Intervju med martyren Horst Wessel

HISTORIA. I torsdags den 23 februari var det 87 år sedan Horst Wessels dödsdag. Han var en ledande SA-aktivist och en tidig aktör inom det nationella motståndet mot Weimarrepubliken. Han byggde upp en stark och militant organisation mitt i det röda Berlin. Hanns Heinz Ewers biografi om Horst Wessel kan köpas på Nordfront Förlag.

Den 14:e januari 1930 anfölls Horst Wessel i sitt hem av kommunister från Roter Frontkämpferbund och blev skjuten av Albrecht Höhler när han öppnade dörren. Han dog på sjukhuset i Friedrichshain den 23:e februari av blodförgiftning som orsakades av skottskadan.

Innan sin död blev han intervjuad en den tyske läraren och experten i medeltida konst professor Hans Gerkenrath. De gick igenom vad nationellt motstånd innebär. Trots att den här intervjun gjordes för över 80 år sedan så är den fortfarande relevant och därför är det viktigt att den har bevarats.

Hans Gerkenrath: Du har en exemplarisk förmåga att förstöra din egen framtid. Bara jag hade förväntat mig mer fantasi i den här situationen. Men skämt åsido, vad är det för mening med att sitta på krogen, kivas med marxister och leva ett korkat legosoldatliv? Horst, tänk nu efter en stund, är det här någon sorts livsmål? Du är medlem i ett fäktningssällskap, du är en exceptionell jurist och du kan nå en fantastisk karriär om du vill. Men vad har du beslutat att göra? Du har beslutat dig för att gå till Wedding (som var ett rött grannskap/område i 1920-30-talets Berlin, ö.a.) och ge och ta emot slag från motståndare.
Horst, om du vill se blod delta då istället i fäktning (mensurfäktning var ett populärt tidsfördriv, ö.a.) och slåss enligt reglerna, så som man kan förvänta sig av en bildad man som du.
När jag ser på dig så blir jag frustrerad. Därtill har du förmågan att skriva och är en begåvad man. Hur kan en intellektuell person som du -.

Horst Wessel: Vänta nu ett tag när du har läxat upp mig. Jag vet mycket väl att du inte kommer att förstå vad jag skall säga till dig – jag skulle lika gärna kunna prata kinesiska till dig. Den här gången vill jag dock försöka prata den här kinesiskan till dig. Saken är så här:

Fakta: Min far var präst, jag uppfostrades väl, jag har tagit studentexamen, jag tillhör Kösener SC, Normann och Alemann som är lysande studentcorps (gamla tyska studentföreningar, ö.a.). Jag studerar juridik med passion och hängivenhet. Jag skriver dikter och noveller vid sidan av. Jag älskar litteratur och musik och är, som du konstaterade, intellektuell. Jag uppför mig också väl – jag har minsann aldrig ätit fisk med kniv och jag kan kyssa en kvinnas hand utan att den vidrör min näsa.

Jag ber om ursäkt Hans, min röst höll på att anta samma ton som jag använder på gatan med SA-styrkorna. För din skull försöker jag hålla rösten i en hövlig ton. Jag är alltså intellektuell, om det är vi överens. Jag har fördjupat mig i Goethes verk och jag älskar romantiken, Schlegel, Tieck, Novalis. Jag tycker om Hölderlin över allt annat och känner till Nietzsches och Kants verk – så nog är jag intellektuell. Jag kan också berätta och förklara vad dolus eventualis är för något och hur lagen såg ut på romarnas och Caesars tid.

Jag kan inte tillräckligt understryka att jag är intellektuell. Men lyssna nu ändå noga, när vi sätter min intellektualitet åt sidan. Jag bor i en förfärlig lya som luktar kålsoppa och kornkaffe eftersom jag för det mesta äter kålsoppa och dricker kornkaffe. Jag deltar också i slagsmål på gatorna så ofta som det behövs – med andra ord väldigt ofta – med tyska arbetare, kriminella och hallickar. Jag har en brun skjorta och marscherar med mina kamrater. Mina kamrater är de där som du överlägset kallade för ”simpla arbetare”. De är kanske ändå det bästa som vi har. Jag driver min tid i Sturmlokaler (med vilket åsyftas SA-truppernas högkvarter eller pubar, ö.a.). Jag tjänar SA tjugofyra timmar om dygnet och tjänar inte en enda pfennig på det.

