Individualismen – orsaken till Europas uppgång och fall

NY BOK. Kevin MacDonalds senaste bok förklarar ur ett antropologiskt perspektiv hur västvärlden kom att bli den moderna historiens främsta framgångssaga – och varför den tillåter sig att gå under.

Kevin MacDonalds nya bok går bland annat att köpa från Logik.se.

Kevin MacDonald som är professor emeritus i psykologi vid Kaliforniens statsuniversitet är mest känd för sina penetrerande studier i den judiska kulturen och orsakerna till judarnas förmåga att splittra och härska över västvärlden.

Hans bok Kritikkulturen utgiven i USA 2002 är hans mest refererade verk. Den boken visar hur judiska intellektuella och politiska rörelser har undergrävt den traditionella västerländska kulturen, och hur de har arbetat för att omskapa den västerländska kulturen i syfte att gynna judendomen.

MacDonald har ett stort intellektuellt kapital och är högt ansedd. Det kan vara en förklaring till att han i sin nya bok Individualism and the Western Liberal Tradition: Evolutionary Origins, History, and Prospects for the Future är noga med att knyta an till slutsatser han drog i Kritikkulturen.

I sin nya bok återvänder MacDonald till sina intellektuella rötter. Även här hävdar han att etniska influenser är viktiga för att förstå västerlandet, och han visar hur invasioner av Europa har inneburit förändringar på den – i vid bemärkelse – västerländska kulturen.

Tidigare har MacDonald sett mönstren i hur förmögna män i kulturer som lyckats skaffa sig högre nivåer av ekonomisk produktion, genom de stärkta ekonomiska systemen även kunnat styra allt fler kvinnor vilket har haft avgörande effekter på sådana kulturer. Monogami – vilket även implicerar en sexuell ”egalitarism”, en nästan jämlik fördelning av sexuella partners för både män och kvinnor – är unikt för västerlandet och var normen långt innan kristendomen erövrade västvärlden.

Monogami tenderar att leda till individualistiska samhällen mer än vad som är fallet i polygama kulturer, där män kan köpa sig många kvinnor i paritet med sin rikedom. Individualismen utvecklades med tiden genom allt fler kulturella attribut. Därav följde att individualismens fördelar framför kollektivismen kom att skapa en högt stående civilisation med dess ekonomiska och tekniska uppgång. De kulturella attributen vilade dessutom på ett gynnsamt genetiskt material.

Individualismens företräden förklarar också att exempelvis judarna – av MacDonald i Kritikkulturen utpekade som världens mest kollektivistiska folk – inte på egen hand kan utveckla ett samhälleligt välstånd av västerländsk magnitud. Istället måste de roffa åt sig detta välstånd som de åtrår lika mycket som vi själva, från de individualistiska västerlänningarna.

Samtidigt som den västerländska individualismen har inneburit ett högt välstånd och en långt utvecklad civilisation, utgör den en svaghet som innebär att vårt kulturkomplex i sin nuvarande form inte kan överleva. Det beror på att vi inte har ett kulturellt skydd som hindrar att vår egen kultur blir utsugen.

Fokus riktat mot oss själva
Mer än att rikta udden mot fiendefolk är Kevin MacDonalds nya bok ett blottläggande av – och en kritik riktad mot – den västerländska kulturen i sig.

Utan att skylla på genetisk determinism, ser MacDonald som redan antytts, att även genetiska skillnader mellan olika raser påverkar kulturers utveckling. Han beskriver också hur detta har gått till genom genetisk spridning. Med de genetiska bevis som finns kan han rita upp en karta som går från nordligaste Norden, sydväst respektive sydöst för att visa det.

Bokens stipulat om hoten mot det vita västerlandet kan verka pessimistiska. Men precis som MacDonald inte tror på någon genetisk determinism, tror han heller inte på någon kulturell determinism. Historien har så många gånger visat att den är svår att förutsäga, varför individualismens baksidor inte nödvändigtvis måste innebära att västerlandets folk och kulturer är chanslösa.

Men för att det inte ska sluta med katastrof behöver vi utveckla andra sätt att samverka än genom individualism där den drivande samhällsutvecklingen vilar på att starka individer ingår avtal med varandra, mer eller mindre utan hänsyn till befolkningen i stort.

Individualismens förtjänster och baksidor
I sammanfattningen av Individualism poängterar MacDonald att han även tidigare har skrivit att också delar av befolkningar som hittills dragit nytta av både mångkulturalismens ideologi och av den av-etnifierade individualismen, kommer att inse att de själva tar skada av dem.

Det är på grund av dessa ”ismers” misslyckande vi idag upplever tilltagande etniska konflikter och ökad statligt organiserad social kontroll och styrning. Sådant utgör desperata försök att stötta det till undergång dömda mångkulturella projektet. Dessa problem har MacDonald varnat för i årtionden.

I kapitlet The psychology of moral communities skriver MacDonald utförligt om hur detta nu går till och att massmedierna och de högre lärosätena – huvudsakligen ägda och styrda av globalistiska intressenter – kämpar hårt för att sprida indoktrinerande propaganda som går ut på att vita människor inte har någon kultur eller någon identitet att tala om.

Därför finns det ingen grund för en vit etnocentrism, är budskapet från fiendeinstitutionerna. Istället skapas en grogrund för antivit propaganda och antivit politik.

