Dagens datum 24 april: Denna dag återvänder den finlandssvenske polarfararen Nordenskiöld efter Vegaexpeditionen. Nordenskiöld hade funnit och genomseglat Nordostpassagen.
JUDEFRÅGAN. Del 6 fortsätter att undersöka vad Nahum Goldmann hade för tankar och mål gällande judendom och sionism.
Det största hotet för det judiska folket enligt Nahum Goldmann var att judarna behandlades allt mer väl, fick allt bättre ekonomiska förhållanden och hade fått likvärdiga rättigheter runt om i världen. Detta gjorde att diasporan började att assimilera sig med folken i de nationer de bodde i. Tekniska landvinningar inom elektronisk kommunikation såsom att allt fler människor fick en egen TV i hemmet gjorde enligt Goldmann att diasporajudarna blev allt för påverkade av majoritetskulturen och riskerade att lösas upp i den.
De ekonomiska förhållanden gjorde att en allt större del av det judiska folket började förlora sin revolutionära anda, något som Goldmann beklagade sig över. Denna anda hade enligt honom judarna framgångsrikt applicerat på politiska ideologier såsom socialism, pacifism och kommunism. Likadant var det för judarna i Israel, när judarna erövrade Palestina och slapp att bli styrda av andra folk försvann den revolutionära andan.
Men det är så: judarna är revolutionära för andra folks räkning, men inte för sin egen.
(Den judiska paradoxen 1976 sid. 66)
Många sionister, även Goldmann, argumenterade för att Israel skulle vara judarnas mittpunkt, där i sitt eget land skulle inte judarna vara påverkade av de andra kulturerna i samma grad och endast där kunde judar andligt och etniskt överleva på lång sikt. Israel skulle vara ledstjärnan som hjälpte judarna i diasporan att överleva som judar. Goldmann ville därför att ungdomen i Israel skulle hitta tillbaka till sina rötter:
Jag ämnar föreslå dem en egensinnig uppgift: att göra Israel till något annat än Israel av idag, att bygga ett Israel, som inte är nöjt med att ha den bästa armén i Mellersta Östern, att offra huvudparten av sina resurser på nya vapen och vara stolt över att vinna ett nytt krig, som inte löser något problem och för övrigt riskerar att sluta med en katastrof: att istället bygga ett Israel, som koncentrerar sig på religiöst, kulturellt och socialt skapande. Den nya judiska ungdomen bör bli revolutionärer. Världsjudendomen bör, inspirerad av ett fredens och rättvisans Israel, bli en revolutionär rörelse, inte med barrikader, bomber och terrorister utan som förkämpe för kampen mot fattigdom, analfabetism, social olikhet och med syfte att krossa den suveräna staten och skapa fred på jorden.
(Den judiska paradoxen 1976 sid. 78-79)
Jag är en av de mest antikommunistiska varelse man kan tänka sig! Av naturen avskyr jag polisen, regeringens allestädesnärvaro, statsabsolutismen. Jag drömmer om att leva i ett samhälle, där staten är förintad och var och en låter sitt handlande bestämmas av hänsyn till andra.
(Judiska Paradoxen 1976 sid. 128)
De suveräna staterna hotade minoriteterna i världen och det judiska folket.
För närvarande är det de unga staterna, som — just på grund av sin ungdom — mest svartsjukt bevakar sin suveränitet, men den infektion vissa nationalistiska rörelser utgör kan verifieras i historien. En idé, en klass eller ett folk hemfaller mest åt extremism i den situation som föregår deras fall. Om bourgeoisien och aristokratin inte vore extremistiska innan de nödgas vika från sin plats och om de förstod att göra eftergifter skulle aldrig några revolutioner äga rum. Om några generationer kommer de suveräna staterna att ha spelat ut sin roll och ett system av supernationella helheter att ersätta dem. […] På samma sätt kommer det om en eller två generationer att finnas ett Förenta nationerna med verklig makt. I en sådan organisation bör minoriteterna — och icke bara staterna — vara representerade. Staten är en god delegerad, när det gäller politiska och militära problem, men minoriteterna måste göra sin stämma hörd på en annan nivå, kulturens och uppfostrans. Såväl deras identitet som deras egenart måste säkras. Försvinnandet av minoriteterna skulle innebära en utarmning för hela den mänskliga civilisationen. För det judiska folket skulle det vara slutet.
(Judiska Paradoxen 1976 sid. 122)
Goldmann ville ha en enad världsjudenhet, där judarna tillsammans i hela världen skulle få vara med och bestämma över hur det judiska folket skulle utvecklas. För att lösa problemet med dubbel lojalitet i diasporan ansåg därför Goldmann att Israel skulle sluta fred med araberna och upprätthålla en utrikespolitik som var centrerad kring neutralitet. Då Israel skulle arbeta för ett fredstillstånd var det de andra staternas uppgift i världen att säkerställa Israels existens. När han pratar med David Ben-Gurion om att arbeta för fred hade de olika syn på det:
– Jag förstår inte din optimism, förklarade Ben-Gurion. Varför skulle araberna göra fred? Om jag var arabisk ledare skulle jag aldrig underteckna ett föredrag med Israel. Det är normalt: vi har ju tagit deras land. Förvisso är det ett land, som Gud lovat oss, men vad intresserar det dem? Vår Gud är inte deras Gud. Vi har vårt ursprung i Israel, det är sant, men det var två tusen år sedan. Vad angår det dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz. Men var det deras fel? De ser bara ett enda faktum: Vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta? De kommer kanske att glömma det om en eller två generationer, men för ögonblicket finns det ingen chans. Det är sålunda enkelt: vi måste förbli starka, ha en mäktig armé. Däri ligger hela vår politik. I annat fall kommer araberna att förinta oss.
(Den judiska paradoxen 1976 sid. 112)
Goldmann ansåg att Israel bara var ett delmål och inte själva målet, staten var till för att hjälpa judarna att överleva som folk så att de sedan kunde arbeta efter de messianska idealen.
Den messianska fredens ideal är grandiost, den eviga folkförsoningens ideal är grandiost, idén om lika rättvisa för alla är grandios, men ingenting av detta kan förverkligas om så den mänskliga historien varar ytterligare många miljoner år. Icke desto mindre måste man kämpa för dessa ideal. Messianismen är icke möjlig, förvisso inte, men viljan till messianismen är avgörande. Den tyske diktaren Lessing säger:
– Vägen, som för till sanning, är mer skapande än sanningen själv.
(Judiska Paradoxen 1976 sid. 129)
Goldmann pratar om att man måste vara irrationell när det kommer till de stora idéerna, något som han även applicerar på den sionistiska idén.
Den sionistiska idén till exempel är alltigenom irrationell: att ett folk vill återvända till sitt gamla territorium efter tvåtusen års frånvaro går mot allt sunt förnuft. Om sionismen varit rationell skulle den sökt finna ett annat land, mer eller mindre obefolkat. Det är för övrigt vad den store engelsk-judiska författaren Israel Zangwill ville.
(Judiska Paradoxen 1976 sid. 129)
Del 7 kommer att handla om hur sionisterna börjar arbeta för att rädda den judiska diasporan från assimilering i de nationer de lever i.
Hoppa till huvudinnehåll
