Prislappen för årets valpropaganda för riksdagspartierna, är drygt en kvarts miljard kronor. Samtidigt som partiernas medlemsantal stadigt sjunker, utnyttjar ljusskygga ”insamlingsklubbar” Sveriges frikostiga lagar.

I riksdagsvalet 2010, lägger de sju riksdagspartierna gemensamt ut uppskattningsvis över 250 miljoner kronor på propaganda. De borgerliga spenderar 172 miljoner kronor mot de rödgrönas 91 miljoner. Den svenska valrörelsen har allt mer börjat likna den amerikanska, både till sitt innehåll som omkostnader. Som komplement till traditionella affischer och valfoldrar, satsar partierna på valreklam i Bonnierägda TV4.

Utöver partistödet, har riksdagspartierna sinsemellan lite olika kanaler för att mjölka pengar. Bland de borgerliga, har Centerpartiet en uppseendeväckande stor valbudget. Orsaken är att partiet 2006 sålde Centertidningar för inalles 1,8 miljarder. Moderaterna får stora bidrag från två ljusskygga ”insamlingsklubbar”, Tornet och Rosenbadsfonden. Exakt hur mycket Reinfeldt har inkasserat från dessa anonyma källor 2010 är hemligt, men det står klart att Moderaterna från det hållet fick drygt 30 miljoner valet 2006. Socialdemokraternas största inkomst vid sidan av partistödet, är försäljningen av de så kallade A-lotterna. Enbart därifrån får SAP ca 80 miljoner om året. Till det kommer att LO i sin budget, avsatt ca 24 miljoner för ”facklig-politisk samverkan” med sossarna.

Tillskillnad från andra länder som USA och Tyskland, så finns det inga lagar i Sverige som tvingar partierna att redovisa vilka deras bidragsgivare är. Ett kryphål som framförallt Moderaterna, men även Kristdemokraterna, Folkpartiet och Sverigedemokraterna utnyttjar till max.

Utan något folkligt stöd
Riksdagspartierna har medvetet, i takt med kraftigt sjunkande medlemsantal, gjort sig oberoende av medlemsavgifter för sin verksamhet.

Enligt SCB, var 10,7 procent av befolkningen medlemmar i något politiskt parti 1993. 2007, alltså bara femton år senare, är den siffran nere på 5,3 procent. En dramatisk förändring, vilken betyder att tiotusentals lämnat riksdagspartierna och det oftast till förmån för ren passivitet. Något tydligare tecken på politikerförakt är svårt att finna. De folkvalda tillåter sig själva dessutom att, oberoende av något aktivt folkligt stöd, finansiera sin verksamhet fräckt genom att äska skattebetalarna via ökat partistöd.

Hade det inte varit för det frikostiga partistödet från riksdagen, kommunerna och landstingen (ca 900 miljoner kronor årligen) så hade riksdagspartierna knappast haft råd att punga ut med sexsiffriga belopp till klanen Bonniers för sliskig tv-reklam.

Nej tack till de 30 silverpenningarna!
Medan riksdagspartierna i en handvändning gör sig ekonomiskt oberoende av sina sympatisörer och medlemmar, går den verkliga oppositionen till dagens sjukliga parlamentariska system en annan väg. När det nuvarande ruttnande styrelseskicket gör allt för att upprätthålla fasaden med hjälp av glättig reklam via judiska medier, gör Svenska motståndsrörelsen det radikalt motsatta.

Grunden för att effektivt kunna bedriva en radikal aktivism och propaganda, är tillgången till en offervillig medlemskader. Denna lärdom utgör ett grundfundament i Motståndsrörelsens organisationsbygge. Parlamentarismens pris, att slicka den bak som erbjuder de 30 silverpenningarna, säger organisationen blank nej till.


  • Publicerad:
    2010-08-26 00:00