Hoppa till huvudinnehållMakteliten ska hålla krismöte efter pryglingen av Wåg
2024-04-25 19:10
Mary Phagan mördas
26 april 1913 • Denna dag våldtogs och mördades en minderårig flicka av sin judiske fabrikschef i Georgia, USA.
Kejsar Nero
HISTORIA. Påsken förknippas med korsfästningen av Jesus och historiska händelser i romarriket. Men hur såg Europa egentligen ut under romartiden? Daniel Olofsson har fördjupat sig i kejsaren Nero och berättar här mer om vem han var och vad som hände under hans regeringsperiod.
”Nero vid Baiae” (Jan Styrka, 1900).
Vi är nog många som förundrats och förvånats över det romerska rikets dekadens och grymheter. När man läser svenska historietidningar eller ser tv-dokumentärer så framstår det som att romarna enbart ägnade sig åt att kasta kristna och judar till lejon, festa och konspirera mot varandra, vilket oftast ledde till att någon satt en dolk i ryggen på någon annan. Just Nero har utmålats som kanske den värsta av alla kejsare. Vilda påståenden om palats med ytor stora som 200 fotbollsplaner eller sommarpalats med fasader som löper 800 meter nämns på allvar i berättelserna om Nero.
Men hur lyckades de bygga upp ett sådant fantastiskt imperium som varade över 1000 år om de ägnade sin tid åt vad vi fått lära oss i dagens media och historieskrivning? Kan det finnas något bakom historiebeskrivningarna som har intressen av att förminska ett av mänsklighetens största och med den tidens mått mätt ofantligt högt stående samhälle, både kulturellt och teknologiskt? När man läser lite djupare och ser bortom smaskigheterna som media helst vill förmedla växer en helt annan bild fram. I en tid där den judiska makten över Europa etablerades, kristendomen föddes och den europeiska vita befolkningen skapade några av historiens mest framstående kulturella verk ryms väldigt mycket intressant.
Romarrikets storhet syns fortfarande i dess vacka ruiner.
Källorna som finns att tillgå från denna tidsepok angående Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus ifrågasätts ofta av historiker som partiska. Källorna är både judiska, kristna och romerska. Det kan vara av intresse att veta då de skiljer sig i vissa skeenden vilket gör beskrivningar av somliga historiska händelser diametralt olika.
Nero förklarades som vuxen då han var 14 år och utsågs till prokonsul. Han ingick i senaten och är avbildad på mynt från den tiden. Den 13 oktober år 54 efterträdde Nero kejsare Claudius vid en ålder av 16. Nero arbetade med diplomati och handel och han fokuserade mycket på kultur. Nu har vi fått lära oss att kultur i romarriket handlar om gladiatorspel och blodtörst och här hittar vi en väldigt märklig sak med den moderna historieskrivningen. Under Neros styre blev ingen dödad på arenan, inte ens en enda dödsdömd. Detta styrks både av Viktor Rydberg och den romerska historikern Suetonius. Nero kände avsmak för skådespel där man hetsade ihop slavar och brottslingar på arenan. Nero drogs mer åt de olympiska spelen, teater och musik enligt nämnda historiker.
Nero var förtjust i hästkapplöpning, det sägs att han närapå dog vid en krasch när han deltog i en sådan under de antika olympiska spelen.
Nero var dock en av de romerska kejsarna som gick hårdast åt mot kristianerna och de mosaiska, d.v.s. kristna och judar. Nero kallade judarna ”barbariska och omoraliska” och detta var ömsesidigt. Dessa grupper arbetade hårt för att störta romarnas nästan 1000-åriga rike. En intressant detalj är att besten i bibelns uppenbarelsebok, 666, är Neros numerologiska summa med hebreiska bokstäver. Vissa kristna teologer på 300-talet gick så långt som att kalla Nero antikrist och trodde att han skulle återuppstå. Vissa av de äldsta kristna skrifterna omnämner Nero som antikrist, bla. Jesajas himmelsfärd och de Sibylliska oraklen. Dessa beskriver Neros återkomst och kommande förödelse.
Kaisar Neron på hebreiska.
Under Neros tid avrättades lärjungen Petrus och aposteln Paulus, men detta skedde inte av rent hat mot kristna utan snarare påtryckningar från de judiska myndigheterna i Jerusalem. Paulus var till en början en troende jude och påstås ha varit en av de drivande bakom förföljeserna av kristna. I egenskap av farise’ brann han av målet att krossa alla judar som inte upprätthöll judisk lag och kristna var vid den här tiden fortfarande judar, därav hatet grupperna emellan.
Kristna hade det inte lätt under romartiden om man ska tro denna illustration.
När Paulus, som vid den tiden fortfarande gick vid sitt hebreiska namn Saul, mötte Jesus, blev han blind enligt de kristna historikerna. Jesus gav efter tre dagar Paulus synen åter. Detta öppnade Paulus ögon både kroppsligt och andligt och han började missionera Jesus budskap och blev därmed en fiende till hebreerna. Paulus greps och fördes till Rom där han sattes två år i husarrest men benådades av Nero. Han begav sig sedan till Spanien och missionerade, där fängslades han igen. Att judarna i Jerusalem såg de kristna som ett stort hot styrks av anklagelserna de riktade mot Paulus. Vi kan läsa följande i Apostlagärningarna 24:5 ”Vi menar att han är en orosstiftare. Han fortsätter att uppmana judar överallt i hela världen att göra uppror mot den romerska regeringen. Följden blir upplopp och oro. Han är en av ledarna för den sekt som kallas nasareerna.”
