Jud Süß – världens mest antisemitiska film

RECENSION. Nordfront tittar på Joseph Goebbels filmprojekt ”Jud Süß” som han själv kallade den mest antisemitiska filmen. Den totalförbjöds efter de allierades seger över Tyskland, men på sin tid var den en stor publiksuccé i Europa.

Det kan i Sverige av idag möjligen vara olagligt att påstå att Viet Harlans film Jud Süß från 1940 är världens bästa film, även om det görs i uttalat stark konkurrens med amerikanen Orson Welles berömda film Citizen Kane från 1941 som efter att den kom ut i USA ”dömdes” till ”världens bästa film på livstid”, som filmvetare säger.

Hitlertysklands propagandaminister Joseph Goebbels som övervakade produktionen av Jud Süß uttryckte i alla fall förtjust att filmen skulle komma att bli den mest antisemitiska filmen någonsin, och den blev en enorm publiksuccé som sågs av över 100 miljoner européer.

Viet Harlan.

Den normalt sett judiskt dominerade filmindustrin fick under en kort period ett avbräck just i Tyskland vid tiden före och under andra världskriget eftersom man aktivt producerade motbilder till vad de tyska nationalsocialisterna ansåg vara den ”judiska dekadensen” som hade präglat film- och teaterscenerna i Weimarrepubliken.

Mitt personliga möte med Jud Süß kom sig av att Robin Palmblad i ett avsnitt av Radio Nordfront varmt rekommenderade filmen.

Så vad kan den totalförbjudna och den av ockupationsmakterna utrotade Jud Süß betyda för oss idag?

Symboliska och äkta bokbål
Segrarna i de båda världskrigen ockuperade Tyskland 1945, en ockupation som kvarstår än idag, både juridiskt och faktiskt; inget fredsfördrag blev någonsin påskrivet. Tyskland bara togs över av nya makter som idag styr landet.

Sedan dess har hela västvärlden och en liten del av Mellanöstern spritt hat mot tyskarna och deras dåvarande regering för klappjakten på samhällsskadlig kultur och samhällssubversion som pågick under de år nationalsocialisterna hade makten i landet.

Den tyska nationalsocialismen förknippas bland annat med bokbål. Nazisterna utförde nämligen ett symbolistiskt bokbål den 10 maj 1933 där man brände den litteratur som hade stämplats som samhällsskadlig. Bokbålet filmades och visades på biografer i propagandasyfte för att demonstrera rikets inställning till degenererat material.

Man ska komma ihåg att Weimarrepubliken präglades av pornografi, swingerpartyn, pedofili, homosexualitet och olika andra former av degenererad kultur och konst. Precis som idag åter är fallet i västvärlden.

När sionister och förespråkare för en socialistisk global världsordning idag varnar för att ”30-talet är på väg tillbaka”, ligger det nära tillhands att som satirikern Herr D. från Nordisk Alternativhöger har sagt, att om de inte vill ha 30-talet tillbaka, ska de inte bete sig som på 20-talet.

Judarna hade förklarat Tyskland krig i mars 1933. Regeringen skruvade upp åtgärderna mot judarna i landet, som i och med krigsförklaringen nu ansågs utgöra både potentiella och akuta hot mot tyskarna.

Men bokbålet var alltså symbolistiskt. När segrarmakterna tog över Tyskland började ett äkta bokbål. Efter Tysklands nederlag genomgick landet mycket större förändringar under fyra år än under de tolv år Naziregeringen hade makten.

Exakt detta gjorde de judiskt kontrollerade globalistiska krafterna mot Tyskland. För att effektivt omskola det tyska folket brände man totalt 35 743 titlar plockade från bibliotek och bokhandlare, inklusive böcker om tyska legender och barnböcker. Titlar alltså. Hur många bokexemplar det var totalt, vet nog ingen.

Detta bokbål drabbade även filmen Jud Süß. Det beordrades att filmens originalnegativ skulle förstöras. Detta gjordes också. Att vi idag kan se filmen beror på att distribuerade kopior räddats, inte minst av araber som länge drabbats av judarnas framfart i geopolitiken.

De kopior som nu finns transfererade digitalt och sprids på internet har sitt ursprung i tredje generationens biografkopior. Självklart innebär detta att filmfotot inte längre syns i sin fulla prakt och med ljussättningen helt i behåll.

Kopiorna har dessutom överförts med äldre sorts ”interlaced” videoteknik – linjesprångs-skanning på svenska – så den passar egentligen bäst för gammaldags tjock-tv. Men filmen är fortfarande i komplett skick och därmed är en ovärderlig skatt räddad för eftervärlden.

