INSÄNDARE. Nadja Arvidsson skriver här öppenhjärtigt om naiva svenskar, hur mångkulturen splittrat samhället och om ett personligt möte med en otacksam invandrare.

Tyska konstens dag.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Året är 2018.

Året då den både omtyckta och kända medkänslan hos svenskar satts på prov.

Året då vi generellt hatar nazister, vi hatar nazism.

Nazism.

Det mest laddade och känslobaserade ordet i världshistorien.

Pedofiler, våldtäktsmän, mordbrännare och andra våldförare har redan lärt sig att utnyttja svenskars syn på alla människors lika värde.

Aldrig har en god tanke, en fin mening blivit till något så destruktivt som idag.

Vi står inför ett vägval som med stor sannolikhet kommer att ha förödande konsekvenser.

Svenskarna har blivit lurade. Utnyttjade.

Vi har sett en tydligt skrämmande utveckling i skolorna under lång tid nu.

Konflikträdslan man tidigare kunnat avfärda som charmig har blivit många offers fall.

Svensken vågar inte säga ifrån. Svensken har munkavle sedan barnsben idag. Vissa utifrån upplever detta som en svaghet. En svaghet att utnyttja.

Svenskarna hade förmodligen inte varit välkomna i de nykomnas länder om situationen varit omvänd.

Många som kommer hit skrattar åt svensken. Den godtrogne, fege svensken.

Hur illa det än kan låta i dina öron så vet du likväl som jag att svensken är den enda som inte längre har någon talan, förlorat rätten till stolthet och kärlek till sitt eget land och sitt folk.

Påtvingade att se främlingar från Mellanöstern som sina bröder och systrar.

I skolorna lär vi ut till våra yngre hur detta bara ska accepteras. Ifrågasätter du eller kritiserar kan du räkna med en framtid utan några betyg.

Vem är du egentligen och vad är du rädd för när du tänker på framtiden i det landet du föddes i, landet dina förfäder byggt upp för dig och dina nästkommande? Känner du stolthet? Eller skäms du litet?

Jag skäms. Och jag är inte ens svensk. Jag gråter. Och jag gråter för er. För er svenskar som attackerar era egna helt utan belägg, avfärdar varandra p.g.a. att de tänker och tycker annorlunda.

När foldern ”När krisen kommer” kom med posten, hur kände du då? När gavs det ut en liknande folder i Sverige?

Är det kanske dags att ta det där obekväma samtalet med dina nära och kära? Kan du idag tänka dig att diskutera framtiden för landet du, dina barn och barnbarnsbarn kommer att leva i utan att bli osams, utan att komma till reson?

Ta båten från Sverige till Finland är inte längre lika glädjefyllt alltid. Jag delar med mig av ett exempel här nedan. Dessa människor hyser generellt ett förakt till vår rädsla för att bli kallade rasister. Det är lika onaturligt för dem som att komma ut som homosexuell. Att inte vara nationell är en avvikelse i deras länder. Jag upplever att detta utnyttjas. Detta utnyttjas för att vi är så snälla, så snälla att vi har blivit fördummade.

Videoklippet är idag ca ett år gammalt och beskrivningen speglar en ärlig skildring, men samtidigt en rädsla av att vara ganska ensam i att säga ifrån. Ett desperat rop på hjälp i ett sjukt samhälle där man utnyttjat folkets empati och medkänsla för, som jag ser det, egen vinning. Så idag, ett år senare vädjar jag till dig. Svensken, dansken, irakiern, serben… Agera och säg ifrån till detta vansinne. Gå med i kampen för en värld där alla människor har rätten att bo och leva i ett sunt och välmående samhälle. Mångkulturen har många vackra sidor. Låt oss ta del av varandras olika kulturer utan att förgöra oss själva. Låt oss inse att den mångkultur man förespråkar idag inte är positiv i någon bemärkelse. Hjälp mig att hjälpa oss alla.

/Nadja Arvidsson


  • Publicerad:
    2018-06-15 13:20