Paulus fördes till Rom och halshöggs i samband med den stora branden år 64. Paulus var romersk medborgare vilket medförde halshuggning som avrättningsmetod och inte korsfästning. Petrus gick ett liknande öde till mötes men han korsfästes, och om ryktena stämmer så korsfästes han upp och ner på sin egna begäran då han inte ansåg sig vara värdig att korsfästas som Jesus.
”Petrus korsfästelse” (Caravaggio, 1600).
När Rom eldhärjades och närapå totalförstördes år 64 pekade bevisen på att kristna låg bakom. Detta är dock inget som är helt bevisat. Men tar man i beaktning att branden utbröt väldigt när Neros favoritpalats och att det under branden förstördes väldigt många kulturella skatter, vilka Nero värdesatte väldigt högt, så tycker jag att det verkar osannolikt att Nero anlagt elden själv för att bereda plats för ett nytt palats vilket vissa påstår. Det fanns även olika grupper som vid upprepade tillfällen utsatte det romerska systemet för hårda attacker, bla. kristna och judar. Nero befann sig dessutom i Antium och enligt den romerske historikern Tacitus skyndade han sig till Rom och organiserade snabbt en hjälpinsats, vilken han finasierade med egna medel. Nero ska även ha hyst folk som blivit hemlösa i sina privata områden, uppfört tillfälliga bostäder och sett till att folket fick mat. Efter branden införde han nya regler för hur man skulle bygga, med bredare gator, mindre trä i husen osv.
”Fire of Rome” (Hubert Robert, 1785).
År 66, efter romerska krav på att den judiska befolkningen skulle betala skatt, påbörjades det som skulle komma att kallas starten på den judiska diasporan. Det hela inleddes egentligen redan år 6 då den judiska terroristgruppen, seloterna, började bedriva motstånd mot den romerska beskattningen. Vissa påstår att så många som 2 000 judiska terrorister korsfästes under denna tid, däribland den judiska nationalisten och ickevåldsutövaren Jesus. År 66 startade seloterna det judiska upproret som slutade i att Jerusalem närapå totalförstördes och den judiska befolkningen i Israel fördrevs.
Vid belägringen av Jerusalem förskanskade sig 25 000 judiska terrorister i staden och höll den mot 80 000 romerska soldater i över fyra månader. Romarna valde till slut att svälta ut dem vilket ledde till att 600 000 människor svalt ihjäl. Dagligen slänges över 4 000 lik ut över stadsmurarna och judarna åt i sin hunger upp sina egna barn enligt den judiske historikern Josefus. Romarna stormade till slut Jerusalem år 70. Den sista striden om staden stod vid det stora templet på berget Sion. Den romerska generalen Titus gav order att templet skulle skonas men det brändes ner till grunden av de judiska seloterna och enligt Josefus fick uppemot 1,1 miljoner sätta livet till i belägringen av staden. Det sägs att de sista seloterna, 9 600 st., begick självmord i den sista judiska belägringen vid Masada år 73. Nordfront har tidigare publicerat en artikel om stormningen av den judiska fästningen Masada.
”Ödeläggelsen av templet i Jerusalem” (Francesco Hayez, 1867).
Nero sägs ha varit en populär kejsare bland folket, han anordnade många kulturevenemang, byggde idrottsarenor och teatrar. Han sjöng och läste poesi för folket och ställde till och med upp som tävlande under de olympiska spelen i hästkapplöpning. Han sänkte skatterna för de allra fattigaste och röstade för slavars rättigheter. Under Neros regeringstid rådde deflation och vissa anser att hans stora byggprojekt och utdelning av allmosor var politiska beslut för att begränsa de ekonomiska bekymren.
Men allt var långtifrån frid och fröjd under Neros regeringsperiod. Rom var ett Imperium som skakades av många intriger och uppror. Det var krig med Armenien, Partien, Brittanien och Judeen för att nämna några. Till det får vi lägga alla guvernörer, kungar, generaler och kvinnor som konspirerade om makten bakom Neros rygg. Hans egen mor, Agrippina, konspirerade till och med att mörda honom och tillsätta Britannicus på tronen vilket troligast bidrog till hennes död. Men här går berättelserna isär, vissa påstår att hon begick självmord, andra att det var Neros hustru som fick henne avrättad och vissa menar att det var pga. hennes intriger och moderliga inflytande som Nero själv skulle ha beordrat henne att mördas. Enligt Cassius Dio ska hennes sista ord, då hennes banemän skulle hugga ner henne, ha varit: ”Hugg mitt sköte”. Då det var denna del som frambringat den hemska Nero.
”Nero och Agrippina” (Antonio Rizzi, 1900).
Till slut, år 68, under det judiska upproret, lyckades generalen Galba vända armén mot Nero. Nero insåg att slutet var nära och när han märkte att han inte hade någon kvar att lita på tog han sitt liv. Neros sista ord ska ha varit ett citat ur Homeros Illiaden ”Hör, nu larmar mitt öra av ljudet från snabbfotade hästars hovslag”, varpå han stötte en dolk i sin hals. Nero var den sista kejsaren i den Julisk-claudiska ätten. Enligt den romerska historikern Tacitus blev de lägre klasserna bestörta av Neros död då de gynnades av hans berömda utsvävningar medan de högre klasserna välkomnade hans död. Följande fyra år var ett politiskt kaos framtill general Vespasianus blev kejsare och inledde den Flaviska dynastin.