”Jag tror aldrig jag kastat så mycket sten i hela mitt liv”

KÄRRTORP. Trotskisterna i Rättvisepartiet socialisterna, även kallade Linje17, har nu sammanställt en sida över ”vittnesmål” från Kärrtorp.

Trauman och mardrömmar, framkallade av de ”mörka fascistiska krafterna” som är ”ondskan personifierad”. Enligt ”vittnesmålen” som Linje17 sammanställt kommer livet aldrig vara detsamma efter ”nazistattacken” i Kärrtorp (en attack som i själva verket startades av vänsterextremister). En av dem tvingades kasta mer sten än han tidigare någonsin gjort.

Nedan följer några av de mest fantasifulla och absurda citaten från hemsidan Karrtorpvittnar.linje17.se. Notera hur två fyraåringar tycka ta helt olika intryck av av samma händelse. För en fyraåring blev enligt egen utsago allt som vanligt efter att han fått titta på Alfons Åberg. En annan fyraåring fick – enligt mamman – mardrömmar om hur ”nazisterna kommer” om natten.

”Mikael” skriver:

Vi kom in på Reflexen och stod bakom glaset och såg nassarna braka in i linjen som antifascisterna skapat. Extremt tacksam för att de var på plats, och att de var utrustade. Har aldrig gillat den automa vänstern tidigare, men nu… nu kände jag mig stolt när deras fanor flög upp.

”Sara” Skriver:

”Är det bomber?” frågar 6-åringen med skräck i blicken”.

Efteråt har vi pratat om det en del med barnen, om rasism och om vad som hände. 6-åringen har många frågor, medan 4-åringen inte säger värst mycket.  Sen en natt, flera veckor senare, vaknar 4-åringen gråtande, och vill på toaletten. Jag lyfter upp honom och kliver försiktigt över golvet för att inte trampa på legobitar. Det är mörkt i lägenheten förutom det svepande ljusskenet från nacka-masterna. Plötsligt stelnar barnet till i min famn och pekar mot ljuset.  ”Är det nazisterna mamma? Är det nazisterna som kommer?”

”John” skriver:

It was all rather like a scene from a Tolkien film: the Orcs attack the Shire. One moment there small kids running around playing with their friends, dogs sniffing each others’ bottoms, local people saying hello to their neighbours. The next there was a black army of violent thugs marching in throwing smoke bombs.

Racists are dangerous, violent, frightening people who, completely unprovoked, attack others because they don’t think the same way as they do.

”Anders” skriver:

Det ryker från bengaliska eldar, det smäller som kanonskott eller granater.

Shit, shit, shit tänker jag. De vill döda oss.

Där ute låter det som krig och luften är fylld med rök.

Och ett tag kändes det som att vi var fångna och att de där svartklädda skulle ta sig in och döda oss.

Vi hade blivit anfallna av ondskan personifierad och där stod vi nu på ett torg av glas, och cyklade på skakiga ben hem mot vårt hem, som plötsligt inte alls kändes så fantastiskt längre. All den kärlek man hade känt från sina medmänniskor de senaste åren hade krossats av ett trettiotal män med förvridna hjärnor, hat och krigslust.

”Fyraåring” skriver:

Det var läskigt när det pangade. Ja, jag vet inte vad man ska säga om det. Men då gick jag ändå bort därifrån och då träffade jag några jag kände. Så fick vi titta på alfons på telefonen. Alfons är roligt, tycker jag.

”Jonas” skriver:

Jag bara möttes av en våg av springande folk och jag såg bengalerna och hörde knallskott.  Jag fattade att det var SMR. Och jag visste att de brukar hugga folk med kniv.

Nazisterna kastade flaskor och bengaler rakt mot folk med barn.

Att de inte skulle kunna driva iväg folk på flykten igen och börja misshandla folk på måfå.

Jag tror aldrig jag kastat så mycket sten i hela mitt liv. Jag kastade även småpinnar och allt annat jag kunde hitta (hade det funnits kottar hade jag typ kastat det med).

”Anonym” skriver:

Jag hade skrivit ett kort inlägg på Facebook om demonstrationen. Jag började fundera på vad som hände om en nazist såg detta? Skulle jag gå ett mordhot? Eller ett hot om att de skulle skada mig allvarligt? Det var ju det nazisterna hade försökt visa på Kärrtorps torg, att de attackerar en om man är emot dom.

”Eva” skriver:

För någon vecka sedan fick jag en hotfull pamflett i min brevlåda från SMR. Det känns som dessa trasiga pojkar/män aldrig får nog. Jag är fortfarande rädd för vad som kan hända fortsättningsvis.

”Ylva” skriver:

De skulle backa och inte få komma undan med att kasta flaskor och smällar mot barn, mot oss, mot äldre med rullator.

”Anna” skriver:

Gruppen tar sig längre och längre in mot mitten av torget, det är som om det spelas upp en film från andra världskriget mitt i Kärrtorps centrum.

Telefonen ringer, det är min mamma som undrar om manifestationen gick bra. I bakgrunden skallar orden ”inga nazister i våra skogar”. – Ja, mamma. Det gick bra, nazisterna är i skogen nu.

”Sofia” skriver:

ändå fattar hjärnan lustiga beslut i svåra situationer,
för uppe i skogen mötte jag en bekant
nazisterna hade nästan skingrats
vi skulle snart kunna vända igen
vi hade jagat upp nazisterna
och en flygande sten hade precis slagit av mössan på min killes huvud
min bekant sa
hej hur är det
och jag sa
det är bra, hur är det själv

”A” skriver:

När mitt äldsta barn berättar om sina upplevelser är det svårt att ta in. Han var närmare än jag. Han såg att de var svartklädda, han såg hur de sprang mot dem, han trodde de hade pistoler eftersom det small, han trodde de skulle döda oss.

Jag är så tacksam att det stod folk emellan, de som kallas våldsvänstern, de var mänskligt skydd mellan svart hat och mina barn.

Min lilla sov sig igenom allt, men lärde sig fort att härma brorsan – ”inga asister på åra a’or!”.

Källa:
Kärrtorp vittnar

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om