Grundvalen i Svenska Motståndsrörelsens gärning som en kompromisslös och radikal kamporganisation, är dess hängivna skara av aktivister. Vad är det egentligen som driver en aktivist i Motståndsrörelsen? För att få svar på frågan har Nationellt Motstånd intervjuat fyra aktivister i organisationen. Här publiceras den andra intervjun.

Turen har kommit till Emil Hagberg, ledande aktivist i Stockholm, att berätta om sina personliga bevekelsegrunder i kampen för ett fritt Norden.

Emil, kan du börja med att berätta lite om din uppväxtmiljö?

Föddes 1984 och är uppvuxen i Upplands Väsby, norra Stockholm. Uppväxttiden var typisk ”svenssonborgerlig” – radhus, Volvo och sommarställe i Dalarna. Barndomen var lugn och fridsam. Visst, jag kanske inte var någon mönsterelev i skolan, men mina små hyss var alltid ganska så oskyldiga. Vilka ungar har inte hamnat i enstaka slagsmål och snöbollskrig på skolgården?

När började ditt nationella uppvaknande?

Omkring 1993. Det var under den så kallade Thulevågen. Trots min unga ålder så var det något som djupt tilltalade mig med just denna typ av musik. Den fick mig att börja tänka nationellt. Att tänka på allt vi har omkring oss, på vårt land och på vårt folk. Det var då min starka kärlek till vårt blod och våra anor, började ta form. Men jag var ju ändå fortfarande ett barn som lätt drog ut och klättrade i träd, istället för att sitta och fördjupa sig i egna tankar. Det var vid denna tid som de första grälen hemma vid köksbordet var. Det var även nu som lärarna började höja på ögonen åt mina uttalanden i skolan. Men jag var ju ”så ung och så oskyldig” att jag fick tid att stärka mig i min övertygelse, utan att socialtjänst eller liknande kopplades in.

När jag gick i åttonde klass såg jag på allvar hur allt det jag brydde mig om, sakta men säkert höll på att försvinna. Jag vet inte vad jag kallade mig då, men jag och några dåvarande vänner blev i alla fall skinnskallar. Vi ville visa alla som såg oss att vi hatade samhället, men älskade Sverige. Jag försökte få andra svenskar att göra likadant. Men få tog några ”småskins” seriöst. Jag minns att jag, som en duktig ”svenne”, tog avstånd ifrån nationalsocialismen. Men jag talade gärna högt och brett om att Sverige skulle vara svenskt. Detta gjorde jag trots att jag aldrig hade läst en politisk skrift. Skinnskallegrejen var bara en ytlig reaktion. Jag visste då ingenting mer om Tredje riket än de lögner föräldrar och lärare hade tutat i mig.

Sommaren mellan nian och första ring började jag för första gången fördjupa mig litterärt. Och jag tog verkligen ideologiska tigersprång! Systemets lögner föll som furor en efter en. På några månader tokläste jag allt jag kom över som hade med Hitler att göra, med undantag för Min Kamp. Den sökte jag efter överallt, dock utan framgång.

Jag lärde mig då sanningen om judefrågan. Jag insåg hur allting hänger ihop. Hur de stora internationella frågorna och världshistorien klart hänger samman med förfallet i mitt eget land. Hur de utländska rånarligornas framfart på min lilla ort, hörde ihop med översvämningen av utlänningar och det totala moraliska förfallet. Jag minns att jag var så förbannad och chockad att jag knappt kunde sova vissa nätter.

När kom Du i kontakt med Motståndsrörelsen?

Det slumpade sig så pass att jag just denna sommar (mellan nian och första ring, reds anm.) kom i kontakt med Motståndsrörelsen. I en klädbutik som sålde lite halvnationella kläder och militärprylar, kom en man fram och började tala med mig och mina vänner. Jag identifierade mig genast med vad han sa. Han visade sig komma från Motståndsrörelsen och Nationell Ungdom. Han gav oss sitt telefonnummer och sa att vi borde höra av oss om vi ville kämpa på riktigt. Jag ringde upp dagen efter.

Jag var medlem i Nationell Ungdom (NU) tills det lades ner och är nu medlem i Svenska Motståndsrörelsen. Att gå med i Organisationen är det bästa valet jag någonsin har gjort.

Vad driver dig, på ett djupare plan?

Insikten om sanningen och godheten i det vi verkar för, en insikt vilken för övrigt gör att fiendens försök att stoppa mig bara rinner av. Den politiska kampen är verkligen en kamp på liv och död. Det är en kamp mellan evigt ljus mot totalt mörker. Den rasförnekande demokratin försöker, med [censur] i spetsen, att utplåna all arisk civilisation. När [censur] och kapitalismen styr, blir den ariska människan och Moder natur de största förlorarna. Och eftersom [censur] i grund och botten är parasiter, kommer hela planeten att gå under om de segrar.

Även om framtidsutsikterna för vår sak inte ser så lysande ut, så kan man inte leva med vanföreställningen att vi inte kommer att segra. För jag tror – även om jag inte vill nedvärdera dessa [censur] – att Adolf Hitler och folket i det Tredje Riket, bara var en del i ett mycket större uppvaknande för vår ras. Kampen tog inte slut 1945 – den har bara börjat!

Vad har medlemskapet i Motståndsrörelsen inneburit för Dig?