MacDonald förklarar här även hur föraktet mot vita människor sprids och varför vita uttrycker hat mot andra vita enligt en omvänd hierarki där vita män anses vara världens mest avskyvärda varelser, och ”vita horor” bara snäppet över männen: En sorts matriarkatets dystopi som inte heller är till gagn för det feministiska systerskapet.

Samtidigt skapar alla de antivita ansatserna en medvetenhet hos tidigare kultur- och rasblinda individualister som aldrig förr hade en tanke på att göra medveten åtskillnad mellan människor ”bara” för att de tillhör en annan kultur eller ”råkar” ha en annan färg än de själva – och som rasblind ”trodde” man efter långvarig indoktrinering inte heller längre på förekomsten av olika människoraser.

MacDonald menar att vita kan dra nytta av denna nyvaknade rasmedvetenhet för att skydda sig mot västerlandets fiender. Den hätska antivita politik och identitetspolitik som nu bedrivs på bred front kommer troligen att innebära slutet på den vita individualism som vi idag känner den, anser han. Istället kommer vita att samlas i gemensamma intressegrupper för ta tillvara den vita rasens intressen i den multikulturella världen.

Förmodligen har MacDonald genom sina fleråriga samtal med Greg Johnson – som tar avstånd från nationalsocialismen fast han i de flesta avseenden vill ha en sådan politik – inspirerat Johnson till slutsatsen i dennes bok Det nationalistiska manifestet: Den vita nationalismen är ofrånkomlig. Det finns ingenting som judar, araber, svarta – eller ens de vita kulturmarxister som idag är drabbade av ett sorts Stockholmssyndrom – kan göra för att stoppa dess utveckling.

De vitas kommande gruppmentalitet kan enligt MacDonald också komma att innebära att andra raser inte i samma utsträckning som idag kan utnyttja frukterna av vit innovation och företagsamhet. MacDonald menar att en del av dem kommer att ångra sin nuvarande antivita och aggressiva mångkulturella identitetspolitik. Men det anser jag nog kräver en förmåga till longitudinell reflexion, något som inte heller den vita rasen har visat särskilt stor förmåga till.

En antivit värld
Enligt en undersökning från 2018 trodde 31 procent av amerikanerna att det ”snart” skulle kunna bli inbördeskrig i USA.

Detta blev enligt MacDonald belyst av den tidigare presidentkandidaten Hillary Clinton som samma år hävdade att ”en konstruktiv och hatfri politisk miljö” kunde återskapas endast om motståndarpartiet Republikanerna skulle förlora alla val.

— Man kan inte föra konstruktiva samtal med ett politiskt parti som vill förstöra det som man själv står för, det som man bryr sig om, sade Hillary Clinton.

Det är ingen stor skillnad på Clintons sätt att se på det offentliga samtalet och när den ”fredliga” religionspolitiken Islam ska omvända ”otrogna” med svärdet i hand, precis som den franske kungen Klodvig I på sent 400-tal med svärd lät utöka den katolska kyrkans rike genom att halshugga ”otrogna” hedningar: För att alla ska kunna komma överens, måste fienden krossas.

Enligt allt fler historiker var det denna politik för Europa och senare Norden som fick sitt genmäle i vikingarnas motoffensiver i flera europeiska länder för att freda Norden mot kristendomens invasiva militära och politiska kraft.

Då hade Norden en kampvilja för att skydda sitt folk och sin jord. Det är tveklöst så, att vikingarnas motoffensiver hade goda effekter som bromsade och försenade den katolska kyrkans maktövertagande över Norden, dess kungar och dess folk. Detta beskrivs utförligt av Östen Kjellman i Den forna seden.

Kjellmans idealiserade syn på det förkristna Norden motsägs i viss mån av MacDonald. Medan Kjellman har en personlig syn på den katolska kyrkan som roten till mycket av det onda Norden drabbats av, anser MacDonald – som av sina föräldrar fostrats till katolik – att kyrkan bidrog till att individualismen utvecklades, och följaktligen till västerlandets framgångssaga.

Nästan för bra för att vara sant
Även om Individualism är ett omfattande verk om komplexa historiska skeenden från många av världens hörn, är det svårt att hitta passager där han riskerar att säga emot sig själv eller tidigare slutsatser. MacDonalds redogörelser för historiens utveckling inom flera discipliner verkar passa ihop lite för bra.

Akademiskt sett kan det betraktas som en svaghet. Man vet inte vilka perspektiv han kan ha bortsett från för att trygga sin intellektuella existens och sitt ”sociala kapital”, för att tala med den inflytelserika vänstersociologen Pierre Bourdieu. Men det står naturligtvis andra akademiker fritt att problematisera MacDonalds teser och slutsatser. Tyvärr har han flera gånger tidigare mötts av en bedövande tystnad.

Praktiskt sett är dock bokens homogenitet en styrka. Individualism är en konsekvent fortsättning på det mesta – kanske allt – av MacDonalds publika material. Det gör också – för ett folk och ett samhälle som behöver förstå vad som måste göras för att rädda sig – att man hos MacDonald kan hitta en väg framåt i den allt mer mörknande värld som omsluter oss.

Vidare lästips:
Kevin MacDonald (2006): Kritikkulturen. Nordiska förlaget.
Östen Kjellman (2011): Den forna seden volymer 1 & 2. Arktos förlag.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
2 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments