfred Rosenberg uttrycker i sitt verk Der Mythus des 20. Jahrhunderts att Hamsun med Markens gröda bevisar att ”den nordiske mannen kan vara heroisk även bakom träplogen” och prisar boken generellt.

En hel värld tog åt sig av Hamsuns författarskap och lovprisade det. Vid häxprocesserna i Nürnberg efter kriget offentliggjordes en lista över de böcker som de dödsdömda hade fått in till sig innan de hängdes. De flesta hade lånat en bibel, men Alfred Jodl, Ernst Kaltenbrunner och Julius Streicher valde att läsa Hamsun istället. Även författare som Ernest Hemingway, Selma Lagerlöf och Johannes V. Jensen ansåg att Hamsun var en av sin tids mest betydelsefulla människor. Jensen hyllar Hamsun för hans nordiska väsen: ”Ingen har givit mig starkare intryck av nordisk uppenbarelse, nordiskt geni, än han. Hans person var ännu praktfullare än det han skrev; han frigjorde bara en mindre del av sitt väsen i sina verk. Jag har aldrig sett en vackrare man, inte många är utrustade med en så förtrollande naturkraft som han var. Kontakten med honom var en kontakt med de stora nordborna, sagans storslagna män.”

Hamsuns motvilja mot materialism, kapitalism och industrialism fick honom tidigt att bli avogt inställd mot England, som han såg som dessa företeelsers upphovsland. Dessa företeelser leder enligt Hamsun till att vi inte lever i harmoni med de eviga naturlagarna och leder bort folket från den naturliga ordningen. En annan negativ följd enligt honom var att industrialismen ökade urbaniseringen och at landsbygden därför sakta utarmas och dör ut. Englands historiska roll i världspolitiken, med många avgörande handlingar mot Europas intressen, ogillade han skarpt.

En nation som istället låg honom varmt om hjärtat var det germanska Tyskland. Tyskland var vid denna tid ännu en jordbruksnation med ung vilja och driftig befolkning vilket Hamsun uppskattade. Kulturellt ansåg han att Tyskland stod Norge nära och ofta fungerat som en inkörsport för norska författare för att nå framgång. Tyskland var för Hamsun ”das Land der Dichter und Denker”.

Sin tyskvänlighet behöll han hela livet. Under första världskriget sände han pengar för hjälpinsamlingar till Tyskland. Redan 1934 gav han stöd till det nationalsocialistiska samhället som tog form i Tyskland, och skrev vid ett flertal andra tillfällen artiklar till stöd för den nationalsocialistiska regimen.

Ockupation av Norge
Den nionde april 1940 ockuperade Tyskland Norge. Anledningen var för att hindra England att gå in i Norden och kunna lägga beslag på malmfälten i norra Sverige, vilka försedde tyskarna med för dem viktig järnmalm för krigsföringen. England visade tendenser till att gå till angrepp mot Norge och Sverige, bl.a. via minering av norska territorialvatten. Nutida historiker är idag rörande överens om att det var de allierade som ödelade freden i Norden och att Tyskland hade ett defensivt syfte med ockupationen av Norge. Hamsun förstod genast detta och uppmanade därför Norges ungdom att inte göra motstånd mot den defensiva ockupationen.

Hamsun ansåg att kungahusets och regeringens agerande var förkastligt och fegt, dvs. att mobilisera och uppmana till kamp medan de själva flydde undan landet och gick i exil. Han ansåg att de istället borde följt Danmarks exempel, där den lagliga regeringen satt kvar under hela kriget.

Då regeringen flydde landet vind för våg tog istället Vidkun Quisling initiativet och försökte reda upp den kaotiska situation som uppstått och utropade en nationell regering under ledning av sitt parti Nasjonal Samling, NS. Tyskarna avsatte dock honom efter några veckor och lät istället Reichskommissar Josef Terboven styra landet. Hösten 1940 tillträdde, efter uppmaning från bl.a. Hamsun, dock Quisling som ministerpresident och kunde hjälpa till att styra och bejaka norrmännens intressen under ockupationen. Han kom att lyda under Terboven.