Att filmen är totalförbjuden beror på att den klassas som grovt antisemitisk. Men det är förmodligen inte enda skälet. Andra antisemitiska filmer, som den falska dokumentären Der Ewige Jude, har också förbjudits – falsk är den inte minst för att man har klippt in en sekvens från en spelfilm där den judiske skådespelaren Peter Lorre agerar barnmördare, och detta dramatiserade filmklipp har inkluderats i ”dokumentären” som ”bevis” för judarnas karaktär.

Men Der Ewige Jude och flera andra antisemitiska propagandafilmer – av vilka det gjordes färre än vad historieböckerna idag lär oss – förstördes aldrig. Vi har dem och kan se dem, åtminstone i slutna sällskap på filmhögskolor och i andra akademiska sammanhang, och ladda hem dem från internet, även om de stora mediebolagen inte vill distribuera dem.

Svenskan Kristina Söderbaum spelar Dorothea Sturm.

Att just Jud Süß anses vara så farlig, tror jag beror på att den – trots att den är en spelfilm – är emotionellt medryckande samtidigt som den på ett plausibelt sätt skildrar ett mångkultursproblem.

Eller på det sätt nationalsocialisterna i Tyskland visar upp den judiska gruppen i filmen Jud Süß. En kulturkamp mellan det germanska och vad de tycker är den främmande judiska, detta utmynnar i att den judiska gruppen målas upp lika bedrägligt främmande som utomjordingarna i den judiska filmen Invasion of the Body Snatchers (1956), där främlingarna tar över amerikaners kroppar och låtsas vara sitt värdfolk, samtidigt som de ”förökar sig” allt mer och snart har tagit över hela världen.

Nåja, det finns en afrikan med i Jud Süß också, och han har en relativt hög ställning med arbete på slottet; garanterat avlönad och ingen ”negerslav” som nationalsocialismens fiender – typ vanliga marxister och socialdemokrater – gärna uttrycker det för att försöka lura folk att det är så en nationalsocialist tänker. Hans roll i filmen är liten men viktig, och han tillhör det ”goda” gänget, något som prosemiterna som hatar filmen inte brukar bry sig om att nämna. Enligt fördomarna ville ju nazisterna förslava och utrota alla främmande folk, eller hur?

Med lite fantasi kan vi se sionisterna i vår egen regering och på myndigheterna som ”kroppar övertagna av främlingar”, som i Body Snatchers. De finns även med i Jud Süß i form av tyskar som sålt sig för Jud Süß och hans judiska kumpaners pengar, eller ”bara lyder order”.

Dorotheas far är ordförande för Rådet. Hennes fästman Aktuarius Faber är rakryggad men hetlevrad.

Egentligen är filmen ungefär lika antijudisk som vad många helt vanliga Hollywood- och Netflixfilmer idag är antivita och antikristna. Den som har sett 2019 års säsong av The Twilight Zone kan nog förstå vad jag menar.

Underhållningsindustrin har blivit allt mer explicit propagandistisk under senare år. För den sionistiska världsagendans skull. En antivit ordning och dess propaganda är att applådera idag, medan provit dito ska fördömas och förbjudas. Judisk makt är bra, vit makt är dålig.

Jud Süß hatas av makten, förmodligen för att den på ett överdramatiskt men ändå trovärdigt sätt beskriver några av denna makts metoder, vilka även kan hittas i ”världens mest antisemitiska semitiska bok”, Sions vises protokoll som kom ut 1905. Att Jud Süß är en spelfilm, spelar inte någon större roll. Den är ”sann” ändå. Precis som Sions vises protokoll är, vare sig det var prosemiter eller antisemiter som skrev den.

Utan att censorerna hade känt detta, skulle filmen och dess skapare knappast ha behandlats mycket hårdare än exempelvis den extremt talangfulla regissören och fotografen Leni Riefenstahl, som fortsatte att vara verksam efter kriget och slapp åtal för brott mot mänskligheten. Viet Harlan är historiens enda filmregissör som åtalats för brott mot mänskligheten, två gånger till och med. Det beror på att han regisserade Jud Süß.

Nu på svenska!
Nu finns en svensktextad översättning av Jud Süß, förmodligen den första som gjorts sedan filmen gick på svenska biografer på 1940-talet, då regeringen Hansson III styrde Sverige, med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. Enligt uppgift ska denna översättning även bakas in i någon av de dvd-utgåvor som fildelas världen över.