Gerkenrath: Nåja -.

Wessel: Jag är inte klar än. Allt som jag alltså har, all intellektualitet som finns i mig, läggs åt sidan för stunden. Lyssna nu noga. För mig spelar ingenting av följande någon roll: trygghet, karriärutsikter eller kulturens, andlighetens eller bildningens skatter. Inte ens lagvetenskapen betyder någonting för mig just nu och jag vill berätta för dig att livet i sin helhet har ingen betydelse i nuläget så länge vårt folk sjunker i en vidrig, fullständig avgrund. Så länge det här folket inte har kultur, andlighet och en trygg tillvaro, vill inte heller jag ha det. Förhoppningsvis förstår du vad jag menar, Gerkenrath?

Gerkenrath: Självklart förstår jag! Jag ville bara säga, Wessel, och du måste inse att du inte kan bringa kultur till varken det här eller ett annat folk genom att delta i livsfarliga slagsmål och -.

Wessel: Exakt! Exakt! Där har vi sakens kärna! Nu kommer vi till den centrala frågan. Tro mig, jag vet hur mången intellektuell känner avsky mot oss på grund av våra hårda tag, stränga tal och på grund av hela vår hållning. Hans, så här måste det vara, det måste bara helt enkelt bli så här! Först måste du bygga ett hus innan du kan inreda det. Först måste du anlägga en väg innan du kan köra bil på den. I alla avseenden och förhållanden måste först fosterlandets politiska bestånd tryggas innan vi kan börja ens tänka på Goethe, Hölderlin, Johann Sebastian Bach eller andra saker som vederkvicker själen. Gerkenrath! Det existerar ingen tysk kultur utan en tysk nation, och det finns ingen tysk nation utan det tyska folket!
Du vet att orden har aldrig räckt till för mig. Jag berättade nyss för dig en del av min världsåskådning. Nu berättar jag för dig om denna världsåskådnings tillämpning. Det kan låta något barskt, men kampen har gjort oss barska.
Den här världsåskådningens praktiska tillämpning går så här: Han som är en andlig, tysk man – han känner den tyska nationens kulturella aspekter och har älskat dessa hela sitt liv. Han vill skydda och vakta dom och vill göra ett mindre eller större offer för dess skull, så att de kan blomstra och växa. Han känner att de är hans värdefullaste egendom. Just han, Hans, just han måste sätta dessa åt sidan idag. För vi måste först rensa det här huset för den här kulturen – förstår du, vad jag menar? Kanske måste man bygga om hela huset. När sedan huset står där rent och värdigt, vördigt och rengjort från golv till tak, då är vi färdiga.
Den som lever i tron att det här tyska huset inte är värdigt nog att inhysa den sanna tyskhetens andliga värdighet, han måste gå ut ur teatrarna, krogarna, studierummen och konserthallarna – och vet du, vart han måste gå? Han måste gå ut på gatorna, mitt bland folket, och där måste han prata och skrika och om nöden kräver det även slåss, så att det här gamla, förfallna tyska huset kan rivas ner och ett nytt kan byggas i dess ställe.
Som du ser så ligger saken till så här just nu. Oavsett hur motstridigt det låter, Hans, så är de där arbetarklassens områden och stadsdelar där jag rör mig och som du aldrig har besökt – områden som är fyllda av sorg, förtvivlan, grov brottslighet, elände och fanatism – de är nu mitt hem. Det spelar ingen roll hur ofta du som intellektuell rynkar på näsan åt oss – här försvarar vi den tyska kulturen, vi i SA försvarar den här kulturen, min vän – den här kulturen som du vill ha men för vars bevarande du ingenting gör.