I Organisationen har jag lärt mig att avprogrammera mig själv från alla systemets lögner. Jag har lärt mig att se hela min lugna uppväxt utifrån ett nytt perspektiv och bli mer radikal. Jag har lärt mig att vi nationalsocialister inte har något att skämmas över.

När jag för första gången talade med Klas Lund, fick jag ett nytt slags glöd. En glöd som aldrig genom åren har svalnat. Ledarskapet har lärt mig väldigt mycket, framförallt att se saker i större perspektiv. Inom Organisationen har jag alltid bemöts av respekt; här har jag mött det som lärare och andra från ”vuxenvärlden” aldrig visade. Hur man som nationalsocialist kan välja att inte följa Motståndsrörelsens Ledarskap är för mig en ren gåta!

Hur förbereder Du dig i vardagen för Kampen?
Kampen för Nordens frihet är ingen lätt sak. Men man kan och måste skapa så goda förutsättningar som möjligt genom att förbättra sin egen person. Ju skickligare man är, desto bättre blir Organisationen. Jag läser mycket filosofi och politiska skrifter som handlar om vår nationalsocialistiska världsåskådning. Jag styrke- och löptränar ofta. Jag och några organisationskamrater här i Stockholm tränar även parcour tillsammans.

Alldeles för sällan tränar jag dock kampsport. Det är något som jag helt enkelt inte har tagit tag i. Detta är synd, eftersom kampsport fungerar utmärkt som ersättning för alla andra tidigare nämnda träningsformer. Det är dessutom bland det vettigaste en vit man kan syssla med på sin fritid.

Vilken erfarenhet har du som aktivist av systemet?

Genom åren som aktivist har jag varit med om såväl handgemäng, fängelsestraff som uthängningar. Detta är saker som jag givetvis inte skulle ha råkat ut för, om jag inte hade varit med och kämpat. Dock blir systemets hets till sist en självklar del av ens vardag. Det är någonting som man finner sig i – vår plikt fodrar ju offer! Den politiska kampen är en mödosam väg, men det finns helt enkelt inga andra alternativ.

När saker känns motigt, brukar jag tänka på exempel på kämpar som fått dra ännu tyngre lass för sin övertygelse. Det finns både historiska som samtida. T.ex. forna SS-soldater och fängslade Ordermedlemmar i USA. Närmare tillhands är självklart organisationskamrat Niklas Frost, som just nu sitter oskyldigt dömd till 5 års fängelse. När jag tänker på dessa offer, tenderar mina egna lidanden att blekna bort ganska så snabbt.

Du har ganska så nyligen fått en son. Har detta påverkat dina insatser i Kampen?

Ja, föräldraskapet har gjort att jag fått en rad nya uppgifter vid sidan av det vanliga kamparbetet. När man var yngre så sa äldre till mig att: ”Du mognar nog när du vuxit upp och skaffat familj.” Mogen eller inte; jag har förblivit nationalsocialist – och en aktiv sådan! Jag skulle ljuga om jag sa att kampen inte blir lidande ibland på grund av min son. Och skulle alla i en kampgrupp bli farsor samtidigt, så skulle gruppen få svårt att hålla jämna steg i Kampen. Nu är det ju dock så att vi måste skaffa barn för att överleva, och inte ett eller två utan gärna sex eller åtta.

Våra barn är framtida soldater, arbetare och ledare i det kommande Nordiska riket. Därför måste mycket tid ges åt dem. Demokratiska får brukar ibland slänga ur sig att jag måste ta det lugnt och ”tänka på min familj”. Men det är ju faktiskt det som alla aktiva, nationella föräldrar gör. Vi tänker på framtiden och kämpar med det för våra barns frihet och trygghet. Vi är i krig mot en ond världsordning, det får vi aldrig glömma. Och jag kan lova att de flesta soldater i krigförande nationer, har kvinnor och barn hemma. Men det är ingen av dem som får lov att dra hem ifrån fronten bara för att han är orolig för sina barn?

Till sist Emil, varför har du valt att kvarstå i Motståndsrörelsen?

Jag har under mina år träffat på många olika idéströmningar och projekt från nationellt sinnade. Men jag anser att det koncept som Motståndsrörelsen står för, alltid har varit det mest genomtänkta. Jag har den ständiga känslan av att vi kommer att vara den nationella kraft som först bryter igenom. Jag är övertygad om att Motståndsrörelsen är ämnade för stordåd. Organisationens Ledarskap vet att den har en skara fanatiska nationalsocialister bakom sig. En kämpande skara som växer för varje år som går. Jag ser en glöd hos oss anslutna, som jag saknar bland de andra organisationerna. Vill inte verka nedlåtande gentemot den övriga nationella rörelsen, men jag måste vara ärlig om mina upplevelser och vilken syn jag har.

Vår främsta uppgift, som anslutna till Svenska Motståndsrörelsen, är att hitta alla de patrioter som är beredda till stordåd – och att ena och samla dem under Riksrunefanan. När vi har sopat mattan med det här ruttna systemet, så kommer tvivlarna att ångra sig djupt. Om det nu ens kommer att finns några tvivlare kvar, den dagen vi har erövrat makten!

Läs även intervjun med John Högberg, Göteborg.

• Publicerad:
  2008-11-04 00:00