JUDISKA HISTORIA; Ett potpurri av missförstånd, förföljelse och lidande

Detta är en historisk överblick över många av de oförrätter som drabbat det judiska folket. Av någon outgrundlig anledning har detta lilla nomadfolk om och om igen blivit anklagade för än det ena och än det andra med följden att de förvisats från i stort sett varje nation de satt sin fot.

Härskare, krigare, kungar, präster, författare, filosofer och så vidare har utan anledning angripit judarna och skrivit de mest nedriga saker om dem. Låt oss nu metodiskt arbeta oss igenom historiens vingslag och litet närmare undersöka alla de gånger detta folk tvingats lida för… ja, hela övriga mänsklighetens okunskap, rädsla och grymhet.

Forntiden
Egypten: Någon gång under det andra årtusendet före Kristus körde egypterna ut judarna från sitt land och detta är det första stora angreppet på detta folk vi känner till. Århundradet senare återkom judarna till Egypten och befäste Alexandria. År 38 e.Kr. utbröt stora kravaller mot den judiska befolkningen där, och åter år 66 e.Kr. Omkring 115-117 e.Kr. attackerades åter igen judarna och deras stora synagoga brändes ned. Så slutligen år 414 e.Kr. utvisades de från staden.

Asien: I staden Medina utvisade och massakrerade Mohammed år 622 e.Kr. samtliga judar. Till en början hade han varit vänligt inställd mot dem men av någon anledning ändrade han sig.
Seleucia var en forntida stad vid Tigrisfloden till vilken judarna flyttade efter förstörelsen av två andra städer. Men år 40 e.Kr. anställdes en massaker på dem där.

Bysantinska kjesardömet: Justinian (kejsare mellan 527 till 565) anammade en grundligt antijudisk politik och förbjöd dem att inneha någon som helst form av ansvarsposition i samhället, en politik som vidmakthölls under århundradena (tilläggas kan att det Bysantinska kejsardömet överlevde det Romerska riket med tusen år).

Rom: Det äldsta fortfarande existerande judiska samhället etablerades i Rom med en nedtecknad historia som sträcker sig tillbaka till år 139 f.Kr. Den store romerska statsmannen Cicero ansåg judarna vara ett fientligt element och angrep dem frekvent i sina tal i senaten. Kejsare Tiberias förvisade judarna från Rom år 19 e.Kr. men de återvände snart. År 49 eller 50 f.Kr. förvisade kejsare Claudius ett stort antal judar därifrån. År 116 beordrade kejsare Trajanus en massaker på judarna i Mesopotamien eftersom de ansågs ställa till med uppror och oroligheter. Med jämna mellanrum utbröt det folkliga uppror mot judarna i Rom men någon politik likt Justinians fastslogs aldrig.

Medeltida Europa
I kölvattnet av Roms utvidgning följde judarna efter in i Europa där de slog sig ner på olika platser. Av någon anledning kom judarna att ogillas av Europas befolkning och härskare. Åter kom de att utsättas för fruktansvärda förbrytelser. Utrymme finns inte här för en fullständig utläggning men vi skall behandla ett antal olika europeiska nationers reaktioner mot judarnas närvaro.

Österrike: Mellan 1300-talet till 1600-talet anklagades judarna frekvent i denna nation. År 1420 anklagades judarna för ritualmord vilket ledde till att de brändes, förvisades och/eller tvångsdöptes. Men detta fick dem inte att försvinna så år 1670 förvisades de åter, då av Margareta Theresa.
I Salzburg angreps och massakrerades de judiska samhällena år 1349 och 1404. År 1498 utvisades de av ärkebiskopen. I Tyrolen anklagades judarna för att ha förgiftat brunnar och även för ritualmord. Konsekvensen av detta blev ett försök att utrota de judiska samhällena i Trent, Rinn och Linz. Slutligen förvisades samtliga judar från Tyrolen år 1520.
Men de återvände. Wiens borgmästare Karl Lueger (1844-1910) förbjöd bland annat judarna att inneha samhälleliga ansvarsuppgifter samt införde han segregerade skolor. Detta hade dock inte den inverkan han hade hoppats och judarna kunde leva rätt så tryggt i Österrike fram till Hitlers annektering år 1938.

