Vi som varit med på Niklas Frost häktningsförhandlingar och den efterföljande rättegången vid Stockholms tingsrätt har uppmärksammat en ung kvinna som med ömsom förtvivlan och ömsom glädje följt Niklas prövningar. Nationellt Motstånd ger här en intervju med Niklas Frosts flickvän.
Vi träffar henne hemma hos en gemensam bekant i organisationen för ett samtal. Veronica är glad, men vi som följt henne, tillika Niklas, genom häktningar och rättegång vet att det likväl tagit en hel del av hennes krafter. Till exempel vet vi att hon gått igenom förundersökningen, och sedan domen, om och om igen för att finna sådant man kan använda till försvar för Niklas. Detta på bekostnad av både nattsömn och fritid.
Hon har inget emot att bli intervjuad utan tycker snarare att allt som gör att den orättvisa domen mot Frost uppmärksammas är av godo. Vi börjar med att helt enkelt fråga hur det kändes att bli meddelad domen, att få veta att ens pojkvän dömts till sex års fängelse?
Veronica berättar om blandade känslor; ilska, förtvivlan, ledsamhet – ja, hemskt helt enkelt. Hon berättar också att hon över huvud taget inte varit med om liknande saker tidigare, tingsrätter och häktningar och liknande processer. Detta i sin tur har gjort det svårare att hantera situationen, okunskapen om hur det svenska rättsväsendet arbetar.
Vi byter ämne och ber henne berätta hur gripandet gick till.
– Han var hemma hos mig, vi hade varit och hyrt en film. SÄPO ringde till hans mobil och frågade vart han befann sig. Han svarade vart han var och ett par minuter senare ringde de på dörren. Jag öppnade dörren och utanför stod tre poliser från säkerhetspolisen. De frågade bestämt efter Niklas och han kom då till dörren. Efter att han visat legitimation tog de tag i varsin arm och förde ner honom för trapporna medan de förklarade att han var anhållen. Väl nere satte de in honom i en bil och åkte iväg, kort där efter kom två poliser upp till mig, då ville de ha mina uppgifter och Niklas tröja som han haft på sig.
Vi frågar Veronica om hon var beredd på att något sådant kunde hända, med tanke på att Niklas är aktivist i Motståndsrörelsen. Hon berättar att hon inte var förberedd alls på det, men påpekar att hon kanske borde ha varit det.
Med tanke på att det är på grund av att Niklas tagit kampen för sitt folk från att bara prata om det till att aktivt engagera sig i Motståndsrörelsen, som han sitter där han sitter, frågar vi hur Veronica själv ställer sig till Niklas engagemang.
– Jag är ju inte själv aktiv och visst önskar jag helst av allt att han var hos mig nu, inte sittande i en cell, oskyldigt dömd. Men för den sakens skull önskar jag inget annorlunda eftersom det är hans vilja att vara engagerad – och jag står bakom honom.
Veronica har troget varit med på alla häktningsförhandlingar och på rättegången mot Niklas. Att det varit jobbigt för henne har framgått för alla oss andra som varit närvarande. Och flera av oss har nog själva känt oss aningen frustrerade över att man egentligen inte kan göra något konkret för att stötta en kamrats flickvän, annat än genom att försöka hålla humöret upp. Vi frågar hur det varit för henne att ha varit med, och även om hon vid något tillfälle funderat på att inte dyka upp.
Hon berättar att det varit jobbigt på olika sätt. Dels att se honom ledas handbojad fram och tillbaka, att höra saker sägas om honom som hon vet är lögner. Hon har även reagerat hur man behandlat honom i häktet vilken hon inte varit sen att påpeka för personalen. Tanken på att inte dyka upp har över huvud taget inte slagit henne.
– Jag vill vara med honom, vid hans sida, hela tiden.
Med tanke på domen och häktningen och allt som sagts av åklagare och poliser vill vi höra med Veronica om hon någon gång önskat att Niklas Frost bara varit en vanlig människa, opolitisk och oengagerad.
– Jag tror jag svarat på det tidigare, men för att förtydliga mig. Tanken har aldrig slagit mig och jag är väldigt stolt över min Niklas.
Eftersom Veronica är bestämd på att finnas till hands för sin pojkvän undrar vi på vilket sätt hon kunnat göra det. Hur har hon kunnat ställa upp, vad kan man som flickvän göra?
– Jag besöker honom så ofta jag kan och skriver brev hela tiden. För oss som själva kan bestämma om vår tid är vardagliga saker något vi inte tänker på. Men för honom, som tvingas sitta inlåst i en cell 23 timmar om dygnet betyder den minsta sak otroligt mycket. Jag försöker berätta så mycket som möjligt om så olika saker som möjligt för honom. Sen menar jag också att man inte nog mycket, som flickvän, kan berätta att man faktiskt är stolt över honom. Och naturligtvis, vilket vi tog upp innan, så ser jag till att vara med i förhandlingar och så håller jag mig informerad om vad som händer via hans advokat.
Niklas Frost dom har nu överklagats till hovrätten och som nationell finns det ju alltid en överhängande risk att fakta, rättvisa och sanning inte spelar in när det kommer till hur man dömer. Vi frågar Veronica om hon tänkt något på att domen kan komma att kvarstå?
– Tanken finns där, visst, men jag försöker att inte tänka på det. Jag hoppas naturligtvis att hovrätten kommer ändra domen och frige Niklas. För om sanningen skall fram så är han ju faktiskt oskyldig.
Vi ber även Veronica betygsätta kamratskapet i organisationen nu när en av våra aktivister hamnat bakom lås och bom. Hur har stödet varit för henne?
– Det kunde inte ha varit bättre och jag är djupt tacksam över det stöd jag själv fått. Människor jag själv inte känner och knappt träffat annat än under rättsprocessen har tagit emot mig som en av sina nära. Jag är lycklig över att Niklas har så goda kamrater och de ställer ju inte bara upp för mig utan i ännu högre grad för honom. Det ger en trygghet helt enkelt. Nu klarar jag mig bra med hyra och räkningar och sådant, men jag vet att Niklas kamrater hade ställt upp och hjälpt till även med detta om det hade behövts. Och med den kampanj som Motståndsrörelsen hade för dem som dömdes i Högsta domstolen, känner man att det även finns nationella runt om i Sverige som är beredda att hjälpa, och detta är unikt. Sen har jag läst en del idiotiska kommentarer från folk angående det hela, men jag försöker att inte påverkas av dem.
Vi frågar henne vad hon har att säga till andra kvinnor som är tillsammans med aktivister i Motståndsrörelsen. Vi vet ju alla som är engagerade att liknande saker som hänt Frost kommer hända andra och vi vet också att vi för närvarande är utlämnade åt systemets godtycke när det gäller vår frihet. Hon svarade på den frågan, enkelt och rättframt, på ett sätt som får vilken nationell kämpe som helst att bli varm:
– Var stolta över era pojkvänner!
Vi tackar Veronica för att hon ställde upp för detta samtal.
Hoppa till huvudinnehåll