Hamsun, i egenskap av den norska patriot han var, kom under ockupationen att besöka Terboven ett flertal gånger för att hjälpa sina landsmän som fängslats av tyskarna och få dem frigivna eller mildra straffen för dem. Han kom också under krigsåren att sända en mängd telegram till både Terboven och Hitler i samma ärenden. Han sprang således inte tyskarnas ärenden, utan handlade utifrån vad han trodde var bra för sitt land och sina landsmän. Att han sedan såg med tillförsikt på den framväxande nationella nyordningen i Europa låg i linje med hans ideal och intog inte någon konfliktställning med hans norska patriotism. Han applåderade tyska framgångar på slagfältet då han avskydde tyskarnas motståndare – bolsjevikerna och kapitalisterna. För att hjälpa till att påskynda nyordningen rekommenderade han norsk ungdom att sluta sig till Den norske Legion, där de flesta norska SS-frivilliga stred.

Hamsuns ageranden till förmån för Tyskland under andra världskriget inskränkte sig mestadels till att publicera artiklar, annars höll han en låg profil och höll sig mest för sig själv. Hamsun hade vid denna tid redan uppnått en hög ålder, och hans krafter var begränsade. Dessutom ogillade han uppmärksamhet och berömmelse.

Hamsun besöker Hitler
Reichskommissar Terboven blev med tiden allt mer ogillad hos vissa kretsar av norrmän på grund av hans ibland brutala framfart mot motståndsmän. Hamsun såg detta, medlade och försökte få Terboven avlägsnad från sin uppgift. För att lyckas med detta vände han sig till den högsta ledningen direkt – Adolf Hitler.

För att få till stånd ett möte med Hitler fick han först göra ett besök hos Minister für Propaganda und Volksaufklärung, Joseph Goebbels. I maj 1943 besökte Hamsun makarna Goebbels, på vilka han gjorde ett djupt intryck. Samtalen dem emellan präglades av historia, det allmänna världsläget och Tysklands nationella resning. Goebbels ansåg i efterhand att besöket av Hamsun var ett av de finaste ögonblicken han haft i sitt liv. Han förärade Hamsun genom att genast ge order på att nya upplagor av Hamsuns böcker skulle tryckas i Tyskland. Flertalet av Hamsuns böcker hade redan givits ut i stora krigsupplagor till de tyska soldater som låg vid fronten.

Även Hamsun blev rörd av mötet och i uppskattning till Goebbels skickade han vid hemkomsten till Norge sin Nobelmedalj i gåva till honom.

Efter besöket hos Goebbels fick han möjlighet att träffa Hitler, vilket han gjorde den 26 juni 1943 i Berchtesgarden. Mötet kom att bli stormigt då Hamsun gick ut hårt direkt och krävde bättre villkor i Norge under ockupationen och ville se Terboven avlägsnad från sin befattning. Hamsun fick till viss del medhåll från Hitler, som också var missnöjd med Terboven, men han kunde inte lova Hamsun något avlägsnande av honom från tjänsten så länge kriget pågick. När kriget var över lovade han dock att Terboven skulle skickas hem. Hamsun nöjde sig dock inte med detta besked utan uttryckte även oro för att Norges vänskapliga förhållanden med Sverige kunde bli lidande på grund av Terbovens förment hårda styre. Mötet avbröts efter 45 minuter utan att de nått någon enighet i frågan, varpå Hamsun flög hem till Norge igen.

Hamsuns besök bar trots oenigheten frukt till viss del, Hitler tog intryck av kritiken och tvingade Terboven att mildra sina arbetsmetoder.

Fortsatt kamp för Europa
Väl hemma fortsatte Hamsun att skriva några enstaka artiklar för Europas frihet och nationella nyordning. Samtidigt kämpade hans familjemedlemmar på egen hand för Europa. Hans hustru, Marie, företog flertalet föreläsningsresor till Tyskland där hon läste utvalda stycken ur böcker skrivna av Hamsun för att stärka krigsmoralen, medan sonen Arild var på östfronten som frivillig i Waffen-SS där han tjänade som Kriegsberichter och belönades med järnkorset.

I krigets slutskede publicerade Aftenposten en nekrolog över Hitler, skriven av Hamsun:

Jag är inte värdig att tala högt om Adolf Hitler och till någon sentimental rörelse inbjuder hans liv och gärning inte. Han var en krigare, en mänsklighetens krigare och en förkunnare av evangeliet om alla nationers rätt. Han var en reformatorgestalt av högsta rang, och hans historiska öde blev att han fick verka i en tid av den mest exempellösa råhet, en råhet som till slut fällde honom. Så torde den vanlige västeuropén se på Adolf Hitler, och vi, hans nära anhängare, böjer nu våra huvuden vid hans död.