England: Med normandernas intåg kom judarna 1066. År 1144 kom så de första anklagelserna om ritualmord. Vid tiden för det tredje korståget utbröt det stora kravaller riktade mot judarna över hela England med mycken blodspillan till följd. Hatet mot judarna fortsatte att växa och till sist utvisades samtliga av kung Edward I år 1290.
I London var judarna fast etablerade innan år 1100. År 1189, vid tiden för Rickard I kröning attackerades och mördades stadens judar i legio. Fler attacker mot judarna skedde mellan krigsåren 1263-1266. Åren 1238, 1244 och 1276 fördes anklagelser om ritualmord fram mot judarna.
Tack och lov för judarna fann de en vän i Oliver Cromwell som år 1655 öppnade Englands port för dem och sedan dess har de kunnat leva något sånär tryggt i landet.

Frankrike: Efter det första korståget (år 1096) skedde frekventa attacker mot judarna i Frankrike. I Blois anklagades judar för ritualmord och 31 judar hängdes för detta. Vid tiden för det fjärde korståget (1235-1236) massakrerades judar i Bretagne och sedermera förvisades de kvarvarande därifrån år 1391. I staden Carcassonne utvisades judarna tillfälligtvis år 1253 och sedan åter år 1306, och igen år 1394. Efter anklagelser om ritualmord i Dauphineprovinsen utvisades de därifrån år 1253. Men de återvände år 1289. Efter år 1305 utgick ett antal förvisningsorder mot judarna i Gascogneprovinsen och slutligen år 1394 kom en order om att alla judar skulle bort. År 1306 förvisades alla judar från Frankrike, men med det inte sagt att alla försvann.

Tyskland: Konflikterna mellan tyskarna och judarna har varit många och bara ett fåtal kan omnämnas här. Tyskland var länge, till skillnad från Frankrike och Spanien, fragmenterat och någon nationell enighet i åtgärder mot judarna var inte möjlig. Denna nationella fragmentering gjorde det relativt lätt för judarna att byta områden när de blev attackerade.
År 1090 dödade korsfararna alla judar i Rhenlandet, men detta var bara början. Under tiden för den svarta döden (1348-1349) anklagades judar för att förgifta brunnar genom att kasta ner pestsmittade lik i dem. Under denna tid genomfördes 350 attacker mot judar, 60 större och 150 mindre judiska samhällen förintades och flera städer försökte desperat bannlysa judarna – men de återvände varje gång.
I Breslau utrotades det judiska samhället år 1349. Är 1453 anklagades judar för skändning och 41 judar dödades medan resten förvisades. Åren 1265, 1281 och 1287 förföljdes judar i Koblenz och år 1337 attackerades judar i Armleder. De judiska samfunden utraderades genom massakrer år 1349 men hade återetablerat sig 1356. År 1418 förvisades de från Trierprovinsen. I Dresden finns det nedtecknat om judisk närvaro från 1375 och år 1448 kastades de ut därifrån efter anklagelser om falskmynteri och förräderi.
År 1438 utvisades alla judar från Düsseldorf men de var tillbaka igen på 1500-talet. Trots antijudiska attacker i Erfurt år 1221 fortsatte det judiska samhället att expandera till den stora massakern år 1349. De återvände år 1357 och kastades ut igen år 1458. Det judiska samhället i Frankfurt am Main utrotades år 1241, återetablerade sig senare och utrotades åter år 1349. Attacker mot judar ägde rum i Frankfurt år 1614 vilket ledde till en temporär förvisning och kriget år 1796 möjliggjorde förstörandet av en stor del av judegettot i staden.
I staden Halberstadt körde man ut judarna år 1493 vilka sedan återvände och åter kördes bort år 1549. I Leipzig utrotades judarna år 1349 men andra kom i dess ställe. I staden Mainz förvisades de så tidigt som 1096 trots biskopens beskydd. Även där dödades många judar år 1349 men några blev kvar. Order om förvisning utfärdades åren 1438, 1462 och 1470-1471.
I Nürnberg där judarna varit etablerade sedan 1100-talet blev deras samhälle krossat i och med Rindfleishmassakern år 1298 då minst 728 judar dödades. Under den stora massakern 1349 dödades minst 562 judar och resten förvisades. Men de kom tillbaka och år 1499 förvisades då åter.
I staden Rothenburg förintades det judiska samhället år 1298, det återuppbyggdes och krossades igen år 1349. Judarna återvände och massakrerades år 1397. De återvände år 1402 och drevs ut igen år 1520. Liknande skeenden utspelade sig på många fler platser i Tyskland.
Icke att förglömma när det gäller tyskarnas krig mot judarna är Nazisternas utrotande av sex miljoner (6 000 000) judar i dödsläger medelst giftgas eller genom horribla experiment. Där nådde judehatet sin kulmen och man till och med gjorde tvålar och lampskärmar av judar (eller hur var det nu, hade man ändrat sig på den punkten? Så mycket hemskt har hänt att det är svårt att komma ihåg alla detaljer.) Enligt britterna utrotade man visserligen även lika många judar under första världskriget, vilket även avslöjades i pressen, detta togs dock tillbaka efter krigsslutet då man erkände att det bara hade varit krigspropaganda).