Lite friheter har tagits i översättningen. Den svenska titeln är nu ”Den älskvärde juden”. Detta ska förstås både i singularis och pluralis. Jud Süß översätts lätt till engelska med ”Sweet Jew”, och det anspelar på huvudkaraktären Yusif Oppenheimers – och måhända även en del andra judars – bedrägligt trevliga och älskvärda sätt som döljer en ond agenda att utnyttja eller krossa de gojer som står i vägen för hans och hans klans utökade rikedom och självförhärligande.

Huvudpersonen Joseph ”Süß” Oppenheimer, går i filmen under flera namn. Det är ett sätt att understryka hans bedräglighet. Süß kallas han i gojland. Bland sitt eget folk heter han Yusif. Joseph var hans registrerade namn i verkligheten. I nya filmöversättningen heter han därför ibland Joseph, Yusif, och ibland ”Ljiuf” som ska motsvara hans tyska tagna namn Süß. Ljiuf liknar en gammal svensk stavning för ”ljuv”. Även ordet ”ljug”. Det liknar också franskans ord juif (jude).

Akademiker sliter sitt hår över Jud Süß
Några akademiker har genom historien analyserat Jud Süß och fått sina analyser publicerade. En av de amerikanska utgåvor som finns att köpa på skiva har en bifogad essä skriven av David Culbert, expert och lärare i tysk kultur från Louisianas statliga universitet.

Essän går mycket ut på att reducera historieskrivningarna om filmens publika succé och nyansera uppfattningen om denna med att säga att filmen också möttes med motvilja av många som såg den, framför allt av socialdemokrater, sozister, och naturligtvis judar.

Ursula Haverbeck vet vad hon talar om, av egen erfarenhet. Därför sitter hon numera i fängelse i Tyskland.

Men Culberts essä är lite svår att hitta på internet. Desto lättare är det att hitta judinnan Susan Tegels tunna akademiska bok, Jew Süss Life, Legend, Fiction, Film. Den går att köpa, läsa gratis på Google Books, och kan laddas ner från många nätplatser.

Tegels syfte är naturligtvis att bidra till att försöka förstå ”nazismens ondska” och hur det tyska folket kunde förföras att följa en ”demonisk ledare”, där Jud Süß var precis det propaganda-instrument som behövdes för att ytterligare hetsa judarna mot deras ”förintelse”.

Det är ju den ”förintelsen” som judiska organisationer och massmedier fortfarande och med intensifierad styrka försöker påstå har ägt rum; fast det numera är bevisat är den är en lögn. Med den flerfaldigt fängslade åsiktsförbrytaren, författaren och historikern Ursula Haverbecks ord: ”Förintelsen är den största och mest seglivade lögnen i modern tid”.

Susan Tegel jämför i sin bok också de olika versioner av historien Jud Süß som finns filmatiserad. Innan den kom i sin tyska version 1940, baserad på originalboken, spelade Storbritannien 1934 in en version av historien byggd på en kontra-roman om den historiske mannen Joseph Süß Oppenheimer, som verkligen har funnits, skriven 1925 av juden Lion Feuchtwanger. Han ändrade i historien för att få till en prosemitisk roman.

I både Feuchtwangers bok och dess brittiska filmatisering framställs den historiska mannen Oppenheimer mer som ett offer – vad annars? – för onda icke-judiska krafter omkring honom. Filmatiseringen av den boken finns lätt att tillgå på exempelvis det judiskt ägda Youtube, där British Film Institute har lagt upp den. Kanske i hopp om att folk ska förväxla den med den ”riktiga” filmen?

Med judiskt förtryck av icke-judar är alltså denna den enda tillåtna filmatiserade versionen av historien, som hyllades både av den judisk-sionistiske agenten Albert Einstein och av en av Amerikas ledande rabbiner, Stephen Wise, som blev så förtjust i den sionistiska versionen av Jud Süß att han lät den judiska Hollywoodindustrin distribuera den i USA.

Den judeförhärligande filmen floppade dock i USA. Det behöver inte vara filmens fel; det kan också ha berott på den då sedan flera år rådande ekonomiska depressionen i USA.

Förutom den kom det 2008 en dokumentär om Viet Harlan och hans barn: Harlan in the Shadow of the Jew Süss, som judinnan och kulturjournalisten Anita Goldman i Expressen kallade en ”sevärd film” som hon hoppades att SVT skulle köpa in, utan att förklara varför. För även om Harlans film anses vara det värsta som visats på vita duken, och något som ingen ska se igen, kan man naturligtvis göra prosemitisk propaganda på den.

Rubriken på Goldmans artikel i Expressen var ”Skulden vi ärvde”. Med ”vi ärvde” menas naturligtvis varken Goldman själv, eller någon ur hennes folk. Rubriken syftar istället på tyskarna, och i detta fall specifikt Harlans barn, varav endast en stred mot förtrycket genom att försöka försvara sin fars heder, och sin egen. Han häcklas som ”smygnazist” för att han inte spyr galla över sin far.

Sonen Thomas Harlan 2008. Kommunist och nazistjägare.

Äldste sonen Thomas Harlan blev däremot kommunist och”nazistjägare”; och en ”skuldtyngd” dotter, skådespelerskan Susanne Körler-Harlan, gifte sig med en jude, Claude Jacoby, och konverterade till judendomen. Hon begick sedan självmord i medelåldern.

Även den judiske superregissören Stanley Kubrick gifte sig med en av flickorna i Harlans stora släkt: Christiane Harlan, född samma år som Susanne.

En freudiansk tolkning är att Viet Harlan blev nazist för att hans första fru, som var judinna, lämnade honom för en ”riktig” man, det vill säga en jude. Men de flesta tyskar och österrikare var nazister då. Det behövs ingen jude som Sigmund Freud eller någon av hans lärjungar för att omtolka orsakerna till det.

Goldman ansåg uppenbarligen att dokumentären är viktig för att visa att ”nazisternas skuld” oundvikligen går i arv. Som avskräckande exempel. Det finns där inget medlidande med barnen som växt upp i det ockuperade Tyskland under antivitt, antityskt hat. Det enda lidande som finns är judarnas ”lidande”.

Så även Susannes självmord blir i den berättelsen en protest mot pappans nazism, inte en fälla som hon gått i, genom att ha givit sig till en jude för att kompensera för faderns ”skuld” som hon ärvt och tvingats bära i 57 år. Liksom de andra barnen i släkten och deras landsmän. Men de har alla faktiskt bara använt olika psykologiska mekanismer för att överleva under det antityska trycket, precis som många tyskar fortfarande gör i varierande grad.

Ockupationsmaktens, kommunisternas och Anita Goldmans hat och förakt för ”den andre” – sett ur hennes synvinkel – är inte bara självklart. Det är god norm, helt uppbackad av tidningarna hon skrivit för: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter. Samtliga är exempel på judiska plattformar som ofta använder sig av sådan talmudisk argumentation som Viet Harlans film hårt kritiserar, och som filmen ger många tragikomiska exempel på.

Originalet
Istället för ”nytolkningar” som Feuchtwangers roman, baseras Veit Harlans film på originalnovellen skriven av Wilhelm Hauff, publicerad 1824. Den novellen baserar sig i sin tur på den verkliga historien som inträffade i Württemberg åren 1733 till 1738, när den judiske bankiren och finanshandlaren Joseph ”Süß” Oppenheimer infiltrerade Hertigdömet och gjorde sig till finansiell rådgivare åt Hertig Karl Alexander.

Filmens inledning är exotisk med Davidsstjärnor, en menora och en rabbin som sjunger konstiga religiösa strofer på hebreiska, vilket effektivt på sätt bryter av mot Wolfgang Zellers västerländska originalmusik för att skapa en air av oförenlighet. Det främmande recitativet låter sjukt när det ställs mot Zellers för västerlänningar normala harmonier.

Krocken mellan rabbinens reciterande och Zellers musik blir ett anslag som förebådar att hela filmens konflikt kommer att handla om det sunda och normalas krock med det främmande. Eller bara en kulturkrock som är av ondo. För tvärt emot att mångkultur skulle berika är de oförenliga, och tillsammans skapar de oundvikliga konfliktytor som ofelbart leder till dysfunktionella samhällen.

Efter detta anslag visas en skylt som förkunnar att ”denna film baseras på historiska fakta”.

Ovan nämnda Susan Tegel kritiserar Harlans film från första början i sin skrift. Tegel skriver att detta om ”historiska fakta” är en grov överdrift. Hon har rätt. Precis som med alla filmer som påstås vara ”baserade på en verkliga händelser”, är den genomdramatiserad.

Man vet egentligen inte mycket om de historiska fakta kring vad som verkligen inträffade i Württemberg 1733. Men man vet mer än vad Tegel erkänner om Oppenheimers infiltration, hertig Karl Alexanders överdådiga liv som via Oppenheimer bekostades av de utsugna medborgarna, hertigens utomäktenskapliga förbindelser, och hur hanteringen av denna situation till slut utmynnade i att Oppenheimer resolut hängdes.

