Den nu allt svagare regim som på alla möjliga sätt försöker finna vägar att förtala och försvaga vårt folk strävar efter att förklara alla biologiska skillnader mellan människor sociologiskt. Statsapparaten, som i sin grundform endast skall värna folkets frihet och liv, används därefter till att försöka utplåna skillnaderna genom lagar och påbud. -”Jämlikhet!” är krigsropet.

manosol

Men om alla skall vara jämlika måste alla vara jämlikt värdelösa. För det går inte att upphöja den värdelösaste till den värdefullastes nivå. Nej om jämlikhet skall råda måste tvunget de värdefullare sänkas till den allra mest värdelösaste människans nivå. Och det är detta vi ser runt omkring oss varje dag, i ett samhälle som till och med de styrande förklarar vara misslyckat och sämre än det de tog över ansvaret för.

Kamrater, Jämlikhet är döden!

För vad skulle hända om vi valde ut en folkgrupp vi inte gillade, och påtvingade den jämlikhet, så att den sämsta individen i gruppen gjordes till norm för kollektivet och ingen av de dugligare tilläts ha sitt försprång i behåll? Vad skulle hända efter några generationer, när vi för varje generation sänkt deras folk ned till den allra lägsta individens nivå? Vi skulle snart effektivt ha förintat den folkgruppen!

Vi måste medvetandegöra oss om jämlikhetsfrågan. Jämlikhets- och jämställdhetsarbete innebär alltid att utvecklingen hämmas och saktas ned, och i sin renaste form skapar det en negativ spiral som förstör allt liv. Mänskligheten kan omöjligt utvecklas om inte vissa individer och grupper tillåts gå före, och andra individer och grupper följaktligen lämnas kvar. Därför att alla människoindivider kan inte ta varje steg i utvecklingen gemensamt och samtidigt, det är en omöjlighet; det är naturlig rättvisa att de som går före och bryter ny mark belönas rikligt.

Även om det är önskvärt att den starkare ger åt kollektivet, är det inte den starkares roll att låta sig fångas i ett dödsgrepp mellan de svagares gränslösa krav och inbillade rättigheter, och en förtryckande stats demonisering och samhällsdestruktiva diskriminering. Vi måste i dessa hårda tider fortsätta hålla vår blick fast på målet, förvissade om att deras försök att underkuva oss bara är sociala konstruktioner vilka faller i bitar så snart inte hjärntvätten kontinuerligt upprätthålls.

Varje blomma vill blomma, den känner inget annat sätt. Hur kan vi välja något annat? Vi är skapade, och med ett syfte. Vargen dödar som sport och räven är skapt för att plundra fågelboet. Ingen skuld faller heller på oss, när vi sätter igång vårt livsverk.

Allting måste utvecklas eller avvecklas

Naturens sätt är divergens, och livets väg är olikhet, och både divergens och olikhet innebär i sammanhanget mångfald. ”Mångfald” – ett mycket populärt politiskt korrekt ord, förutom förstås när det gäller mångfald av människoraser, mångfald av olika sorters politiska och ekonomiska samhällsmodeller, mångfald av samhällskritik, eller – ve och fasa – historieforskning.

Ändå, när vi talar om mångfald får det aldrig vara utifrån politisk opportunism, utan det måste alltid vara förankrat i naturläran: Naturen tvingar oss till mångfald, därför att mångfald betyder utveckling och utveckling betyder överlevnad och överlevnad är naturens sätt! Naturen önskar med hela sitt hjärta att vi segregerar oss i olika folk, i olika raser, och så småningom – när Naturen bestämt det – blir dessa raser så skilda ifrån varandra att de blir till nya arter. Det är detta som kallas Evolution.

Varje företag, organisation, folk, ras, -människa- har att välja mellan endast dessa två alternativ: Utveckling eller avveckling. Vill vi utveckla oss själva, eller avveckla oss? Valet är detsamma som mellan att leva och att dö.

Det existerar inga andra valmöjligheter. Konservatism är en charad för dårar! Att välja att avveckla är förvisso destruktivt men att vilja konservera något är bara korkat, eftersom det enligt matematikens lagar alltid i slutänden är dömt att misslyckas och därmed i frånvaro av radikala utvecklare leder till just avveckling.

Den radikala kampmetoden vs den reaktionära

Den radikala kampmetoden besegrar förr eller senare alltid det konservativa, eftersom det radikala alltid har taktikanpassats till att övervinna just det konservativa. Man kan säga att om det konservativa alltid väljer att vara påsen, så väljer därefter det radikala alltid att vara saxen, och därför är radikalism den vinnande metoden. Det säger sig därför självt, att vår position alltid måste vara den radikala, och att vurmande för konservatism måste ses uppå som livsfarligt och dåraktigt.

