INSÄNDARE. Lokalpolitikern Jenny Laszlo (SD), som nyligen hängdes ut av Expo efter att ha spridit information om de allierades terrorbombning av Dresden, skriver i en insändare om hur Expos försök att förstöra för henne har misslyckats totalt.

Jenny Laszlo (SD) och bilden som fick Expo att hänga ut henne som tankebrottsling.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

För en vecka sedan kontaktades jag av Expo. Jag svarade med vad jag tyckte om deras ”journalistik” och att jag inte har något att dölja. Även om jag anade att händelsen inte skulle utmynna i något trevligt så hade jag aldrig kunnat ana hur extremt drevet skulle bli efter uthängningen. Samtal från lokaltidningarna var naturligtvis väntade, men när alla de stora medierna började ringa blev jag överraskad. Jag hade inte gjort något brottsligt och bevisen skiner med sin frånvaro. Drevet baserades således till fullo på indicier samt så kallad associationsskuld. Men, gemene man är inte vidare duktig på källkritik, knappt ens om de själva erfarit fejknyheter.

LÄS MER: Lokalpolitiker spred information om terrorn i Dresden – vägrar vika sig för Expo

När den första otrevliga kommentaren trillade in på Messenger anade jag oråd och förberedde mig för en lavin av hatmejl. Döm om min förvåning när det stannade vid ynka tre meddelanden från människor som knappt kunde stava till sina egna namn samt ett mobilsamtal där jag la på luren eftersom individen sluddrade alldeles förfärligt. Istället började stödet trilla in. Först från vänner, därefter från människor jag inte hört av på väldigt länge, sedan okända samt till och med från människor från andra politiska läger än jag. Samtliga insåg att uthängningen var falsk och föraktet mot Expo var massivt. Många kände inte ens till dem innan detta skedde, somliga inte ens till namnet.

Såhär med facit i hand en vecka senare så ter sig historien rentav löjeväckande. För min del har det inte inneburit annat än tillfällig stress under veckoslutet, främst på grund av det stora antalet samtal från media. Somliga från begåvningsreserven föraktar mig sannolikt ännu, det kvarstår att se, men dessa är förstås inga individer jag vill omge mig med ändå.

Samtidigt som händelsen sållat ut dessa från mitt liv så har ett ofattbart antal individer fått upp ögonen för händelserna i Tyskland under kriget. Jag hade aldrig kunnat nå ut till så många utan Expos hjälp. Tack vare dem har ett stort antal individer fått upp ögonen för att krigsbrotten inte var så ensidiga som påstått. Jag har kunnat rekommendera läsning och andra sätt att förkovra sig till så många fler än jag någonsin hade kunnat nå ut till via min enkla Facebook-sida där, bara redan insatta läste och knappt bemödade sig att klicka på reaktionsknappen.

Expos uthängning gick ut på två saker: Att förstöra mitt liv av den enkla orsaken att jag har ”fel värdegrund” samt att försöka skada Sverigedemokraterna.

Även här misslyckades man fatalt.

Vi hade redan pratat lite lokalt om att jag skulle lämna mina uppdrag eftersom jag är gravid, nu gjorde jag det några veckor i förtid. Det hativrarna från vänster dock inte förstår är att folk faktiskt inser skillnaden mellan parti och person. Dessutom uteslöts jag inte och behöll min lojalitet gentemot mina lokala partikamrater, vilket uppskattas av mer radikala väljare.

Med detta vill jag påstå att Expo med all sannolikhet lyckades med den absoluta motsatsen till vad de hade avsikt för. Det är nästan så att jag vill tacka dem, särskilt med tanke på alla nya möjligheter som uppstått i efterdyningarna.

Tacksamt lutar jag mig tillbaka och ser på hur den här organisationen förintar sig själv.

