KRÖNIKA. Jörgen Kromann kommenterar här en bok där två vänsterintellektuella försöker göra vänstern relevant igen genom att inta en mer positiv syn på populistisk politik.

Åsa Linderborg och Göran Greider är två av maktetablissemangets numera närmast utslitna pekpinnar som under lång tid försökt bromsa en folklig progressiv utveckling som de betecknat som högerpopulism.

Nu vill de hitta tillbaka till nationens betydelse som en slags propagandistisk politisk faktor de själva benämner som en nödvändig vänsterpopulism i ett manifest som nyligen gavs ut i bokform.

De anser att det de kallar högerpopulism fått fritt spelrum då vänstern släppt nationens betydelse i dess internationella engagemang. Onekligen framstår detta initiativ som en närmast desperat krisreaktion. Något måste göras för att fånga upp det växande missnöje som finns. Det är kontentan av deras initiativ.

Dessa båda antagonister till den socialt ansvarstagande nationalismen känner uppenbarligen ett stort behov av att formulera en populistisk motpropaganda riktad i första hand mot Nordiska motståndsrörelsen som är det enda parti som just förenar socialism och nationalism till en harmonisk helhet av helt annat slag än klasskampssocialismens splittrande och ständiga misslyckanden.

Det kan låta paradoxalt men jag anser att deras initiativ faktiskt är mycket bra då de tvingas tillbaka till nationens betydelse om än med oärliga ambitioner.

De manifesterar därmed ett erkännande av vänsterns ideologiska tillbakagång och vill nu försöka konkurrera med en förnyad vänsterpopulism där nationen och folket plötsligt ska omhuldas en smula på ett populistiskt sätt. De är ärliga i sitt uppsåt när de indirekt men tydligt nog erkänner att de är oärliga. De ska locka folk med populism.

Den nationalsocialistiska rörelsen kan knappast kallas för populistisk då den ständigt skapar enorma motreaktioner från hela det etablerade samhällsmaskineriet och även från indoktrinerade delar av folket och där media och politikerhierarkin så gott som dagligen utdelar sina förbannelser.

Det är knappast SD som socialkonservativt parti och med sitt tillfälliga stora stöd som utgör något verkligt hot mot etablissemanget. Det är inte SD som har ambitionen att skapa ett nytt samhällssystem på nationalsocialistisk grund.

SD konkurrerar om riksdagsplatser och om platser vid de dukade borden men inte om själva samhällsmakten. Den sk vänstern i form av övervintrade och blekta rödingar konkurrerar inte heller med den hand som föder dem. Endast Nordiska motståndsrörelsen gör det. Detta är Linderborg och Greider väl medvetna om men skulle aldrig erkänna det.

Manifestets ambition är underförstått att försöka konkurrera med oss på vår egen spelplan men de vill vara lite lagom nationella och ha lite lagom sociala ambitioner så att svenskarna sövs med nya illusioner och inte gör uppror nu efter så många år av allt mer uppenbar social diskriminering. Därmed hoppas de kunna bromsa en kommande folklig revolt. Det är det verkliga syftet.

Deras manifest är således ett erkännande av att vi skapat detta deras behov av att konkurrera genom en envis politisk kamp. De har därmed satt ett betyg på oss och det är definitivt inte underkänt, tvärtom.

Slutligen kan alltså konstateras att de marxistinspirerade vänsterambitionerna kört fast rejält i det mångkulturella kaos som lett till ökad utsugning av staten och omfattande diskriminering av det arbetande svenska folket.

Nordiska motståndsrörelsen är den enda politiska kraft som vill ersätta kapitalism och marxism som allt för länge härskat i samklang genom att splittra folket i fraktioner som endast utgör grenar på samma träd.

Sanningen är ofta illa hörd till en början men bryter till sist igenom.

Så låt dem komma med sin ytliga falska populism så ska vi fortsätta att möta upp med det enda verkliga politiska alternativet som finns idag och som bygger på rak ärlighet och sann folksolidaritet!


  • Publicerad:
    2018-07-25 09:00