RECENSION. Henrik Gustafsson har gjort en kritisk genomläsning av Tommy Ulmnäs bok ”Sverige från välfärdsstat till fattigland”.

Tommy Ulmnäs har skrivit boken ”Sverige från välfärdsstat till fattigland” som nyligen återutgavs av Logik förlag. Den kom ut första gången 1997 och skulle egentligen fått titeln: ”Superidioternas paradis”. Författaren beskriver cyniskt den utveckling som ledde fram till denna dystopi. Ulmnäs är född 1941, har arbetat i 35 år som kommunjurist och varit kommundirektör i två kommuner. Han var även ordförande för Moderaterna i Leksand i början av 2000-talet. Författaren borde därmed ha god insikt om svenska kommuners arbete samt politiken som bedrivits inom dessa och i landet i stort.

Redan i inledningen framgår att författaren inte skräder i orden då han demoniserar sina motståndare. Dessa kallas genomgående för kommunister och socialdemokrater. Han förklarar även att det egentligen är samma sak. Författarens resonemang präglas av ett inbitet höger-vänstertänkande som kan resultera i att en moderat automatiskt skyller alla fel på motståndare på vänstersidan.

Insikten om att båda sidor i grund och botten tjänar samma herrar och bara utgör olika sidor av samma mynt undgår honom fullständigt. Jag tycker Ulmnäs och hans bok är ett bra exempel på hur destruktivt höger-vänstertänket är då det delar upp vårt folk i påhittade läger med åtföljande identitet. De som tänker så får en världsbild som är en produkt av ett djupt inrotat tankefel.

Jag tycker det finns så många konkreta exempel på saker som gått fel i Sverige och politikens värld under den tidsepok författaren beskriver. Han återger dock nästan inga alls utan använder genomgående svepande ordalag för att svartmåla utvecklingen. Det hade varit mer intressant att läsa om specifika personer och händelser från en person som varit insatt i skeendet. Istället generaliserar han och återger statistik och utdrag från tidningsartiklar som behandlar kriminalitet och samhällsförfall. Därav kom det sig att min recension av boken handlar mycket om information och uppgifter som jag tyckte saknades i den.

Boken har ett kapitel för varje årtionde från 50-talet fram till nu. I dessa beskriver författaren hur han upplevt samhällsutvecklingen. Därefter radar han på samma vis upp olika områden inom landet och beskriver hur de förfallit samt hur dåligt allting fungerar. Som en personlig tids- och samhällsskildring av en bitter kommunarbetare och politiker vid årens höst kan berättelsen ha ett visst värde. Bristen på självkritik från en högerman i folkutbytesfrågan är dock i fallet med Ulmnäs anmärkningsvärt. Bara vid enstaka tillfällen tvingas han medge att det inte bara är kommunister som varit drivande bakom utvecklingen.

Socialdemokrater och kommunister
Ulmnäs skriver att det var 50 år sedan han ”förstod att den svenska folksjälen skulle bli dödligt sårad”. Detta på grund av att 68-vänstern fick fritt spelrum att genomföra sin ”samhällsomstörtande, landsförrådiska [sic] och djävulska politiska ideologi” (s. 17). Han hävdar att det går att sätta fingret på tidpunkten då allting började raseras i Sverige. Detta skall ha varit när Olof Palme demonstrerade tillsammans med företrädare för Nordvietnam och kallade USA för ”satans mördare”.

Det var i februari 1968 som Palme deltog i en protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget tillsammans med bland annat Nordvietnams ambassadör. Efter detta återkallade USA sin ambassadör från Sverige och Palme fick hård kritik för att han deltog i protesten. Han måste även fått en del stöd då han året därpå valdes till partiledare och sedan blev statsminister. I den rollen höll han julen 1972 ett radiotal där han jämförde bombningen av Hanoi med bland annat Katynmassakern. Detta retade upp USA:s utrikesminister Henry Kissinger till den milda grad att USA återigen frös sina diplomatiska relationer med Sverige. Den gången varade det i över ett år.

Jag ser däremot detta som kanske den enda bra saken som Olof Palme gjorde. Jag tänker att den mest förkastliga parten i den konflikten var Kissinger och USA:s dåvarande regim. Ulmnäs däremot hävdar att USA ”tvingats” sända soldater till Sydvietnam för att försvara folket där. Ulmnäs menar att Palmes agerande skall ha gjort Sverige internationellt känt som en kommuniststat (s. 28).

Urbaniseringen
Miljonprogrammet som syftade till att snabbt bygga över en miljon bostäder inleddes 1965 och berörs i boken. Resultatet av detta ser vi i dagens getton och ”utanförskapsområden”. Även den utbredda rivningshysteri som drabbade gamla kulturbyggnader i städerna tas upp. Detta är en utveckling som fortsätter än idag och leder till förfulning av städerna som breder ut sig på bekostnad av landsbygden. Detta verkar numera ske utan förekomsten av större protester.

Bland vänstern på den tiden fanns det en utbredd motkraft mot den här utvecklingen. År 1971 lyckades en folklig rörelse stoppa det planerade nedgörandet av almarna i kungsträdgården i Stockholm. Jag ser detta som något positivt som dåtidens vänster åstadkom. Deras seger i almstriden var en symbolisk händelse som förmodligen hindrade ytterligare förfulning av huvudstaden. Här kan man se socialdemokraten Hjalmar Mehr som den illasinnade parten i konflikten. Mehr var förövrigt nära vän med den sovjet-judiske propagandisten Ilja Ehrenburg som han lät ha ett förhållande med sin fru Liselotte Mehr från 1950 och framåt.

Den så kallade gröna vågen inleddes på 70-talet och drevs av dåvarande vänsterrörelsen som en slags motkraft mot urbanisering och miljonprogrammet. Jag tror det var en rörelse som bidragit till bra saker som att människor samlades och byggde upp självförsörjande samhällen. Det kan till viss del ses som en positiv kraft vars motsvarighet numera saknas. Denna rörelse utmynnade dock i Miljöpartiet som idag ändrat fokus och har haft stor destruktiv verkan på svensk politik.

Invandringsfrågan kan vara en del av svaret på varför det blev så då dessa rörelser aldrig varit rasmedvetna. Därmed har de inte haft något försvar mot den medvetna folkblandningspolitiken och dess effekter på samhället. Jag tror dock att deras frågor föga intresserar icke-vita personer. Deras självförsörjande samhällen är förmodligen de mest homogena som går att finna. Likaså lär icke-vita personers förekomst bland trädkramare och medlemmar i till exempel Greenpeace vara försvinnande liten.

Sverige blir en ”mångkultur”
Den kanske mest förödande händelsen i Sveriges moderna historia skedde 1975 då man under Olof Palmes styre beslutade att landet skulle omformas till en ”mångkultur”. Ulmnäs berättar att han studerade i Lund vid den tiden, men han nämner inte denna händelse alls i sitt kapitel om 70-talet. Inte heller behandlar han den offentliga diskussionen som ledde fram till detta ödesdigra beslut. Jag antar att det kan bero på att dåtida högerpartiet med Gunnar Heckscher och sedan Gösta Bohman i spetsen de facto var mer drivande i invandringsfrågan än Socialdemokraterna var på den tiden.

Sverige och EU
Ett annat ödesdigert beslut skedde 20 år senare i och med vårt inträde i dåvarande ”Europeiska Gemenskapen” 1995. Valet om detta hölls den 13 nov 1994 och resultatet var 52,3% för och 46,8% emot inträde i EG. Jag vill minnas att högerkrafter var mest pådrivande för att vi skulle gå med i det som numera kallas EU. Även de flesta socialdemokrater var positivt inställda. Officiellt var det bara vänstern och Miljöpartiet som var emot ett svenskt inträde.

Tack och lov så röstade en majoritet av folket nej till införandet av euron som valuta vid en folkomröstning den 14 september 2003. Detta skedde trots att Svenskt Näringsliv finansierade ja-kampanjen samt officiellt hade alla partier utom centern, vänstern och Miljöpartiet i ryggen. Resultatet blev 55,9% emot och 42% för inträde i Europeiska Monetära Unionen. Det har spekulerats kring huruvida dråpet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh några dagar före valdagen påverkade dess utgång.

Under 2010 ändrades grundlagen när EU-medlemskapet skrevs in och grundmurades i denna. Samtidigt ändrades formuleringen så att Sverige i grundlagen beskrivs som ett ”mångkulturellt samhälle”. Denna ändring utfördes helt utan någon offentlig debatt. Sverigedemokraterna var det enda partiet som motsatte sig detta. Grundlagsändringen skedde under Fredrik Reinfeldts statsministerpost som ledare för Moderaterna.

Befolkningsutbytet
När det kommer till kapitlet om ”befolkningsombytet i Sverige” passar författaren på att godhetssignalera efter förmåga. Han bedyrar att alla är lika rustade fastän de har olika hudfärg. Han skriver om hur mycket han uppskattar musiken som Amerikas svarta skapat. Precis som att det har något med saken att göra. Ulmnäs poängterar hur det finns svenskar som bär sig illa åt och att det finns människor som begår brott oavsett bakgrund. Han fortsätter med att bedyra: ”Jag tror inte ett dugg på att människor av annan härkomst än vår egen är speciellt mer brottsbenägna än vi själva” (s.217).

Jag förstår inte hur man likt honom kan påstå att alla är likadana samtidigt som han menar att ett utbyte av folket pågår i Sverige. Det går inte påstå att det pågår ett folkutbyte ifall man inte erkänner att det finns rasskillnader bland människor och detta verkar inte Ulmnäs vilja göra. Hur kan man påstå att vi får en ekonomisk kris på grund av massinvandringen ifall alla människor är lika bra rustade?

Han menar att ekonomisk ruin hotar oss men verkar inte inse att det inte är det allra värsta. Det värsta är att vårt folks existens är hotad! Det är bara nonsens att gnälla om att problemet är att ”invandrarna inte får nödvändig information om vad som gäller i Sverige”. De flesta av dem borde inte släppts in här överhuvudtaget och borde återsändas dit de kommer ifrån så fort som möjligt. Det är det enda sättet att rädda vårt folk och samtidigt behålla hela vårt landområde.

Författaren beklagar sig över att: ”det mest avskyvärda som kan tänkas hända håller på att hända i Sverige, nämligen att nazismen börjar rota sig” (s. 229). Här tappar han helt sin trovärdighet. Detta skriver han trots att det främst är vita som trycks undan och behandlas illa i dagens samhälle.

Ulmnäs verkar tro att om bara en ingående analys av massinvandringens konsekvenser hade gjorts så skulle den inte kunnat genomföras. Han beskriver det som att en sådan analys vore lösningen på våra problem även idag. Ulmnäs verkar inte förstå eller vilja belysa hur saker och ting hör ihop. Han riktar inte någon kraft mot att bekämpa roten till problemet utan ger sig bara på grenarna och lövverket som växer ut från trädet.

Anti-vit brottslighet
I början av 60-talet hade Sverige knappt 300 000 anmälda brott. 1985 var denna siffra en miljon samt det dubbla 2017 (s. 36). Sverige och svenskarna verkar förr ha varit likt en enda stor familj. Detta är ett förhållande som förändrats radikalt sedan dess och antalet anmälda brott är ett talande exempel på det. Inom en stor familj kan man bråka en del men det är inte så vanligt att det går över styr eller att man anmäler varandra hos polisen.

Föreställningen av Sverige som en stor familj tycks bestå hos många som numera vill att denna familj ska omfamna hela världen. Det är en i grunden välvillig inställning som utmynnar i ett väldigt destruktivt fenomen. Detta har även varit en återkommande företeelse bland svenska politiker och aktivister som bejakar vårt folks undergång.

I kapitlet om brottslighet står inget om de fall som gjort mest intryck på mig genom min uppväxt. Jag tänker att brottslighet i Sverige generellt inte är så intressant som brott mot vita i Sverige. Jag kan inte låta bli att undra om Ulmnäs beklagade sig över att nazismen breder ut sig i landet när Daniel Wretström avrättades av en arab i Salem den 9 december 2000? Årligen hölls efter detta fackeltåg i protest mot den utpräglade svenskfientligheten. Tidigare samma år skedde, mig veterligen, den första gruppvåldtäkten i svensk historia på en 14-årig flicka i Rissne.

Sedan dess har liknande händelser blivit vardagsmat. Efter det fruktansvärda mordet på Elin Krantz den 26 september 2010, utfört av en medborgare i Etiopien tänkte jag att om inte folk reagerar efter detta kommer de aldrig att göra det. Den 11 december samma år sprängde sig vår första självmordsbombare under julhandeln i Stockholm. Detta skedde samtidigt som över 800 personer demonstrerade mot svenskhatet i Salem. 2015 blev två svenskar dräpta på IKEA i Västerås av en gärningsman från Eritrea just på grund av att de var vita. Exemplen är otaliga.

Jag undrar hur många som kommer ihåg allt detta idag? Det är nog naturligt att man inte klarar av att minnas allt det hemska som hänt vårt folk den senaste tiden. När man ser på alla dessa händelser i backspegeln bildar de tillsammans en helhetsbild som visar vart vi kan vara på väg. Det kan vara bra att veta att det finns både illasinnade personer som planerat och drivit på vårt förfall samt personer som blåögt hjälpt till i tron om att de gör något bra. Det är dock inte alltid så lätt att skilja de kategorierna från varandra.

Åsiktsmonopolet
Sverige har blivit en åsiktsdiktatur och hur den har utvecklats har inte varit någon slump. Media har under en längre tid likriktats och folkets åsikter om invasionen tystats ner. Ett bra exempel på detta är när Bonniers sparkade Expressens chefredaktör Erik Månsson efter att han publicerade en löpsedel med rubriken ”Kör ut dem! Så tycker svenska folket” den 6 september 1993. Jeanette Bonnier, en av Bonnierkoncernens huvudägare, förklarar i en dokumentärserie om familjen Bonnier att Månsson sparkades just för att ha gjort den rubriken. ”Då fick ju han bye bye”, säger hon.

Titta från 34:10 för att se när Jeanette Bonnier berättar om när de gav Månsson sparken.

Dokumentären om Bonniers är ett talande tidsdokument för hur familjen brett ut sig och skaffat monopol över svenskt kulturliv. Innan denna kom ut 2009 tror jag inte det talats öppet om deras judiska ursprung (1). Sammanhållningen inom familjen Bonnier beskrivs i denna som deras viktigaste kapital. Staten och Sveriges politiker har verkat ovilliga eller varit handfallna i frågan om att ta itu med mediabolagets utbredande monopolställning.

Bland de få som verkar försökt göra något för att stävja utvecklingen finns socialdemokraten Marita Ulvskog som var kulturminister 1996 – 2004. Senast saken kom på tal var 2016 då sverigedemokraten Anna Hagwall kritiserade Bonniers mediakonglomerat. Detta blev hon sedan utesluten ur partiet för. Att man numera aldrig hör talas om problemet med ägarkoncentrationen av Sveriges massmedier borde i sig vara den värsta varningsklockan. Internet och alternativmedia tar idag allt mer plats, men många svenskar faller fortfarande offer för det folkfientliga mediamonopolets propaganda.

Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0)

Utbredd dårskap
Jag vill göra ytterligare ett nedslag i historien som saknas i Ulmnäs berättelse. Den 16 augusti 2014 höll dåvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt ett anmärkningsvärt tal inför slutspurten av valrörelsen. Det var inte ens han själv som skrev det tal som uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan” (2). Reinfeldt menade i detta att han inför den kommande valperioden inte kunde lova folket någonting alls eftersom alla resurser skulle behöva läggas på den kommande invandringen. I denna prognos verkade han haft helt rätt. Detta är kanske det mest talande exemplet för vilken galenskap som drabbat oss och hur vi helt förlorat vår suveränitet.

Enligt Ulmnäs är dags samhälle ett facit på över 80 års socialdemokrati. Jag tycker det framgår tydligt att politikerna blott är nickedockor åt högre intressen oavsett deras partitillhörighet. Det verkar till och med som de partier som identifierar sig med högersidan har haft minst lika destruktiv inverkan för vårt land och folk som dem till vänster. Skillnaden är att de inte haft lika mycket inflytande totalt sett. Min prognos är dock att det hade varit ännu värre idag ifall de hade haft det. Jag uppfattar det som att den etablerade så kallade högern traditionellt suttit i globalisternas knä i ännu större utsträckning än dess motpart. Från dem har det dessutom kommit väldigt få direkta protester mot samhällsutvecklingen.

Felriktad kritik
Många verkar inte förstå vilket hemskt samhälle vi egentligen lever i. Eller så är de inte tillräckligt motiverade för att engagera sig för att få stopp på galenskapen. Detta har kanske Ulmnäs förstått trots att han inte vill tala klarspråk om orsakssambanden. Fast ifall man inte gör det blir det man säger lätt bara till ett evinnerligt gnäll. Det är så jag tolkar hans samhällskritik. Detta kan få destruktiva konsekvenser om man blir till en slags kontrollerad opposition.

Så kan ske genom att en person uppmärksammar missförhållanden och leder uppmärksamheten åt fel håll. Vi behöver få människor att förstå hela bilden och mana dem till att agera därefter. Detta misslyckas författaren helt med i denna bok. Jag tror inte det fungerar att bara slå läsaren i huvudet med dåliga nyheter. Det inspirerar knappast till handling och läsaren känner sig efter att ha läst igenom detta bara än mer nedslagen.

Trots alla missförhållanden verkar många vara nöjda i Sverige. De flesta har trots allt mat på bordet och tak över huvudet. Jag tänker att man kan skilja på hur Sverige uppfattas av människorna på individ och samhällsnivå. På individnivå kan man ha det jättebra fastän folket lever i en mardröm och håller på att omintetgöras.

De som är enklast att kontrollera är de som bara bryr sig om sin egen plånbok. Det är också de som har mest att förlora på att protestera mot tyranniet vi lever under. Den som bara tänker på sitt eget bästa när folket hotas är dock inget annat än boskap som enbart bryr sig om sin egen mage. Ett sådant liv kan liknas vid att gå runt i en hage och idissla hela dagarna medan man inväntar sin egen och sitt folks död.

Referenser:
(1) De tänkte fly landet
(2) Upphovsmannen bakom ”öppna era hjärtan”-talet avslöjad – visar ingen ånger: ”Ett av tal jag är allra mest stolt över”
Ulmnäs, Tommy. (2018) ”Sverige – från välfärdsstat till fattigland”. Logik Förlag

  • Publicerad:
    2018-11-04 12:00