/Jenny Laszlo

Med Jenny Laszlos godkännande publicerar Nordfront även ett tidigare uttalande som hon skickade till Nordfronts nyhetsredaktör Simon Holmqvist i samband med att hon avböjde att delta i Radio Nordfront. Delar av uttalandet lästes upp och diskuterades i RN DIREKT #137:

Min mamma kom hit från Tyskland som barn och lärde sig tidigt att förneka sitt ursprung. De få gånger vi talat om att vara tysk har hon svarat med förakt för det egna folket. Detta tog jag med mig, jag skämdes över att vara tysk, vilket enligt vänner automatiskt innebar att man var nazist. Detta var ändå tidigt 80-tal, men hyfsat infekterat ännu, eller redan då kanske man ska säga.

När jag kom upp i mellanstadiet ledsnade jag på att skämmas och kanske av trots så släppte jag skämskudden helt för att istället vara nöjd med mitt arv, såg till att lära mig språket ordentligt, tog till mig tysk litteratur och så vidare.

Självklart ifrågasatte jag aldrig något av de omskrivna krigsbrotten, men det hade gått så lång tid att de flesta som deltog aktivt i kriget hade gått bort, jag kunde inte föreställa mig hur jag kunde hållas ansvarig för ett så gammalt krig bara på grund av mitt ursprung, när nya krig utkämpades hela tiden. Nu ett par årtionden senare så har jag tänkt om. Rent politiskt så upplever jag att andra världskriget inte riktigt avslutats ännu, två generationer senare, och eftergifterna är ännu långt ifrån avslutade, och som det ser ut idag så kommer tyskarna aldrig att bli fria. Vad skulle få världen att förlåta dem? Finns det uttalat?

Som person är jag lite för empatisk, jag blir lätt påverkad och vill hjälpa människor. Efter jordbävningen på Haiti 2010 ville jag åka dit och hjälparbeta, hade jag inte haft små barn så hade jag rest. Det blev inte bättre när jag efteråt fick höra att alla miljoner som människor sänt i bidrag enbart utmynnade i en handfull sorgliga små bostäder. Vi bodde utomlands då, och när vi flyttade hem till Sverige 2011 så upptäckte jag att under de tre år vi bott utomlands så hade en dramatisk förändring skett i Sverige. Jag kände inte igen mig! Brottsligheten hade nått mitt bostadsområde, ja de flesta jag kände hade börjat känna av den, tiggarna var en fullständig chock, vi hade ett läger med 140 rumäner bara 100-150 meter från vår villa. Just dessa var harmlösa förstås, men allt annat var outhärdligt, barnen hotades på lekplatsen av barn och även av deras svartklädda mödrar, barn rånade barn vid pendeln, människor bajsade på vår tomt. Det hade bara gått tre år. Folk hade inte börjat säga att ”såhär har det alltid varit” ännu men det var känslan vi fick när vi försökte prata med folk. Dessutom blev den allt smalare åsiktskorridoren i Sverige löjligt uppenbar efter att ha bott utomlands.

Vid den så kallade flyktingkrisen 2015 var jag lika dumsnäll som många andra. Jag samlade kläder och annat till de stackars barnen. Men ingen organisation ville ta emot sakerna, för barnen hade inte storlek 25-30 som jag hade ordnat, de hade 40-45. Jag kontaktade i samma veva två olika organisationer för att bli familjehem, jag trodde ju fortfarande att det faktiskt var barn vi talade om. Båda organisationerna tackade oberoende av varandra nej till mig och skälet de angav var att jag hade döttrar. Jag är mycket tacksam för det, å andra sidan, hade det stått en 30-åring på min trappa och påstått att han var 15 så hade jag sagt att han fått fel adress och stängt dörren. Någonstans tar min naivitet slut.

Jag tror att det var ungefär där som jag bestämde mig för att det var dags att börja engagera mig politiskt. Jag hade varit irriterad över folkföraktet i många år, men nu började det gå för långt.

Faktum är, att jag inte gjorde det så mycket för min egen skull. Jag är ju en sån där som de goda kallar för privilegierade, men också en av dem som inte är bland de första att lida av kriser i samhället. För tre år sedan försökte ett par ungdomar i 40-årsåldern från Stockholms norra förorter lura in mina döttrar i sin bil. Flickorna var 10 respektive 12 år gamla och promenerade hem från skolan en tidig eftermiddag. Men som sagt, vi var privilegierade, vi letade upp en ny plats att flytta till och valet föll på en kåk där det knappt går bussar. Den enda brottsligheten vi ser är baltiska ligor som stjäl på tomter, men rädsla för sin fysiska hälsa slipper vi. Det är bara en tidsfråga förstås, men vi kommer att kunna flytta igen. Drömmen är ju att ha råd med en större bit mark som kan delas med likasinnade, gärna off the grid.