Dagen efter nekrologen skrev Tyskland under den villkorslösa kapitulationen och ockupationen av Norge var till ända. Nya politiska krafter tog över styret av Norge och de inledde en skoningslös förföljelse av de individer som kämpat för en nationell nyordning av Europa. För den snart 86-årige Hamsuns del innebar det att han blev anklagad för landsförräderi, vilket hans två söner och hustru också blev. Deras egendom beslagtogs och Nørholm konfiskerades. Hamsun blev anklagad för medlemskap i NS, samt för att han bistått tyskarna med ockupationen i form av artiklar.

Häxjakt mot Hamsun
Stämningen efter kriget präglades av en total häxjakt mot oliktänkande, och författaren Jens Bjørneboe ansåg att ”Det var inte under Quisling, utan efter kriget som vi fick den fascistiska perioden i norsk historia. […] En speciell skandal utgör rättegången mot Knut Hamsun.”

Hamsun ansåg hela tiden att han handlat rätt genom att bistå tyskarna med artiklar, då man skulle se det i ett vidare begrepp där kommunisterna och de aggressiva kapitalistiska länderna var den stora faran.

Etablissemanget försökte förklara Hamsuns handlande under kriget med att han var isolerad och nästan döv, vilket skulle förhindrat honom att inse att tyskarna var fienden. Detta stämmer dock inte då han var väl medveten om världshändelserna och dynamiken bakom dessa. Han förutspådde snabbt efter krigsslutet kalla krigets annalkande.

För att då kunna förklara den forne nationalhjältens agerande spärrades han istället in på mentalsjukhus, där han underkastades sinnesundersökning trots att inga skäl förelåg. Om de lyckades förklara honom sinnesjuk så skulle det kanske ge en ursäkt för hans handlingar?

I samband med inspärrningen började han föra anteckningar vilka senare kom att resultera i hans sista bok, På igenvuxna stigar. Boken betraktas allmänt som en av hans bästa och är ett litterärt mästerverk, vilket motbevisar att han skulle varit sinnessjuk eller senil under kriget.

Vistelsen på mentalsjukhuset drog ut på tiden då dess syfte var att bryta ner honom och få honom i sådant dåligt skick att han inte kunde ställas inför rätta, något som Hamsun dock ville hamna inför. När Hamsun släpptes efter fyra månader kom utlåtandet, han hade varken varit sinnessjuk under kriget eller under vistelsen på mentalsjukhuset.

Dock hade han blivit deprimerad, utmattad, apatisk och nästan förlorat synen på grund av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under. De rättsliga instanserna ville ge Hamsun åtalseftergift, något han motsatte sig då han inte ansåg att han handlat fel. Det blev som Hamsun ville och saken kom upp till brottsmål.

Rättegång, dom och död
När det i december 1947 väl blev rättegång, efter uppskjutningar i över två år, var sonen Arild, som under sitt fängelsestraff stärkts i sin tro på nationalsocialismen, orolig för att hans far skulle ta avstånd från sitt tidigare engagemang. Det hade han inte behövt oroa sig för. Hamsun förklarade istället att han handlat i tron på sin egen riktighet, att han hjälpt landsmän så gott han kunnat, och att han ville hjälpa Norge att säkra en plats i det kommande Storgermanska rike som han trodde skulle komma med Tysklands seger i kriget. Han hävdade att allt han gjort under kriget gjorde han som en god norsk patriot och han var beredd att ta sitt straff för detta om det skulle betraktas som landsförräderi. Av Norges nya herrar betraktades dock sådana ädla gärningar som landsförräderi och Hamsun dömdes att betala enorma summor i böter och hans gård Nørholm intecknades.

Efter inspärrningen, rättegången och domen kom Hamsun att leva ytterligare några år, detta under mycket knappa förhållanden. Men den 19 februari 1952 somnade han in, 92 år gammal, efter ett långt och mycket innehållsrikt liv i aktiv tjänst för Norge och Europa.

(Artikel tidigare publicerad i Nationellt Motstånd nummer 14.)

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om