Efter varje dragkamp mellan radikaler och konservativa har som regel radikalerna vunnit hälften av vad de stred för, och de konservativa förlorat hälften av vad de försökte bevara, och båda sidors ledare därefter nöjt förklarat för sina följare att de segrat.

I backspegeln ser vi tydligt att det är så våra konservativa så kallade allierade har fört den här striden nu i över ett halvt sekel; Det är genom att vår sak företrätts av konservativa som vi med lagbundenhet hela tiden har förlorat.

För varje gång våra konservativa företrädarens radikala motståndare vunnit terräng, har de radikala kommit med ett nytt långtgående krav i samma riktning. De konservativa har låtit detta ske utan att någonsin våga fastställa vad fiendens slutgiltiga mål egentligen är.

Inte sällan har de konservativa valt att köpa sig fria ifrån strider de hade kunnat vinna, genom att bara gå motståndarsidan till mötes en gång till… Men varje eftergift har bara givit fienden mer blodad tand, och tagit ifrån de konservativa mer och mer av deras legitimitet. Till slut har vi nu nått ett stadium där samhällsutvecklingen skenat iväg ifrån folket, och de konservativa själva gjort sig omöjliga som politiska företrädare genom att ha sålt ut allt det vi har förlorat.

Uttryckt mer schematiskt kan man beskriva den radikala kampmetoden som ”radikal dialektik”, med avstamp utifrån Hegels resonemang kring dialektikens tre faser och den folkliga förståelsen av flödesschemat tes-antites-syntes: Den radikala dialektiska metoden börjar med att de konservativa har Tesen, varpå de radikala designar Anti-tesen för att övervinna den. Resultatet blir ofta Syntesen, en sorts kompromiss som utifrån de radikalas förståelse endast är en tillfällig vapenvila för att bygga upp nya anfallsstyrkor.

Många konservativa och reaktionära flockas så småningom runt denna kompromiss, eller åtminstone respekterar de fredsfördraget, eftersom de föredrar det stillastående framför det vardande. De bidrar sålunda i praktiken till skapandet av en ny Tes, varpå de radikala genast designar en ny Anti-tes för att övervinna denna. Radikalernas nya krav är lika eller mer långtgående än deras förra, och den resulterande nya Syntesen blir därför ytterligare ett steg åt deras håll.

Resultatet är alltså inte den högre sanning som Hegel förutspår, utan en stegvis radikalisering där de konservativa snart helt har förlorat fotfästet och halvhjärtat försvarar stilleståndslinjer de själva inte tror på. De konservativa är nu kringrända av sina fiender och slutet för dem kan bara bli ett.

Allting måste leva och dö

Från tidernas begynnelse har vi intuitivt förstått, att människan är satt på ett rep mellan det djuriska och det gudomliga. Och under oss är avgrunden. Skräckslagna över vår position föredrar vi att hålla siktet på repet och kämpa oss antingen framåt eller tillbaka. Det är tydligt att var och en av oss kämpar sig antingen tillbaka till djurstadiet eller vidare mot det övermänskliga stadiet.

Men om du skulle se någon av dagens människor röra sig långt åt rätt håll, åt det håll som människan tidigare i alla tider sedan sin skapelse i strid mot kungar, lagar, påbud och gudar försökt att sträva mot, då skall du också se hur många av reaktionärerna offrar sig själva, kastar sig runt den ojämlikes ben, och tillsammans försöker dra ned henne i ravinen. I sanning finns det många reaktionärer som hellre skulle skära av mänsklighetens rep med sina knivar, än se en av radikalerna ta sig över till andra sidan…

Att vara radikal är alltid detsamma som att välja utveckling, istället för konservering och regression, och i vårt fall som biologiska varelser innebär det att sträva efter det högsta och därför alltid sätta ribban högt. Ytterst är det att utifrån våra egna individuella förutsättningar göra vårt bästa för att återfödas i form av en förbättrad version av oss själva – våra barn!

När vi talar om att något måste dö, är det alltid för att något annat skall kunna leva. Vi radikaler lever och vi dör som delaktiga i en plan; Vi lever för att utvecklas och vi dör för att återfödas och lämna plats åt våra förbättrade versioner av oss själva. På så vis är döden en absolut förutsättning för liv, och en dröm om ”evigt liv” en styggelse! För utan Döden som Vän, hade vi fortfarande alla varit på bakteriestadiet, på sin höjd.

Därför är det sant det som har sagts, att vi dör men vi lever vidare i vårt folk.

Av: Olof Brandr

  • Publicerad:
    2013-01-15 22:08