Men jag vet väldigt många som inte har chansen att flytta alls. De vågar knappt drömma om det. De som inte tror att de faktiskt kan påverka landets framtid. Det var faktiskt främst på grund av dem jag ville engagera mig. Självklart även för mina barns skull, eftersom det trygga landet Sverige från min tidiga barndom numer är som förbytt. Äldsta dottern har trots sin ringa ålder börjat tala om att hon tror sig behöva flytta utomlands för att ha några framtidsutsikter. En del av det kommer förstås hemifrån, men hon tar allt oftare illa upp av propagandan som hon matas med överallt ifrån, vi har ingen tv, men andra medier är svåra att undvika. Inte ens på nationella proven slipper de undan.

Men, för att återgå till nazismen. Jag minns inte när jag började ta del av annat än de vanliga kanalerna, förkovrandet har gått i vågor sedan jag träffade min make som flytt kommunismen och alltid haft en mindre svart-vit bild av kriget än gemene infödd svensk. Han talade om saker som släktingar upplevt, men om dessa erfarenheter nämns offentligt här så ljuger man.

Han förklarade också att det fanns skäl att Hitler blev poppis, och det var inte bara propaganda som en korkad befolkning föll för, han förändrade ett härjat Tyskland till det bättre och hade mycket stöd före kriget. Detta är fakta, men förbjudet att säga. Människor lurar hellre sig själva.

Den tidigare nämnda skammen hade fått mig att inte vilja höra om brott mot tyskarna. Det är allmänt vedertaget att det är irrelevant, om man så hade utplånat hela Tysklands befolkning så hade världen klappat sig om magen och flinat av nöjdhet än idag. Det är obeskrivligt äckligt. Trots att människor blir allt argare på vissa folkslag idag, så hör man aldrig att någon vill att de alla ska dö. Men folket är ju i regel oskyldigt i krig. Det är helt irrelevant vad folk anser om krigen, ledarna och allt omkring detta, majoriteten av medborgarna vill bara leva sina liv i fred och lugn och ro.

LÄS MER: Eldstormen i Dresden

Jag kan ha fel, men sannolikt är det lika även i de kulturer som uppfattas som krigiska, även om det kanske finns fler där som vill utplåna eller åtminstone utnyttja andra.

Om min mormor, som jag tyvärr inte minns, har jag fått förklarat att hon och hennes barn överlevde bombmattorna över Hamburg med en hårsmån. Vissa medier påstår att min familj utplånades i Dresden… det var helt okänt för mig! Det går ju hand i hand med övriga lögner i mediarapporteringen om mina åsiktsbrott denna gångna vecka. De ljuger också om att jag sparkades ut. Jag kontaktade själv ordförande i kommunen och berättade vad Expo skrivit och att jag lämnar mina uppdrag dels på grund av att jag delat en bild av okänt ursprung men främst för att jag är gravid.

Trots anknytningen till Hamburg så har jag läst mycket litteratur om just Dresden, det finns mer och denna händelse verkar vara den värsta som folket utsattes för under krigets lopp. Staden var full av människor, många flyktingar, väldigt många kvinnor och barn. Siffran 500 000 döda kanske är i överkant, men siffran var aldrig huvudsaken, dessutom är påståendet att bara 25 000 dog rentav löjligt att påstå.

Dresden efter de allierades terrorbombningar.

Så vi kan väl komma överens om att ingen av oss vet exakt siffra. Men källan är Expos stora problem. Den hade jag dålig koll på, vilket är en tabbe jag gjorde, vi måste ha det som politiskt engagerade. Det var en bild, det fanns ingen signatur på den. Å andra sidan läste jag Kalle Anka hela barndomen trots att Disney var både rasist och nazistsympatisör. Jag har även gett bort tidningar, med andra ord spridit nazipropaganda då eller? För Expo räckte det i alla fall. Även för den dumma mobben, även de som vanligen påstår att media är fejk, ingen kollar vad som faktiskt stämmer. Expo har inte lagt fram några bevis för mitt påstådda brott.