Jag garanterar dig: varje strid mot kommunisterna vid gathörnen, varje liten SA-marsch i dessa eländiga kvarter och varje krogslagsmål är ett steg framåt på gatan för den tyska kulturen. Varje slag av en kommunist mot en SA-mans huvud lids för det här folkets, landets och det här husets, som kallas för den tyska kulturen, skull.
Som du också märker så kan jag förklara vad det handlar om just därför att jag är intellektuell. Jag tjänar SA från dag till dag och natt till natt och jag vill, så länge det behövs, bara vara del av Adolf Hitlers fotfolk. Så ofta jag bara kan vill jag också kämpa mot kommunisterna. För mig handlar det om liv och död – jag vill verkligen slåss.
Jag vet också att man kallar universitetsprofessorer, författare, konstnärer och musiker för vårt lands intellektuella förmögenhets bärare och väktare. I nuläget stämmer det inte. Den här gången fylls den rollen av anonyma män, som sprider affischer och flygblad. De vaktar våra möten, blir arbetslösa och svälter, törstar och fryser. De tvingas tigga och offrar sitt liv och hälsa varje timme.
Bäste Hans, i tider när ödet bestäms i större mått så måste man ibland göra okomplicerade saker. Såsom mannen måste äta för att kunna arbeta, så måste vi slåss, primitivt och på urmodigt vis, så att vi kan säkra vårt land.

Tro det eller ej, men SA marscherar för Goethe, Schiller, Kant, Bach, Kölns domkyrka, ryttaren i Bamberg, Novalis och Hans Thoman – för den tyska kulturens – skull.
Vi vill att Tyskland åter blir helt tyskt, innebärande att Tyskland blir nationalsocialistiskt. Antingen lyckas eller misslyckas detta, men det måste lyckas. Det kommer att lyckas med SA:s hjälp, som du ser ner på eftersom vi kämpar på gatorna. Du känner ju till Hyperion, eller hur? Det gör inte de. Eftersom jag känner till den vill jag säkra att Hölderlin kan vara med i Tysklands ande ännu flera gånger. Han måste dock ändå hitta Tyskland och jag ämnar förbereda det, det ämnar jag sannerligen göra; med hjälp av hundra vilda och tappra män springer vi genom Friedrichshain och slår varenda kommunist på käften, med full kraft. Avklarat. Klart.

Gerkenrath: Bäste Wessel, det kan vara att det förhåller sig så. Jag kan dock inte efter dina undanflykter föreställa mig att dina vilda kamrater i Wedding skulle ha något med tysk kultur att göra. Ni hedrar Goethe med blodiga slagsmål i möteslokalerna och högljudda rop och med ert hårda, förskräckliga beteende skulle ni alltså vara bärare av kulturen. I synnerhet du kastar bort allting, du som -.

Wessel: Oj Gerkenrath! Det finns ett väl använt ordspråk, som du själv också använder. Det går så här: ”Kasta bort, så att du inte tappar bort”. Så vi kastar bort – vi, SA – så att vi inte ska tappa bort utan få tillbaka. Du sitter där och tänker att det är ytterst barbariskt och oförskämt – ja, för helvete, kampen är ingen sofistikerad sysselsättning, och du kan inte försvara eller få tillbaka tysk kultur med hjälp av pennan och skrivmaskinen. Nej min kollega, vi måste kämpa för Goethe med hjälp av ölstop och stolben. När vi väl har vunnit så sträcker vi ut våra armar, lovprisar våra intellektuella skatter och trycker dom till våra hjärtan och gläds.
Se här, Gerkenrath! När det Tredje riket kommer så kommer du att säga att du alltid trodde att det skulle komma och du kommer att springa runt med hakkors och ropa ”Heil Hitler” – men ändå förstår du inte vad jag nyss berättade för dig. Kanske förmår jag inte att förklara den här saken för dig, men du får inte glömma det här: vi är inte endast kämpar för den tyska kulturen, utan vi är beredda att dö för den, om så krävs. Och därför är vi dig överlägsna!

Översatt från Vastarinta: Marttyyri Horst Wesselin haastattelu.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om