JUDEFRÅGAN. Nahum Goldmann var en av det judiska folkets mest inflytelserika personer under 1900-talet.

Nahum Goldmann var en av de största judiska ledarna under 1900-talet. Han kallades av sina fränder för ”statsmannen utan stat” eller för ”exilens huvud”. Han föddes i dagens Litauen och hans far var sionist, därför blev det naturligt för Goldmann att han också blev det, något som han fortsatte att vara resten av sitt liv. Tillsammans med Stephen Wise skulle han skapa den Judiska Världskongressen och tog sedan över ledarskapet över organisationen när Wise avled.

Samtidigt som han var ordförande i Judiska Världskongressen var han också ordförande för Sionistiska Världsorganisationen, en samlingsorganisation för resten av de sionistiska organisationerna i världen. Åren som ordförande för Judiska Världskongressen var 1951-1978 och för Sionistiska Världsorganisationen var han ordförande mellan 1956-1968. Dessa två världsomspännande judiska organisationer hade ett stort inflytande över det judiska folket men inte bara över judarna.

Judiska Världskongressen och Goldmann berättade öppet om deras mål att expandera sitt inflytande över andra stater för att skydda judiska intressen. Då Goldmann påverkade både de icke-sionistiska och de sionistiska ledarna i diasporan är det av intresse att läsa om hans tankar och idéer. Fritz Hollander, som var sionisternas ledare i Sverige under den här tiden, skrev i sina texter att han blev påverkad av Goldmann.

Judiska Världskongressen och Sionistiska Världsorganisationens storlek beskrivs av Judisk Krönika på följande sätt:

Judisk Krönika 1961 Nr 1

Tjugufemte sionistkongressen

510 delegater från 34 länder, över 100 representanter från olika anslutna icke-sionistiska organisationer samt 3.000 gäster deltog i öppningsceremonin, som inleddes med ”Fanfar för Israel”

Judisk Krönika 1977 Nr 6

Avskedstal av Nachum Goldmann

Motiveringen för att man skapade den Judiska Världskongressen var att det behövdes en allomfattande organisation för det judiska folket, som efter århundraden för första gången i viss utsträckning kunde självt bestämma sitt öde, åtnjuta sina rättigheter och i någon mån påverka politiken i de länder, där de är bosatta.
Redan i mitt första tal vid den förberedande konferensen 1932 påpekade jag, att vi ville skapa en adress för det judiska folket. I detta hänseende har vi nått åtskilliga framgångar.

Judiska Världskongressen företräder numera miljoner judar genom de judiska församlingar och organisationer i 60 av jordens länder – med undantag för de tre miljonerna judar i Sovjetunionen, vilka tyvärr är avskurna från den övriga judiska världen.

Vi kan med rätta påstå att Judiska Världskongressen företräder majoriteten av det judiska folket både i Israel och i diasporan. Några få stora och viktiga judiska organisationer är fortfarande inte medlemmar i vår organisation, men vi har goda förbindelser med dem och hoppas att de skall ansluta sig till oss inom den närmsta framtiden.

De judiska ledarna arbetade för att det tyska folket skulle betala krigsskadestånd till de judiska organisationerna. Rabalder uppstod då många judar tyckte att det var avskyvärt att judarna skulle ta emot blodspengar. Detta ledde till att frågan blev politiskt känslig i Israel, därför blev det inte politiskt möjligt med en judisk representant från Israel när förhandlingarna om krigsskadestånden skulle göras.

Goldmann som hade hjälpt till att skapa den organisation inom Judiska Världskongressen som arbetade för skadestånd till judarna, och det faktum att han inte bodde i Israel och hade tackat nej till flera höga poster inom den israeliska statsapparaten, blev därför utsedd till uppdraget att förhandla med tyskarna. Goldmann själv var positiv till idén då pengarna skulle hjälpa att bygga upp Israel.

År 1952 började han att förhandla med den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer som själv var positivt inställd till idén. Både den amerikanska och den brittiska utrikesministern hade gjort klart för tyskarna att de förväntade sig att förhandlingarna skulle vara gynnsamma för judarnas räkning.

Utan de tyska skadestånden, som började verka under de tio första åren av statens existens, skulle Israel inte haft hälften av sin aktuella infrastruktur: alla tåg i Israel är tyska, båtarna är tyska, elektriciteten är tysk, liksom en stor del av industrin – för att nu inte tala om de individuella pensioner, som utbetalats till de överlevande. Ännu idag mottar Israel årligen hundratals miljoner dollar i tyska pengar […] Vissa år var de penningsummor Israel mottog från Tyskland större än insamlingssummorna från hela den internationella judendomen.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 139-140)

Goldmann berättar om hans syn på det judiska folket på följande sätt:

judarna är det mest avskilda folket i världen. Deras tro på att vara det utvalda folket ligger till grund för hela deras religion. Under århundradenas gång har judarna aldrig tröttnat på att markera skillnaden mellan dem och den icke-judiska världen. De har förkastat och förkastar alltjämt blandäktenskap. De har rest den ena muren efter den andra för att bevara sin existens ”vid sidan om” och har själva byggt sina ghetton: deras chetel (lilla by) i Östeuropa eller mellah i Marocko. Samtidigt är de, på det religiösa planet, det mest universalistiska folket i världen: den grandiosa, nästan ofattbara idén om en enda Gud för hela mänskligheten är en genial skapelse av judendomen. Inget annat folk hade modet och den andliga djärvheten att utforma denna revolutionära idé. Inga tänkare inom någon annan religion har med en sådan lidelse förkunnat alla rasers och socialgruppers, herrens och slavens, den rikes och den fattiges likhet inför Gud.

(Judiska Paradoxen 1976 sid. 13)

Ett av de största undren i det judiska psyket, vilket i stor utsträckning förklarar vårt folks märkliga överlevnad trots tvåtusen års förföljelse, är att folket lyckades skapa sig en helt genial försvarsmekanism riktad mot den politiskt-ekonomiska situationen som påtvingades det och mot exilens förföljelser. Denna mekanism kan kort beskrivas på följande sätt: judarna betraktade sina förföljare som en lägre ras.

(Den judiska paradoxen 1976 sid. 19)

Gettot var inte något som icke-judar hade påtvingat judarna. Historien har istället visat att judarna skapat denna privata värld för sig själva. När de medeltida härskarna gjorde gettot till en norm hade de flesta judar själva efterlevt dessa regler under en lång tid.

(The Autobiography of Nahum Goldmann 1969 sid. 18, Översatt från engelska av författaren)

Del 6 kommer fortsätta att handla om Nahum Goldmann.

 

  • Publicerad:
    2019-01-07 12:00