Julgranens ursprung

Germanerna kom från bondgården och skogarna. I våra germanska hemländer har vi aldrig exploaterat och förstört skogen för finansiell vinning, vilket man gjort på så många andra platser. För oss i Norden har skogen och träden traditionellt sett betraktats som heliga. Vår folkmusik och våra sagor prisar skogarna och de lummiga lundarna, och det var i heliga lundar som våra fäder visade sin vördnad för de osynliga gudarna.

Det inre bandet med träden är exklusivt germanskt. I vår skapelsesaga från Eddan var de första människorna Ask och Embla (Alm). Det var från träden som våra gudar frambringade den första mannen och kvinnan.

I den judiska (och därför kristna) traditionen skapades den första människan av jord eller lera. Redan här märks gapet mellan de två andliga världarna – lika åtskilda som raserna själva. Det är från denna mellanöstertradition av skapelsen som tron om att människan är smutsig och depraverad kommer; att kroppen bara är en farkost på rak kurs mot helvetet; att den är världslig (eftersom den kommer av jord) och i desperat behov av frälsning. Men i vår tradition kom inte människan från gyttja. Nej, människans ursprung var från något redan levande, något storslaget och vackert.

Om mänskligheten tror att människan härstammar från smuts så kan man bara förvänta sig att de kommer att behandla andra på det sättet. Alltså är världen besmittat av slaveri, exploatering, tortyr och andra omänskligheter. Och vare sig denna behandling kommer från mänskliga regeringsorgan eller från ”övermänskliga” varelser som ”Djävulen i helvetet” bygger den likväl på denna smutsmedvetenhet. Var i de ariska eller germanska världarna har det växt fram efterdöden-plågor som ”eld och svavel”?

Det var från våra germanska hemländer som julgranen spreds till andra länder och raser. Seden att bära med sig en del av vinterskogen, granen, in i hemmet var okänd för andra folk. Ja, denna sed var okänd även på sådana ställen där det fanns vinter på samma sätt som hos oss, till exempel Nordryssland, Sibirien, Alaska och så vidare. Detta borde vara intressant för alla de som håller kvar vid sina jämlikhetsantropologiska föreställningar.

Forskare har lärt sig att julen var våra förfäders firande av vintersolståndet, den tiden på året då dagen är som kortast och att dagarna därefter blir allt längre och litet varmare. För våra förfäder var detta en helig händelse – värmens och solens återfödelse i det frusna Norden. Från vintersolståndet börjar dagen litet tidigare och man går mot våren, våren som är första steget mot en bra skörd senare på sommaren eller hösten. För länge sedan var fäderna mer beroende av årstiderna och vädret, speciellt uppe i Norden där landet och havet behärskas av långa vinternätter. Men det är lika viktigt idag, för bönder och skogsarbetare, ja även för stadsbor. Våra äldre upplevde våra förfäders längtan, under bombräderna och på den ryska fronten, då de satt runt sina provisoriska ljus, eller efter kollapsen 1945 då det inte fanns så mycket bränsle kvar man kunde använda sig av. Hur man då längtade efter värmen och våren.

Våra förfäder betraktade solen vid vintersolståndet som himlens nyfödda barn. Den sista månaden av året var vigd åt festligheten som de kallade julen. Ordet ”hjul” kommer från ”jul” eftersom hjulet är symbolen för årets cykler. Vintersolståndet markerar början på en ny cykel. Från detta härstammar i sin tur solhjulet – den symboliska manifestationen av årets cykler. De fyra strecken som utgör korset symboliserar de fyra årstiderna.

När vi går ut på en åker eller upp på en bergstopp under en kall och klar julnatt så gnistrar stjärnorna som om det vore himlens drottnings-diamanthalsband. Och där uppe i norr ser vi en stjärna runt vilken det verkar som att alla andra stjärnor kretsar. Det är polstjärnan, början på och källan till zodiaken. Polstjärnan tänkte man sig som mellanpunkten av alla världar. Den sågs som guden Tyr och som det stora världsträdet Yggdrasils topp, vilken sträckte sig från människans värld upp i kosmos till Asgård, gudarnas högsäte.

Världsträdet är osynligt och vi kan bara se toppornamentet och dess grenars gnistrande skönhet. Julgranen symboliserar Yggdrasil och vi gör den synligt för oss genom ljusen vi sätter fast på granen i våra hem. Stjärnan på toppen symboliserar Tyr. Alltså synliggör julgranen Yggdrasil, gudarnas säte, asarna – den ursprungliga kreativa kraften. Julgranen påminner oss om vår länk till denna kreativa kraft och våra plikter att beskydda och bevara den andliga ordningen. Germanernas andlighet gick inte ut på att dyrka materia. Man vördar de andliga krafter som genererar materia.

Vårt folk hade många symboler, men just julgranen har blivit oss mest kär – kanske därför att vi älskar skogen och träden så mycket. Tack vare detta har julgranen blivit kvar med oss under alla dessa söndervittrande år som gått.

I Eddan berättas det om att asarna lyckades fjättra Fenrisulven, människovärldens främsta fiende och att man lyckades bända isär och låsa fast hans gapande käftar med ett svärd. Enligt den forntida ariska tron var Fenris det onda mörkret som omringar oss likt gapande käftar, redo att när som helst slås igen och sluka oss. Människans värld skyddas mot detta genom den kreativa andliga kraften. Mörkrets käftar hålls öppna av ljusets svärd.

En annan symbol som sågs som helig av våra förfäder, även om få känner till den idag, var Irminsul, en symbolisk pelare likt Atlas i den grekiska mytologin. Buren ovanpå denna mäktiga pelare var det stora Alltet – den kreativa andliga kraften. Irminsul ses även som ett ljusets svärd på vilket det står skrivet med runor: ”Jag är Tius (Tyrs) svärd”. Detta svärd åsyftar en andlig världsordning inom mörkret och det onda käftarna.

Himmelsguden Tyr har rest sitt svärd mellan mörkrets käftar. Det sträcker sig från Midgård upp i himlen och är det samma som Världsträdet. Världsträdet bevarar naturen och skapar balans och harmoni inom världsordningen. Varje stjärnklar natt borde påminna oss om att detta ljussvärd eller Världsträd fortfarande är intakt. Vi måste påminna oss själva om vår plikt att kämpa sida vid sida med gudarna för att se till så att den naturliga ordningen aldrig förstörs.

Vi måste inse hur viktig vår existens är för balansen av den naturliga ordningen. Minsta lilla förändring av den kan förinta oss alla. Denna förändring är Fenris. När vargen är fri förstörs gudarnas naturliga ordning. I Eddan berättas det om hur förskräckligt ulven skäller – att Fenris ständigt är redo att strida mot oss. Vår plikt är att med all vår fysiska och psykiska kraft hänge oss åt denna kamp så att världsordningen bibehålls. Ett misstag kan räcka för att allt skall gå förlorat. I Eddan sägs det att människans misslyckande skulle kunna frambringa undergången och idag är människans misslyckande ett verkligt hot. De finns så många själviska exploatörer vilka är beredda att offra allt i sitt sökande efter profit.

I julgranen ser vi symbolen för gudarnas svärd. Detta svärd kallar oss att inte vara lata utan att göra allt som står i vår makt för att bevara vårt arv och vår framtid. Vår älskade jul har bevarats genom årtusendena och utgör vår allra starkaste andliga upplevelse på året – om och om igen.

Så ägna detta en tanke medan du sitter där framför granen tillsammans med din familj och dina vänner.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments