Israel i Libanon – massakern 1982

SAMTIDSHISTORIA. Med både film och text visas historien om Israels delaktighet i Sabra och Shatila massakern i Libanon 1982.

Bakgrund
För att få en mer komplett bild till varför massakern i Sabra och Shatila skedde år 1982 börjar berättelsen från 1948 när araber och judar hamnar i krig mot varandra. Under kriget 1948 var det flera vittnesmål från palestinier om att terrorgruppen Irgun, som leddes av Menachem Begin, dödade civila palestinier – kvinnor som barn. Begin skriver i sin bok The Revolt att anklagelserna mot honom är kraftigt överdrivna men medger samtidigt att det var positivt att sådana berättelser förekom för det gjorde att hundratusentals palestinier valde att fly från Palestina.

En del av dessa palestinier tvingades att fly till Libanon då sionisterna medvetet etniskt rensade ut palestinierna från Palestina. Efter kriget nekades de att komma tillbaka till sina forna hem i Palestina och fick bosätta sig i södra Libanon. Detta gjorde att den demografiska balansen i Libanon skiftades successivt till de kristna maroniternas nackdel. Sionisterna hade under lång tid försökt att odla en relation med de kristna i Libanon, något som vissa av de kristna maroniterna såg som positivt, speciellt den religiösa toppen. Vissa av maroniterna som ville skapa en allians med Israel såg sig som arvtagare till fenicierna och ville inte associera sig själva med araber. Relationens syfte var att de två grupperna tillsammans bättre skulle kunna stå upp mot de numerärt mer talrika muslimska arabfolken som bor i regionen. Israel som stat hade som geopolitiskt mål att öka den mångetniska och mångkulturella splittringen inom de arabiska nationerna. Israels första premiärminister David Ben-Gurion upplevde fortfarande agg för de konflikter judarna hade haft mot de andra folkslagen i regionen under de bibliska tiderna. Ett hat som de också fortfarande har gentemot germaner.

The havoc he wished upon its Arab co-’aggressors’, he did not wish on it, or at least not its Christian citizens. ’We will break Transjordan,’ he had told his cabinet en the exultation of early military triumphs, ’bomb Amman and destroy its army; then Syria falls; and if Egypt continues to fight, we will bombard Port Said, Alexandria and Cariro. This will be in revenge for what they [the Egyptians, the Arabs and Assyrians] did to our forefathers during Biblical times.’ As for Lebanon, however, ’We will establish a Christian state, whose southern border will be the Litani river.’

Beware of Small States Sid. 51

Då den kristna gruppen i Libanon är mångetnisk fanns det en motpol inom den kristna rörelsen som bestod mest av araber. Dessa kristna araber var inte intresserad av att stödja Israel. Den politiska makten mellan de kristna sionisterna och de kristna araberna var skiftande. Inom den maronitiska gruppen fanns det även sekulära araber som stödde den arabiska nationalismen som idé, det fanns också kristna som var positiva till de västerländska idéerna och ville återigen närma sig t.ex. Frankrike, något som inte sågs med blida ögon av vissa då Frankrike hade kolonialstyrt Libanon. Detta är bara några fall av de olika politiska och religiösa konflikter som finns i Libanon. Då området som senare skulle bli Libanon var mångkulturellt och mångetniskt gjordes överenskommelser mellan de olika grupperna om maktuppdelningen när staten bildades. Inom dessa religiösa grupper finns det olika politiska mål, trosinriktningar och etniciteter.

Den här kortfilmen fungerar utmärkt som introduktion till Libanons politiska system.

Även om bilden är från 2013 så visar den tydligt hur splittrat Libanon är. Något att tänka på när västerländska politiker säger att mångfald är en styrka.

I södra Libanon upprättade den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) baser för att befria Palestina från israelerna. Alla folkslag var inte positiva till detta då de inte var redo att slåss i något krig, vilket skapade konflikter mellan palestinier och Shia-muslimer. Anledningen till detta är att shiamuslimerna bor i den södra regionen av Libanon och drabbades när PLO och Israel krigade mot varandra.

Till slut sprack den mångkulturella nationen Libanon och inbördeskriget var ett faktum år 1975. Här begick bägge sidor flera krigsbrott mot varandra och därför uppstod det ont blod mellan grupperna. Gamla oförrätter skulle sedan utnyttjas för att begå massakern 1982.

Kriget börjar
En palestinsk organisation som var fientliga till PLO försökte 1982 mörda den israeliska ambassadören i London men attentatet misslyckades. Attentatet gjorde att Israel såg sin chans att börja bomba PLO:s ställningar i Libanon. Efter några dagar börjar PLO skjuta tillbaka men det blev aldrig några israeliska förluster. Med USA:s godkännande började Israel Operation Peace of the Galilee, målet utåt enligt Israel var att förhindra att PLO kunde skjuta in i Israel. Dessa uttalanden var en rökridå, det egentliga målet var att krossa PLO i Libanon och därmed omintetgöra de nationalistiska palestinska ambitionerna i Palestina. Överbefälhavaren för Israels armé förklarade att konflikten i Beirut i Libanon egentligen är kampen för Storisrael. Både premiärminister Begin och försvarsminister Ariel Sharon påpekade att delar av Libanon tillhör Israel. De hänvisar då till historiska gränser och de gränser som Gud har lovat judarna i deras religiösa texter.

Israel vann snabbt konflikten och enligt Habibplanen skulle soldaterna från PLO evakueras ifrån Västra Beirut (Östra Beirut kontrolleras av de kristna.) Amerikanska, franska och italienska trupper säkrade evakueringen av de libanesiska och palestinska styrkorna i Västra Beirut. När evakueringen var klar lämnade även de västerländska trupperna, detta var inte tanken utan det var meningen att dessa trupper skulle stanna kvar längre för att skydda de civila som fanns kvar i Västra Beirut. Nu var de civila i princip utlämnade åt sig själva.

Den 14 september dödas den nyligen valda libanesiske presidenten Bachir Gemayel och flera av hans medarbetare i ett bombattentat. Gemayel var ledaren för de kristna falangisterna och det är än idag inte hugget i sten vem eller vilka som var skyldiga till bombattentatet. Israels försvarsminister Sharon gick direkt ut i media och piskade medvetet upp stämningen mot palestinierna när han påstod att det såg ut som ett attentat från PLO.

Den 15 september bryter Israel Habibplanen och ockuperar Västra Beirut med förevändningen att de var tvungna att skydda befolkningen från repressalier. Falangisterna hade dagarna innan samlat ihop kristna soldater som drabbats hårt av inbördeskriget, de kände ett starkt hat mot palestinier, något som den israeliska ledningen var väl medvetna om.

Den 16 september har Israels militära styrkor omringat Västra Beirut. En grupp av äldre ledare i de palestinska flyktinglägren går till de israeliska militärlinjerna med vit flagga men de skjuts ner och bara en överlever. Falangisterna går med de israeliska styrkornas tillåtelse ensamma in i Sabra och Shatila. De har officiellt som uppgift att slå ner på de sista motståndet från PLO och libaneser, istället börjar de döda de palestinska flyktingarna, inte heller kvinnor och barn skonas och vissa av kvinnorna våldtas. Samtidigt tittar de israeliska militära styrkorna på från sina observationspunkter och de skjuter upp lysgranater under nätterna för att hjälpa falangisterna att utföra pogromen.

Flera civila kommer till de israeliska militärerna och berättar om den pågående massakern, de civila ber de israeliska styrkorna att stoppa massakern men inget sker. En israelisk officer berättar efteråt att han har närvarat när falangisternas ledare för operationen Elie Hobieka får anrop på radion där en av soldaterna frågar vad han skall göra med kvinnorna och barnen.

Hobieka säger då till soldaten att det är sista gången han frågar vad som skall göras med kvinnorna och barnen, för han vet precis vad han skall göra, då skrattar resten av de närvarande falangisterna.

Trots att rapporterna om den pågående massakern nu även har kommit upp till de högre israeliska befälhavarna tillåts fortfarande nya grupper falangister komma in i flyktinglägerna. Falangisterna får tillgång till israeliska bulldozrar som används till att riva palestiniernas hus och därmed undanskymma de civila som mördats inuti deras hem.

På morgonen den 18 september släpptes journalister in i de palestinska flyktinglägerna Sabra och Shatila och kunde filma vad som hade skett. Detta ledde genast till kritik mot Israel och falangisterna. De israeliska ledarna hävdade att de inte i sin vildaste fantasi kunde förutsäga att falangisterna skulle kunna göra något sådant, men faktum är att den israeliska ledningen visste om falangisternas historia och hade själv kallat dem för ”killers”. Falangisterna hade också berättat för flera israeliska representanter vad de skulle göra med palestinierna.

And many Israelis knew them very well indeed. They had after all been training them in Israel since 1976. The military correspondent of Yediot Aharonot had called them ’an organized mob, with uniforms, vehicles, training camps, who have been guilty of abominalble cruelties’. It was common knowledge, too, just what special hatred they reserved for the Palestinians; that, indeed, was the foundation of Israel’s alliance with them. For Gemayel there had been ’one people too many: the Palestinian people’.

In his dealings with the Israelis he had left no doubt that, when he came to power, he would ’eliminate the Palestinian problem’ – even if that meant resorting to ’aberrant methods against the Palestinians in Lebanon’. His militiamen had never concealed their murderous ambitions. When a group of Israeli parliamentarians visited the southern border Strip, one such militiaman told them: ’One dead Palestinian is a pollution, the death of all Palestinians, that is the solution’. Bamahane, the army newspaper, wrote on 1 september, just two weeks before the massace:

A senior Israeli officer heard the following from the lips of a Phalangist: the question we are putting to ourselves is – how to begin, by raping or killing? If the Palestinians had a bit of nous, they would try to leave Beirut. You have no idea of the slaughter that will befall the Palestinians, civilians or terrorist, who remain in the city. Their efforts to mingle with the population will be useless. The sword and the gun of the Christian fighters will pursue them everywhere and exterminate them once and for all.

