Karl-Olov Arnstberg lyfter fram judefrågan!

SAMHÄLLE. Karl-Olov Arnstberg, en uppskattad invandringskritisk författare och föredetta professor i etnologi, har nu tagit bladet från munnen och publicerat en längre artikel om kulturmarxismen och dess judiska rötter.

Karl-Olov Arnstberg sticker nu ut hakan och skriver om kulturmarxismen och dess judiska bakgrund.

Karl-Olov Arnstberg sticker nu ut hakan och skriver om kulturmarxismen och dess judiska bakgrund.

71-årige Karl-Olov Arnstberg har bakgrund som professor i etnologi vid Stockholms universitet. Sedan länge är Arnstberg känd som en invandringskritisk författare och debattör som bland annat skrivit den populära boken Invandring och mörkläggning tillsammans med journalisten och socionomen Gunnar Sandelin.

För några dagar sedan verkar Arnstberg för första gången öppet ha vågat beröra den kontroversiella judefrågan i en längre artikel som handlar om kulturmarxismen. Arnstberg är uppenbarligen medveten om att han rör sig ut på känslig mark och skriver angående användandet av begreppet kulturmarxism att den som använder det ”är i färd med att begå politisk harakiri” då det är ett begrepp som retar dagens makthavare.

Med följande rätt så neutrala och objektiva ord beskriver Arnstberg judefrågan:

Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu och liktydigt med fördomar och rasism, närmare preciserat till antisemitism. Västerlandet har en evig skuld till judarna, vi vet alla varför. Antisemitism betraktas i dag som en mental avvikelse, ett slags sjukdom, vilket vi framför allt kan tacka Frankfurtskolan för.

Under 1920- och 30-talet var situationen emellertid annorlunda och det fanns tre huvudanledningar till att vara judefientlig. Den första, som i dagens avkristnade värld är lätt att glömma, var att judarna inte trodde att Kristus var Messias och att Judas Iskariot förrådde Jesus. Europa var fortfarande en kristen världsdel och judarna var sedan urminnes tider klassade som förrädare.

Den andra anledningen, inte heller den i dag särskilt uppmärksammad, var att bolsjevismen ansågs vara ett judiskt påfund. Inte bara Marx och Trotskij var judar utan Lenin hade en judisk morfar och talade jiddisch. Därutöver fanns det en klar överrepresentation av judar med i Sovjetunionens toppskikt. Västeuropas maktelit betraktade efter den ryska revolutionen 1917 bolsjevismen som den stora faran för Europa.

En tredje anledning var att även om det i synnerhet i Östeuropa fanns en stor fattig judisk befolkning så fanns det också en förmögen och välutbildad europeisk och amerikansk judisk elit som av den icke-judiska europeiska överklassen uppfattades som konkurrenter. Den politiska situationen var med andra ord komplicerad, vilket är viktigt att veta när man diskuterar Frankfurtskolan.

Arnstberg beskriver sedan kortfattat vad Frankfurtskolan var och påpekar att mer eller mindre alla ledande medlemmar i gruppen var judiska marxister med överklassbakgrund:

Frankfurtskolan bildades på 1920-talet. Jag ska inte upprepa dess historia, den finns lättillgänglig på nätet. Så gott som alla hade judisk bakgrund och alla var marxister: Max Horkheimer, Theodor Adorno, Wilhelm Reich, Eric Fromm och Herbert Marcuse, för att nämna de största namnen i den första generationen. Alla var på det klara med att bolsjevismen hade misslyckats. Visst, i Ryssland hade en revolution genomförts men Västeuropas arbetare var kallsinniga. De valde treenigheten nationen (framför klassen), religionen (opium för folket) och familjen (kapitalismens och patriarkatets fundament). De valde också den socialdemokratiska revisionen framför den kommunistiska revolutionen.

För Frankfurtskolans medlemmar, som alla var intellektuella med överklassbakgrund var det antagligen inte särskilt smärtsamt att skifta fokus från arbetarna till medelklassen. De var mera bokmalar och teoretiker än revolutionärer och praktiker. Trots att de var marxister hade de dessutom väldigt blandade känslor inför det unga Sovjetunionen. Alltnog, de blev på det klara med att det var den statsbärande medelklassen som måste erövras. För dem handlade det inte om att byta ekonomiskt system (från kapitalism till planekonomi) utan om att förändra den europeiska kulturen. Marxismen skulle vinna genom att det västerländska samhällets institutioner erövrades. Om Frankfurtskolan hade kommit på begreppet hade de förmodligen benämnt sig själva för kulturmarxister. Det var nämligen det som de var, mer än något annat. Emellertid, för dem var beteckningen okänd. De kallade sig själva för marxistiska samhällsteoretiker.

I delar av texten verkar Arnstberg mena att kulturmarxismen, historiskt sett, var en delvis befogad respons till rasism och antisemitism i Europa. Han verkar tyvärr också okritiskt skriva under på segermakternas propagandabild av den tyska nationalsocialismen och dess förhållande till judarna.

Hur som helst menar Arnstberg att det kapitalistiska väst vunnit två konflikter: kriget mot fascismen och nationalsocialismen samt den politiska kampen mot marxismen och kommunismen. Arnstberg menar dock att väst är på väg att förlora det tredje kriget som kulturmarxisterna för i det dolda:

Ändå, i det tredje kriget förlorar det västliga kapitalistiska förnuftet. Anledningen är att detta inte ens uppfattas som ett krig. Det är ett inre krig med fronten förlagd till universiteteten och med ungdomsgenerationen som det ”territorium” som skulle erövras. En liten grupp av tyskjudiska intellektuella drar upp riktlinjerna för det som kommer att bli en dominerande tankegestalt i intellektuella kretsar. I Frankfurtskolans efterföljd skapas de utopiska målen: ett jämlikt samhälle, ett mångkulturellt samhälle, ett antirasistiskt och fördomsfritt samhälle, ett individualiserat samhälle, det vill säga ett samhälle där individen står fri gentemot familjen och framför allt det långsiktiga målet: en värld utan nationer.

Arnstberg skräder inte på orden när han beskriver kulturmarxismen som en ”parasitär rörelse” och kulturmarxisterna som människor som inte skapar välstånd:

Friheten är naturligtvis berusande, i synnerhet när det propageras för sexuell befrielse och att man ska ha kul, inte bara arbeta. Kulturmarxismen blir på så sätt en parasitär rörelse eftersom den tar form i en värld som är skapad och upprätthållen genom hårt arbete. Hippies bygger inget välstånd, lika lite som lattedrickande journalister och kulturskribenter som bor i Södermalms innekvarter i Stockholm, utan det gör man genom ett tråkigt och slitsamt liv, där belöningarna är få och där arbetet framhålls som sin egen belöning.

Avslutningsvis argumenterar Arnstberg för att kulturmarxism är synonymt med mångkultur och politiskt korrekthet, men att kulturmarxism är ett bättre begrepp av två skäl:

För det första rent språkligt därför att man kan tala både om fenomenet – tankegestalten – och bärarna, dvs. kulturmarxisterna. För det andra därför att det visar på var de historiska rötterna finns och vad ideologin egentligen handlar om.

Källa:
Kulturmarxism

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om