Första veckan efter nyår var de mest lästa artiklarna i Aftenposten denna och denna. Den första är ett försvar av norsk kultur – den andra en uppfattning att om den norska kulturen är hotad, så är det ingen politisk uppgift att rädda den. I och med att Christian Tybring-Gjedde är en offentlig politiker, så tjänar inte media något på att neka honom att komma till tals, även om han tillhör högerpartiet FrP och kritiserar delar av den påtvingade mångkulturen.

Vikingaskepp – inte gott (kristligt?) nog
På stortinget.no efterfrågar Gjedde en definition av norsk kultur värd att bevara från kulturministern. Hon nämner vikingaskeppen som ett exempel. Gjedde anser att detta är ett dåligt exempel på grund av att det är något materiellt. ”Man kan även utelämna gemensam historia” säger han. Den tid då dessa skepp härskade över haven representerar alltså inte något av vår gemensamma historia? Vikingaskeppen är mer än bara fysiska objekt – de symboliserar något.

Han längtar efter en beskrivning av ”förtroendesamhället, baserat på att hålla sitt ord, ärlighet och att vara samvetsgrann mot samhället”. Men vilken andlig dimension är det som existerar i denna immateriella kultur? Är det som Gjedde påstår, ”den andliga dimensionen av vårt kristna kulturarv”?

Som journalist på samma tidning som publicerade Gjeddes krönika får Marie Simonsen anledning att gläfsa tillbaka, både på nätet och i pappersutgåvan, med rubriken ”Religion som vapen”. Hon får till och med publicera en karikatyr av en korsbärande Gjedde.

”Gud är död”
Statskyrkan är nu avskaffad och mindre än hälften av Norges befolkning önskar en kyrklig begravning. I Norge är kristendomen en relativt osynlig religion som aldrig kommer att vinna stor terräng igen. Något som Simonsen också poängterar i sin artikel: ”En färsk undersökning visar att norrmän är bland Europas minst troende (…) Ingen frågar en politiker om han är kristen. Det är mer naturligt att fråga om sexlivet”.

Genom denna poäng så finns det en fara att hon stjäl med sig en annan, men falskt, poäng om vissa läsare drar slutsatsen att hon har bevisat det ”meningslösa” med Gjeddes kärlek till folket och nationen. Den kan Gjedde klandra sig själv för, när han i sin kulturkamp framhåller att kristendomen är huvudkomponenten i norsk kultur.

Som en så kallad kuriositet nämnde den ”norska” kulturministern (som egentligen är en pakistanier) för Gjedde att det norska ordet ”alkohol” kommer från arabiskan. Som kuriosa kan jag nämna för Gjedde att ett exempel på vad som kännetecknar norsk kultur nu – som är en av Norges främsta exportartiklar – snarare är något som tenderar att vara både nationalistiskt och direkt anti-kristet.

Vad är problemet – och vad är lösningen?
Vid Frp:s årliga kongress 2011 börjar Gjedde sitt tal med en skildring av huvudstaden, där aggressiva befolkningsgrupper gör tillvaron hemsk för de etniska norrmän som inte har flyttat därifrån. Enligt Gjedde är Islam problemet och lösningen är att stå upp för de ”demokratiska värderingarna”, alltså allas lika värde och jämställdhet, som han menar hotas av Islam.

”Allas lika värde” och ”jämställdhet” är inte längre något som garanterar rättvisa mellan nationens egna män och kvinnor. Dessa begrepp har istället lett till att Norges en gång stolta folk tillåter otaliga främlingar att välla in över våra gränser och ger dem dessutom exakt samma rättigheter att avgöra vår nations framtid.

”Allas lika värde” och ”jämställdhet”, som det pladdras om idag, har format norsk kultur till något som på inget sätt är bättre än de omedgörliga invandrarnas. Asylsökare som vägrar att anpassa sig till norsk kultur väljer detta på goda grunder. Det finns ingenting hedervärt med den norska kultur som är status quo i Norge idag. Flera av dem har ingen respekt för landet som de har kommit till men det är kanske inte så konstigt då det är överrepresenterade av demokratiska fårskallar som inte står upp för sitt eget folk och sina egna traditioner. Som varken respekterar sina föräldrar eller äktenskapet och som låter sina barn växa upp i okultur. Där prostituerade helt öppet erbjuder sina tjänster i landets huvudstad

Det kan vara lätt att förlora respekten för sitt eget folk i dessa tider. Men till skillnad från främlingarna har man sympati för folket för att man är en del av det. Man ursäktar den genomsnittlige norrmannen med att de är oskyldiga offer för psykologisk krigföring, indoktrinerade till att bli en samling svaga, talanglösa och fega dårar utan högre mål och mening med livet än att gå på de största och bästa festerna, att komma till nästa ”level” på dataspelet, skaffa det senaste modet vad gäller teknologi eller köksinredning, som alla grannar redan har. Detta förtjänar faktiskt mindre respekt än Islam.

Enklare att tala om religion än om ras
Med kristendom som kollektiv världsåskådning har norrmän och skandinaviska släktingar gjort mycket som är beundransvärt, även långt utanför våra egna nationsgränser. Ett visuellt exempel är de normandiska katedralerna i Frankrike.

Delvis representerar dessa byggverk kristen tro – delvis representerar de ren nordisk mentalitet; organisatorisk förmåga, arkitektonisk sans, grundlig planering, fortsatt hårt arbete trots misslyckade försök, samarbetsförmåga och en lidelse för estetik. De erövrade landet och härskade med värdighet. Förutsättningen för detta var medfödda egenskaper. Religionen var endast en kompromiss.

Kristna och icke-kristna behöver inte diskutera huruvida ädla och kreativa nordmän, som också var kristna, var ädla och kreativa ”trots” eller ”på grund av” att de var kristna. Det är våra egenskaper som har format religionsutövningen, inte tvärt om. Dessa egenskaper är genetiska och vi delar dem med våra besläktade som är bosatta långt utanför Norge. Vår ras har efterlämnat sig rester av högkultur över hela jordklotet i årtusenden. I detta sammanhang är norsk kultur de senaste århundradena relativt obetydlig.

Medvetenheten om detta är en förutsättning för att stå stärkta mot främmande ockupanter. I kampen för överlevnaden av Norges folk och kultur är den internationella historien om rasen lika viktig att främja som historien om Norges befolkning sedan medeltiden. Simonsen skriver: ”Det hade varit till hjälp om Tybring-Gjedde och hans parti kunde vara konkreta om vilka värderingar som är hotade, på vilket sätt och hur kulturministern bidrar till att underminera norsk kultur.” Även den mest nationalistiska karriärpolitikern kan inte besvara den frågan sanningsenligt. Han har inte mod eller vett att nämna ras.

Underskattning av våra icke-kristna förfäder
Gjedde hävdar att demokratin, allas lika värde och kärleken till vetenskapen är sprungen ur vår ”kristna moral”, eller vår tolkning av den. Ett märkligt synsätt. Innan kristendomen gjorde sitt intåg i Norden hade vi faktiskt en form av demokrati. Den blev ersatt med en totalitär teokrati. Vi hade en naturlig jämlikhet mellan könen, men med kristendomen som statsmakt skulle kvinna tiga och män visa lydnad inför prästerskapet utan invändningar. Hos oss var klokhet och kunskap en dygd, men med kristendomen blev vetenskapliga framsteg och upptäckter förbjudna, om de bestred religionen. Ledare bland de våra utnyttjade den nya religionen till att få mer makt och rikedom på folkets bekostnad. Motståndare blev förföljda, torterade och avrättade. De ärligaste, tappraste och minst egoistiska av oss blev utrotade i ett politiskt motiverat folkmord.

Då kristendomen tog makten i Europa blev hedniska tempel ersatta med kyrkor och ursprunglig tro och filosofi ersatta med Bibeln. De av folket som inte visste bättre blev lurade att tro att de var primitiva barbarer innan kristendomen kom och ”visade dem ljuset”. Det är helt absurt att även moderna kristna familjer är präglade av detta historielösa synsätt. För man kan inte komma längre ifrån sanningen. Man kan bara spekulera i hur mycket vi européer bar på som inte blev sparat. Vårt minne blev skändat, bibliotek sattes i brand.

I historien om för-kristna nordmän skildras ofta obarmhärtiga hedningar som reste runt och plundrade och mördade helt oprovocerat, för äventyrs skull eller för att röva till sig gods och guld. Dock färgas historien av den som skriver den. I realiteten var Norden i krig mot det kristna Europa, på grund av att man vägrade att underkasta sig påven i Rom och allt som det innebar.

Hade den religiösa övergången varit frivillig hade många oskyldiga liv sparats. Med största sannolikhet hade inte kristendomen blivit särskilt utbredd över huvud taget. Den konstruktiva vetenskapen hade fått genomslag mycket tidigare i historien och vår nutid hade kanske sett ganska annorlunda ut. Vi hade kommit mycket längre. I dagens kulturkamp är detta något Tybring-Gjedde och samtliga pro-kristna nationalister ignorerar.

Orsaken till kristendomens position som döende, är folkets egna förkastelse av den, vilket har skett i takt med vetenskapliga upptäckter där astronomi och evolution varit väsentliga nyckelord. Detta krossade den judiska skapelseberättelsen – själva utgångspunkten för dotterreligionen som gått under namnet kristendom. I och med detta började även gemene man att ställa sig tvivlande till Bibelns självmotsägelser. Allt från intellektuella till ”vanligt folk” ansåg att religionens lagar och motiv var fantasi, galenskap eller medveten manipulation.

I sekulariseringsprocessen hade vi inte något andligt alternativ då den för-kristna andligheten var gömd och glömd. Vi blev ateister och materialister (och med oljepengarna – fanatiska sådana) och därför sårbara för annat destruktivt inflytande där sexliv är mer intressant än trosliv, såsom Simonsen poängterar. Men det var inte kristendomen som grundlade de goda norska värderingarna som försvann – och kristendomen kan inte ensamt återskapa dem.

”Demokratin” vi har idag är inte lösningen på problemet utan snarare orsaken till det. Det är ”demokratins” furstar som tvingar föroreningar i alla dess former ned i halsen på allt som andas och lever, i den eviga jakten på ändlös profit. Att satsa på en professionell politisk karriär i detta system och därför stödja det är detsamma som att stödja allt det horribla som folket utsätts för. Det borde FrP:s Christian Tybring-Gjedde tänka på.

• Publicerad:
  2013-02-15 09:00

Kategoriserat som:
• Historia
• Kärnfrågor
• Krönika
• Kultur & Kunskap
• Nordisk historia
• Nyheter & Journalistik
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Ras & Invandring
• Rasfrågan
• Religion