Beware of Small States Sid. 155-156.

Något som också talar för att israelerna visste vad de gjorde var att höga amerikanska diplomater för regionen uttryckligen hade varnat israelerna att om falangisterna skulle släppas in så kunde civila börja mördas som hämnd för bombattentatet.

Massakern på mellan 700 – 3 500 civila ledde till att en internationell kommission bildades för att redogöra hur Israel bedrev kriget. Kommission hade flera professorer inom juridiken och i internationell rätt som medarbetare. Den här texten är baserad på kommissionens bok som heter:

Israel in Lebanon

The Report of the International Commission to enquire into reported violations of International Law by Israel during its invasion of the Lebanon

Enligt kommissionen har följande utspelat sig under kriget:

  • Israel har plundrat och medvetet förstört delar av Libanon för att få ekonomisk fördel, Israel har bombat sönder nybyggda semesteranläggningar, förstört jordbruksmark, monterat ner fabriker och skickat delarna till Israel, stulit flygplan, elektronik och traktorer.
  • Israel har inte brytt sig om bomberna faller på civila eller militära mål, vilket har gjort att civila har dödats. Detta gällde även mitt inuti städer som Västra Beirut.
  • Fångar har ibland misshandlats till döds av israelisk militär, ibland uppstod det verbala konfrontationer mellan personal i den israeliska militären då det fanns soldater som motsatte sig dödsmisshandeln.
  • Sjukvårdspersonal i form av läkare och sjuksköterskor från andra länder blev misshandlade, dock gjordes undantag för västerländsk personal som slapp den behandlingen.
  • Sjukhusanläggningar som förvaltades av Röda Korset och Röda halvmånen besköts med både kulor och bomber.
  • Europeiska ambassader bombades i Libanon, det enda undantaget var den amerikanska ambassaden.
  • En israelisk fallskärmssoldat vittnar om att de placerade civila längst fram som mänskliga sköldar när de skulle genomsöka mörka källare och bunkrar. Han berättar vidare att han hört att andra israeliska soldater använt sig av liknande metoder.
  • Kommissionen meddelade att det var deras uppfattning att Israel begått krigsbrott och att de ansvariga borde åtalas för brott mot mänskligheten.

Vissa delar av kommissionens text kan läsas här.

Redan tidigare var dåvarande försvarsministern Ariel Sharon känd för att ha dödat civila. Israel gjorde en egen undersökning av vad som hade skett i Libanon, där Sharon fick kritik men han skulle senare under tidigt 2000-tal väljas av israelerna att bli den judiska staten Israels premiärminister. I FN:s generalförsamling antogs det en resolution som kallade det inträffade för folkmord. Rösterna var 98 mot 19. Alla västerländska länder var med i de totalt 23 nationer som avstod från att rösta.

Ariel Sharon och George W. Bush.

Journalisterna Odd Karsten och Robert Fisk talar ut om händelsen.

Israel fortsatte att ockupera delar av Libanon och israelen Gilad Atzmon berättar i sin bok ”The Wandering Who?” om en upplevelse han hade 1984 när han besökte ett israeliskt fångläger som hyste palestinska fångar.

I studied the detainees. They looked very different to the Palestinians in Jerusalem. The ones I saw in Ansar were angry. They were not defeated, they were freedom fighters and they were numerous. As we continued past the barbed wire I continued gazing at the inmates, and arrived at an unbearable truth: I was walking on the other side, in Israeli military uniform. The place was a concentration camp. The inmates were the ’Jews’, and I was nothing but a ’Nazi’. It took me years to admit to myself that even the binary opposition Jew/Nazi was in itself a result of my Judeo-centric indoctrination.

Artikelförfattarens kommentar: Den judeocentriska världsbilden att judar är offer och nationalsocialister är förövare är inte bara något som lärs ut till judarna i ”Israel”. Denna uppfattning har judar av etniskt intresse aggressivt spridit i hela Europa och Amerika till den grad att även vita människor tänker på det viset.

While I contemplated the resonance of my uniform, trying to deal with the great sense of shame growing in me, we came to a large, flat ground at the centre of the camp. The officer guiding us offered more platitudes about the current war to defend our Jewish haven. While he was boring us to death with these irrelevant Hasbara (propaganda) lies, I noticed that we were surrounded by two dozen concrete blocks each around 1 m² in area and 1.3m high, with small metal doors as entrances. I was horrified at the thought that my army was locking guard dogs into these boxes for the night. Putting my Israel chutzpah into action, I confronted the officer about these horrible concrete dog cubes. He was quick to reply: ’These are our solitary confinement blocks; after two days in one of these, you become a devoted Zionist!’

This was enough for me. I realised that my affair with the Israeli state and with Zionism was over.

Sid. 6-7

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

1
Lämna en kommentar

Please Login to comment
1 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
1 Comment authors
Klaus Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Klaus
Medlem

Judarnas historia var överallt skrupelfri och grym.