Dresden-bilden som delades av Jenny Laszio.

De som känner mig, samt de som frågat, vet att jag ofta skriver om brott mot mänskligheten, ännu mer om brott mot djur och natur för den delen. Min upplevelse är att om man ens insinuerar att det skett och sker andra folkmord, så betyder det att man förnekar förintelsen. Det får bara finnas en, trots att det finns folkslag som utplånats helt. Detta är intressant, det var ett så fruktansvärt krigsbrott och än idag så kommer nya offer fram och vittnar om allt hemskare erfarenheter, omöjliga att föreställa sig, så det borde finnas utrymme för att åtminstone nämna andra brott.

Jag har uppmanats att låta bli att skriva om kriget helt, men frågan är om det hjälper. Bäst är nog att inte skriva om något krig alls. Bäst att bara vara tyst och hålla med sossarna. Eller?

När Expo ringde så frågade hen, Anders Dalsbro, om jag hade tid att tala. Det hade jag inte, förklarade jag, jag var nyss hemkommen och upptagen med barnen. Dalsbro började likväl att ställa frågor, trots att jag bad att få återkomma och blev snabbt påträngande och ytterst otrevlig.

Många har hört av sig till mig och förklarat hur bra det är för mig att jag inte vek ner mig för Expo. Det var inte något jag egentligen planerade om jag ska vara riktigt ärlig, jag är bara riktigt dålig på att ljuga. Så vad skulle jag ha gjort? Bett om ursäkt för att Dresden bombades? Börja hävda att jag inte förnekar något som jag aldrig har förnekat? Att jag förklarade för honom att Expo är en vidrig organisation är ju också fakta.

Man påstår också att jag fick möjlighet att besvara frågor. Detta är självklart också ren lögn. Jag skulle få frågor mejlade till mig och kollade efter under eftermiddagen. Det kom inget mejl. Efter klockan 18 tittade jag inte efter igen, jag har fyra barn i spridda åldrar, de behöver äta, hjälp med läxor, skjuts till träning etc, sedan är det läggdags. Jag är dessutom gravid i nionde månaden (vilket Expo också var mycket väl medvetna om) och efter barnens nattning var energin slut och jag orkade bara lappa lite kläder och somnade tidigt. Så bråttom kan det inte vara antog jag, dessutom ville jag veta var ”reportern” hade fått tag på sin skeva information, därefter lovade jag att svara honom i ett privat inlägg på Facebook. Han såg inlägget.

I mejlet Expo skickade flera timmar efter vårt samtal krävde han återkoppling före 11 nästa morgon, ändå påstår han att jag haft chans att svara på frågor.

Vissa frågor jag fick var förresten rätt skrattretande i sig.

Jag klandras för att kritisera skolböckerna, trots att t o m många skolor själva lyfter fram detta problem och jag förväntas förklara mig.

Jag är inget stort fan av George Soros, utan omsvep kan jag säga att han är ren ondska. Tro mig, det har inte med hans religionstillhörighet att göra… alla svenskar vid sina sinnens fulla bruk borde veta att han är rutten efter att han krossade vår ekonomi tidigt 90-tal, enbart för att han kunde. Men såvitt jag förstått så är han en av Expos sponsorer, så när Dalsbro frågar hur jag kan ”avhumanisera en människa så” blir jag knappast förvånad.

Jenny Laszlo är inget stort fan av George Soros, något som Expo försökte hålla emot henne. Bilden är ett montage.

Å andra sidan är väl vänsterextremister knappast rätt folk att kritisera andra för att de avhumaniserar. Jag gissar att jag inte behöver säga det, men att avhumanisera sina fiender är väl extremvänsterns paradgren? I mitt fall räckte det med att jag jobbade med Sverigedemokraterna.

/Jenny Laszlo

  • Publicerad:
    2019-10-02 20:52