Polen: Anklagelser om ritualmord gav upphov till attacker på judar i Posen år 1399 och i Krakow år 1407. Judarna drevs ut ur Warszawa år 1438 och ur Krakow år 1491. Hundratals judiska samhällen krossades under Chemielnickiupproret. År 1656 utrotades det judiska samhället i Kalisch av general Czarniecki och så sent som 1906 finns det rapporter om pogromer. Vidare passade polackerna på att mörda oskyldiga judar under nazisternas ockupation.

Ryssland: År 1563 dränktes 300 judar vid Polotosk och Vitelski. År 1648 ledde en viss Bogdan Chmielnick, hetman för kosackerna, ett uppror mot judiska och polska markägare. Resultatet var (enligt en judisk källa) förintandet av 744 judiska samhällen och mord på hundratusentals judar.
Då Ryssland annekterade Ukraina år 1667 förvisades alla judar från området. Förbud för judar att besöka ryska områden genomdrevs 1550 och 1678. Order om förvisning gavs åren 1727, 1738 och 1742. År 1753 fördrevs 35000 judar från Ryssland. År 1762 tillät Katarina den Store främlingar att bo i Ryssland, men judar var undantagna.
Tsar Alexander förvisade 20 000 judar från provinserna Vitebesk och Mohilev år 1824. Tsar Alexander II försökte assimilera judarna men mördades år 1881. Anklagelserna för mordet riktades mot judiska revolutionärer och ryssarna svarade med pogromer. Man ansåg judarna som subversiva element som skulle hållas skilda från den övriga befolkningen och genomdrev i detta syfte de så kallade ”majlagarna”. År 1891 fördrevs alla judar från Moskva.

Spanien: I Granada år 1066, då muslimerna fortfarande hade makten fördrevs judarna därifrån. Det judiska samhället återuppbyggdes men krossades åter vid invasionen år 1148. Samma sak hände i Cordova året innan.
I den kristna delen av Spanien sköljde en våg av attacker mot judar under år 1391, speciellt i Granada, Cordova, Segovia och Sevilla. Många judar konverterade till kristendomen men förblev judar i hemlighet.
Under ledning av Ferdinand och Isabella skapades inkvisitionen för att finna rätt på alla konverterade judar. År 1492 befallde Ferdinand och Isabella att samtliga judar skulle bort från Spanien innan den första augusti det året och man genomförde det resolut. Under de nästkommande trehundra åren var den judiska närvaron minimal.

Sverige: Först 1775 tilläts judar att bosätta sig i Sverige utan att avsäga sig sin religion. År 1782 ändrades reglerna så att judarna fick behålla sin religion men dock tilläts de bara att bosätta sig i Stockholm, Göteborg eller Norrköping. Man förbjöd även blandäktenskap samt för judar att arbeta inom något område som lydde under skrå (allt detta reglerades av ”Judereglementet”). Inte förrän 1870 blev judarna likställda med svenskarna i lagens ögon.
I augusti 1838 utbröt pogromer i Stockholm då uppretade svenskar angrep judiska hem och butiker eftersom man, bland annat, inte ville acceptera ett upphävande av ”Judereglementet” vilket diskuterades. Militär sattes in för att lugna de upprörda. Men bara några månader senare brakade det loss igen.
År 1848 var det dags åter då antijudiska grupper attackerade judiska bostäder, ockuperade affärer ägda av judar samt angrep personer som stödde judarna.
År 1852 lyckades en stor samling antijudiska demonstranter bryta igenom polisens skydd av synagogan i Stockholm, vilken överröstes med stenar.

Norge: Eidsvollförfattningen kallas Norges grundlag och den antogs den 16 maj år 1814. Fram till och med år 1851 hade men nedtecknat i denna att judar inte fick komma in i landet. Detta förbud togs dock bort, antagligen när norrmännen insåg att judarna faktiskt är helt harmlösa.

Naturligtvis finns det fler exempel på den hätska antisemitism som världens befolkning visat uttryck för och ovanstående är bara ett litet axplock.

Falska anklagelser i största allmänhet
Som vi kunnat se har judar kollektiv fått skulden för en uppsjö av hemskheter. De har anklagats för ocker i och med utlåning samt skapandet av räntesystemet. Detta bara för att judarnas heliga Talmud vid några tillfällen råkar klargöra att judar får ta ränta av icke-judar, eller för att deras Gamla testamente i Bibeln råkar innefatta samma sak. Man har anklagat (och domstolar anfrätta av antisemitism har dömt) judar för förgiftandet av brunnar och ritualmord. De har anklagats för att ha anstiftat den franska revolutionen genom frimureriet – och det bara för att juden Adam Weishaupt grundade Illuminatorden som sedermera infiltrerade världsfrimureriet. Judarna anklagades för att ha anstiftat den kommunistiska revolutionen bara för att en majoritet av de ledande revolutionärerna var judar, och för att Karl Marx och Friedrich Engels vilka skapade ideologin var judar och för att den internationella bankiren John Jacob Schiff sponsrade revolutionärerna med 20 miljoner dollar och hans firma Kuhn Loeb & Co finansplanerade den första femårsplanen åt Stalin.
Judarna har även blivit anklagade för att ligga bakom skapandet av Federal Reserve (dvs. den amerikanska centralbanken) vilken kontrollerar tillhandahållandet av pengar och därför har ett järngrepp om den amerikanska (och därför världsliga) ekonomin. Federal Reserve är inte ett statligt kontrollerat organ. Och denna beskyllning bara för att Paul Warburg som kokade ihop det hela råkade vara jude.

Äntligen över?
Inte förrän efter 1945, efter tusentals år av orättvis förföljelse, pogromer och förvisningar har nu judarna accepterats av världssamfundet. De har till och med fått tilldelat sig ett land, Israel, vilket man dock tog från några som anser sig vara ursprungsbefolkningen, vilka nu bedriver ett heligt krig mot den judiska närvaron. Man har också i många västerländska nationer sett till att angrepp på judar skall vara omöjliga eftersom man lagstiftat bort rätten att anklaga dem för något, ja, till och med har man i Tyskland olagliggjort att ens förneka eller ifrågasätta förintelsen. Flera personer har fängslats, tvingats i landsflykt med mera på grund av detta brott. För att vara på den säkra sidan ser dock judarna till att genom egna organisationer som Anti-Defamation League i USA bevaka och kartlägga det fåtal personer som finns kvar vilka inte ger med sig utan fortsätter att anklaga judarna för diverse saker.

Tack och lov börjar judarna nu att finna sin plats bland världens folk och visst är det glädjande att deras inflytande inom media, bankväsende och nöjesindustri givit dem stort inflytande. Nu kanske inga fler misstag, likt dem som miljontals människor begått under årtusendena, komma kunna upprepas. Alla dessa påståenden om att judar låg bakom den ryska revolutionen (bara för att så många judar råkade anamma kommunismen som politisk ideologi) eller den franska revolutionen kanske snart kommer att upphöra. Kanske alla dessa lösryckta citat ur judarnas heliga skrifter (som att det skulle vara acceptabelt att lura en ickejude, döda en ickejude, förgripa sig på ickjudiska barn och så vidare) kommer att försvinna. Det är glädjande att se att vi på 69 år lyckats vända från att se judarna som en fara till att se dem som en tillgång.

Att man inte gjort det tidigare är sannerligen ett mysterium.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments