Den brittiske förläggaren Anthony Hancock avled nyligen i sviterna av en stroke. Hancock var en nyckelperson inom den brittiska nationella rörelsen, men har betytt mycket för hela Europa, liksom för Sverige.

Anthony Hancocks betydelse för den nationella rörelsen beror dels på att han lyckades förvalta och utveckla sin fars tryckeri, dels för att han hade modet att trycka något av de mest politiskt inkorrekta material i efterkrigstid. Men trots sin betydelse var han i mångt och mycket en doldis för de flesta nationella. Vem var egentligen Anthony Hancock?

Det är lätt att föreställa sig att Anthony Hancocks livsväg var bestämd redan från början. Hancocks far, Alan Hancock, var själv förläggare, och som nationell var han bland annat aktiv inom Oswald Mosleys British Union of Fascists. Efter andra världskriget blev det oerhört svårt att få nationell litteratur tryckt i det ”fria väst” där de som tryckte nationell litteratur kunde utsättas för attentat, bli uthängda i media eller trakasserade av säkerhetspolisen. Det var vid denna tid som Alan Hancock startade en vanlig tryckerifirma, från vilken han även kunde förse rörelsen med material.

När Alan började bli gammal tog Anthony Hancock över sin fars verksamhet. En större mängd av revisionistiskt material och böcker om det judiska maktinflytandet trycktes, vilket resulterade i att systemet intresserade sig även för Anthony. I en artikel på David Irvings hemsida framgår lite om vad Anthony Hancock fick motstå i sitt arbete som förläggare:

”A group of Jewish thugs attacked Tony’s mother when she was alone staffing their hotel and left her lying unconscious in a pool of blood. The print shop itself was burned down by a Jewish arsonist in 1980 to the glee of the marxist Jew  of Searchlight ill-fame. Tony was repeatedly prosecuted for ”hate” but was successful in defeating all prosecutions.”

En del kanske reagerar på att ovanstående text finns publicerad på David Irvings hemsida (den är dock inte skriven av Irving själv) med tanke på att historikern, tidigare betraktad som en ledande auktoritet på andra världskriget, kanske borde avstå från öppen kontakt med nationalsocialister. Det är dock allmänt känt att David Irving, som på senare år angripits på bred front för att öppet ha uttalat sig om tvivelaktigheter kring den officiella versionen av ”förintelsen”, haft långvarig kontakt med Anthony Hancock. Irving har själv medgivit att Hancock har tryckt en del av hans böcker.

Från sitt kontor i Brighton, några mil söder om London, styrde Anthony Hancock Historical Review Press. Hancock försåg under sin tid i princip hela den brittiska nationella rörelsen med litteratur och propaganda. Hancock var en ledande distributör av revisionistiskt material och gav bland annat ut The Hoax of the Twentieth Century av professor Arthur Butz och Did six million really die? av Richard Harwood.

Hans produkter har även nått Sverige via bland andra Kampboden, som genom åren har salufört flera av HRP:s böcker. Till mer viktiga böcker som tryckts av förlaget kan räknas National Socialism – Vanguard of the future av Colin Jordan, Holocaust Revisionism av Jürgen Graf, The Myth of the 20th Century av Alfred Rosenberg, Gold in the Furnace av Savitri Devi, The Racial Elements of European History av Hans FK Günther, Religious Attitudes of the Indo-Europeans (Günther), The Jewish strategy av Revilo Oliver, The Origins of Christianity (Oliver), Gentile Folly – The Rothschilds av Arnold Leese m.fl. Några av dessa titlar har utgivits postumt, men de har likväl blivit tillgängliga tack vare Anthony Hancock. Många – även de som inte känt till honom – har Hancock att tacka för sin ideologiska utveckling. Utan Hancock hade flera av efterkrigstidens mest viktiga nationalsocialistiska verk inte fått någon större spridning inom rörelsen.

Hancock har även vid ett flertal tillfällen tryckt propaganda åt Motståndsrörelsen. Hancock tryckte även den första utgåvan av Nationalsocialismen – den biologiska världsåskådningen.Historicial Review Press saluför dessutom ”Richard Scutari – Unbroken Warrior”, som givits ut av Motståndsrörelsens Nationellt Motstånd Förlag. Pär Öberg från Motståndsrörelsen hade kontakt med Hancock redan på 1990-talet när han försåg Riksfronten med propaganda.

För egen del visste jag inte vem Anthony Hancock var, innan jag för några år sedan blev introducerad för honom av Klas Lund. Detta kan delvis bero på att jag vid den tiden inte intresserade mig alltför mycket av den brittiska nationella rörelsen. Jag ansåg – och anser fortfarande – att den brittiska rörelsen har förstörts av opportunistiska politikertyper som hellre ser till sitt eget bästa och sina egna kortsiktiga intressen.

Som tidigare ansvarig för Kampboden fick jag ganska tät kontakt med Hancock. Jag skulle inte vilja kalla vår kontakt för djup vänskap, särskilt som jag tror att Hancock var en sådan person som var noga med hur man använder begreppet, men jag skulle däremot vilja se honom som kamrat. Vi kämpade för samma sak och Hancocks sätt att se på saker och ting liknade i mångt och mycket Motståndsrörelsens perspektiv. Även om jag inte kände Hancock på ett djupare plan, anser jag mig, med några år av kontakt via mail och telefon, ha nog med personkännedom för att kunna göra en bedömning av Anthony Hancock som person. Min uppfattning av Hancock är att han var en person av heder. Framförallt visade han detta genom sitt sätt att sköta affärer där han för mig alltid framstod som mycket mer idealist än affärsman. Med Hancock kunde man alltid nå en överrenskommelse som gynnade bägge parter och all form av kontakt med honom var mycket mer kamratlig än affärsaktig. Det var av denna anledning som Kampboden hela tiden valt att ta in litteratur från just Historical Review Press, vilket vi kommer att fortsätta med om Hancocks arvtagare visar sig vara av samma material som Hancock.

Hancock kände nyckelpersoner i hela Europa, särskilt i länder med stränga lagar, vilka alltid hittade en hjälpande hand hos Hancock. Likväl förblev han en doldis för de flesta. Jag tror att det var självvalt. Han måste ha föredragit att vara en okänd soldat. Såsom världen är formad idag får många uppmärksamhet som inte förtjänar den, medan personer som förtjänar den inte vill ha den. Den nationella rörelsen hade nog mått bra av att lyfta fram personer som Anthony Hancock.

Det ska nämnas att Anthony Hancock även hade ett särskilt intresse för den nordiska forntiden. Böcker inom kultur och historia, smycken och posters med historiska motiv, hade ofta budskap som gick tillbaka till våra förfäder. Hancock ville ofta att vi skulle ta in fornnordiska smycken och posters till vår butik och han efterfrågade även fornnordiska motiv att trycka. Jag fick intrycket av att han hade ett djupare intresse för den kulturkamp som innebär ett frigörande av den nordiska anden från semitiska bojor – även de i västerländsk skrud. Detta intryck förstärktes då jag förstod att han var antikristen. 

Det bästa betyget för Anthony Hancock är att han efter sin död smädats av våra folks fiender inom Searchlight, den brittiska motsvarigheten till Expo, men hedrats av nationella som en sann idealist. Anthony Hancock har satt avtryck på en hel rörelse, för vilken han betytt mycket mer än han fått erkännande för. Eller velat haft erkännande för.

En personlig vän till Anthony Hancock får avsluta denna dödsruna:

”Our people do not understand yet what they owe to people like Tony Hancock. But we know. And we remember. Tony was profoundly anti-Christian and his death is appropriately marked by his pagan beliefs: ”Whither takest thou me, Warrior Maiden? To Walhalla, to the War-Father.”

Anthony Hancock blev 65 år gammal.


  • Publicerad:
    2012-07-04 20:48