Inte endast Feuchtwanger ändrade historien om Joseph Süß Oppenheimer. Även i ursprungsnovellen av Wilhelm Hauff ändrades verkligheten, av dramaturgiska skäl.

I den novellen är Süß en tysk som tror att han är jude, men som mot slutet inser att han är tysk. Han väljer ändå att möta döden för att inte ännu en gång svika sitt eget folk. Men det är hittepå av en sort som var vanlig för den kulturepok som brukar kallas Romantiken, full av romaner om utforskandet av själens mörkare hörn, ”gotiska” skräckromaner, med mera.

Hela världen är judarnas land
Problemen för Hertigdömet Württembergs (1495-1803) börjar när en ny hertig ska installeras 1733, då hans far dött. Den nye hertigen Karl Alexander, spelad av Heinrich George, svär trohet till hertigdömets skrivna författning och dess folk.

Men Karl Alexander låter makten omedelbart stiga åt huvudet. Han skickar sin högra hand, friherren Franz Joseph von Remchingen, spelad av Theodor Loos, till de judiska kvarteren och dess judiska handelshus för banklån och värdefulla ägodelar, för att med ett lån kunna köpa ett värdefullt smycke åt hertiginnan i present som nybliven hertiginna.

Den älskvärde juden Süß Oppenheimer (Ferdinand Marian) som företräder det judiska handelshuset står formellt lägre i samhällsrang än friherre von Remchingen, men har på grund av pengar ändå mer makt; vilket Viet Harlan visar i denna bildkomposition genom att juden ”står över” tysken.

Tyvärr kostar det vackra halsbandet 50 000 taler, pengar som hertigen inte har. Men juden Süß med den honungslena rösten går med på ”bara” 10 000 taler.

När von Remchingen två gånger frågar hur det kommer att bli med resterande 40 000 taler, säger Ljiuf att ”de ska nog komma överens” och att hertigdömet kan lita på honom.

Judens motkrav är att personligen få lämna över smycket till hertigen. Detta är inte tillåtet eftersom judar vid tiden på grund av sin samhällsomstörtande verksamhet inte fick tillträde till Stuttgart, och många andra städer. Men i detta fall gör hertigen ett undantag för att affären ska bli av.

Yusif Oppenheimer skyndar sig mot Stuttgart för att leverera hertiginnans smycke till hertigen.

På vägen till Stuttgart med klara inresepapper på fickan, träffar Süß den vackra Dorothea Sturms vars häst och vagn skrittar förbi. Dorothea är dotter till Rådets ordförande, Landschaftskonsulent Sturm, spelad av Eugen Klöpfer.

Den charmige juden får lift med den hjälpsamma fröken Sturm. Dorothea tittar storögt på honom när han berättar om alla städer i världen han besökt. Hon skulle gärna resa ut och se världen, precis som han.

Men när hon frågar var han kommer ifrån får hon inget vettigt svar. Inte heller var han hör hemma, för han hör hemma ”överallt”. Oppenheimer är en sann globalist och kosmopolit. Det kan inte den ännu oförstörda Dorothea förstå.

Dorothea ska snart gifta sig med sin fästman Aktuarius Faber (Malte Jaeger).  Men nu har Süß har fått upp ögonen för den vackra vita flickan och tänker göra henne till sin – vilket var förbjudet vid denna tid, med till och med hårdare straff än vad som är fallet i Israel idag, där äktenskap mellan judar och icke-judar inte godkänns.

Detta företar sig Süß att göra i samma veva som han tänker tillskansa sig Württembergs tillgångar. Därför måste Dorotheas fästman Faber brädas, och alla metoder som fungerar är bra. Under tiden har han andra vita kvinnor vid sin sida, som beundrar honom för hans handlingskraft och framgångar.

Två av sätten att bräda fästmannen är att dels med pengar och hög samhällsställning locka över fadern under Süß kontroll, dels att snärja den lojale och ärlige tyske pappan i ett falskspel där han ska åtalas för allvarliga brott han inte har begått.

Süß får igenom mer och mer av sin politik. Han förhandlar sig till ett övertag där han skuldsätter hertig Karl Alexander allt mer.

Genom sitt affärssinne lyckas han snart bli rådgivare och finansminister åt hertigen, där han börjar suga ut det tyska folket med skatter och andra avgifter samtidigt som han planerar för inbördeskrig. Allt ”för hertigens skull”.

Süß plan är att förvandla Württembergs rika land till en judisk fristad och på sikt en judisk stat.

Huvudantagonisterna i filmen är det judiska folket mot det tyska, men dessa personifieras av familjen Sturm mot Süß och den judiska församlingen. Denna församling styrs av en komplex figur; den ibland förståndige och sympatiske rabbinen Loew spelad av Werner Krauss.

Krauss gör även fantastiska skådespelarinsatser i rollen som Süß:s gräslige sekreterare Levy, och som Schächter Isaak, samt en roll som senil åldring; allt i samma film.

Bibliska och historiska paralleller
Filmberättelsen Jud Süß är som ett eko av det Gamla Testamentet i Bibeln, där nedteckningen av juden Josefs framfart i Egypten visar hur en jude gör sig till Faraos rådgivare och börjar beskatta det egyptiska folket till döds. Inte förrän Faraon dör finns politiskt vilja att agera efter folkets behov, och judarna fördrivs ur landet.

Denna del av Bibeln kallas Exodus – Uttåget ur Egypten – och anses skildra hur judarna med Moses ledning räddade sig undan egypternas antisemitism och förföljelser, men var enligt den amerikanske politikern David Duke. Alltså egentligen ett uppror mot hela det judiska folket som egyptierna ansåg förtrycka och parasitera dem. Detta upplevda parasiterande beteende föranledde att judarna fördrevs ut ur landet.

En ”antisemitisk trop” är att judarna genom historien har fördrivits från olika städer och länder 109 gånger, och att detta berott på att befolkningen har ansett att det judiska samhället har betett sig subversivt gentemot dem. Det förekommer även ”antisemitiska” listor som anger fler tillfällen än så. Uttåget ur Egypten var bara ett av dessa. Andra ofta omnämnda sådana tillfällen är när England kastade ut judarna år 1290, Spanien 1492.

Adolf Hitler aviserade att samma sak skulle ske i Europa när det tyska riket hade segrat i andra världskriget. På grund av att Tyskland istället förlorade kriget har segrarmakterna skrivit om historien och påstår istället att denna bannlysning av judar från Europa innebar en ihjälgasning av 6 miljoner judar, utfört i mordgaskammare, som dock aldrig har existerat. Men en segrarmakt tar sig ofta friheten att skriva om historien för egna syften.

Därför ska man hellre tänka än ”bara lyda order”
Friherren Franz Joseph von Remchingen i Den älskvärde juden är tyvärr alltför svag, samtidigt som han är lojal. En sådan som ”bara lyder order”, även när han ser att chefen fattar fel beslut. Hans lojalitet kommer paradoxalt nog att korrumpera honom. Filmen lär oss att vi måste tänka själva, och inte följa en överhöghet, bara för att denne ger en order.

Detta är en sentens som stämmer överens med Adolf Hitlers och nationalsocialismens syn på styre av ett land, för övrigt även med Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg.

Hitler visste att i det ögonblick staten höjer batongen mot sin egen befolkning för att genomdriva sin makt har den mist sin legitimitet. Det är samma insikt Simon Lindberg har när han kritiserar dagens poliskår för att just höja batongen mot de medborgare som kritiserar makten, vilket vi sett obehagliga bilder av.

I varje fri stat är det en medborgares plikt att kritisera makten när den gör fel. När det inte längre tillåts sjunger staten på sista versen, som youtubern Titus Frost har sagt.

På väg mot målet i filmen då judarna i Württemberg möter samma resultat av sitt politiska spel i filmen Jud Süß som de fick möta i exempelvis Egypten, England och Spanien, får vi förutom ovan nämnda konfliktsituationer följa allehanda andra förvecklingar.

Filmen visar också att de vanliga bonde- och hantverkarklasserna har en större förmåga att reagera på missförhållanden i landet, än vad många yrkespolitiker och tjänstemän har; en situation som känns igen från dagens Sverige där vanligt folk ryter ifrån på de sätt de kan, alltmedan maktens minioner motarbetar dem för att komma makten lite närmare, även när politik och policy uppenbarligen skadar det folk de har som uppgift att skydda.

Varenda detalj i filmen är utsökt producerad och regisserad, och värd att uppmärksammas för dessa detaljer ger en inblick i värden att försvara. Dessa värden förstod Viet Harlan och större delen av det tyska folket att försvara in i det sista.

Referens:
Skulden vi ärvde

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
5 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments