Sverige anses i vissa kretsar vara ett ”världssamvete”, på samma sätt som USA enligt andra är en ”världspolis”. Korgossarna i Kd brukar stoltsera med att det var deras parti, under borgarnas regeringsställning 1991 till 1994, som fick igenom det vettlösa beslutet om att minst en procent av Sverige totala BNI skulle gå till diverse bistånd till företrädesvis icke-västerländska länder.

Att jorden är kraftigt överbefolkad (enligt vissa amerikanska antropologer kan jorden max föda tre miljarder människor för att inte bestående skador ska uppstå för planeten) torde inte komma som någon överraskning, och genom Sveriges makalöst generösa biståndspolitik till så kallade u-länder, påskyndas inte bara en världsomfattande naturkatastrof, utan också i det långa loppet en global demografisk undergång.

När nu en annan uttolkare av ”världssamvetet”, organisationen Rädda Barnen, drar igång ännu en tröttsam kampanj för att befrämja främlingarnas tillväxt, stöter man dock på patrull hos svenska folket.

Leda Rydorff, talesman för Rädda Barnen, är uppgiven. Enligt henne har organisationen mottagit 198 000 kronor från enskilda privatpersoner till sin insamling för den libanesiska befolkningen. Detta är långt mindre än vad man räknat med, och kommer inte i närheten av de hundratals miljoner man samlade in till offren för tsunamikatastrofen. När den politiskt korrekte ser detta som anmärkningsvärt, djupt omoraliskt och i vissa fall som utslag av svenskarnas ”rasism”, kan Nationell Motstånd bara konstatera att naturen har sin gång och oavsett om människan vill det eller inte, så är hon ofrånkomligen styrd av dess lagar.

Det hör till en av naturens mest grundläggande drivkrafter – naturen som är den objektiva verklighet vi alla lever i och som alla ofrånkomlig är en del av – att varje enskild grupp av individer först och främst ser till sina egna. Inte som ett uttryck för egoism eller självförhävelse, det är befängt att försöka klä naturliga instinkter i termer av mänsklig moral, utan som ett uttryck för en ren överlevnadsstrategi. Människan tyr sig till i första och sista hand till dem som hon kan identifiera sig med etniskt, kulturellt och till sist socialt. Denna identifikation är sedan strängt hierarkisk och dess mönster bryts aldrig under normala omständigheter. Modern ömmar först och främst om sitt eget barn, fadern skänker inte bort sin dotter till första bästa främling och medlemmen i släkten känner sig tryggare bland sina familjemedlemmar än bland sina grannar. Detta är naturligt, detta är naturens innersta väsen. Solidaritet kan visserligen manipuleras fram, framför allt av massmedia, men till sist så offrar varje sund individ sig enbart för det man vet och känner är en del av sig själv. Blod är tjockare än vatten.

Med utgångspunkt i naturens djupaste krafter är svenskarnas reaktioner på ytterligare en insamling till ett främmande folk, vilket man inte kan identifiera sig med både sund och riktig. Denna naturliga reaktion är också vad systemet och dess lakejer, styrd av den välorganiserade sionistiska minoriteten, bekämpar med näbbar och klor.

För hundra år sedan var denna inställning till solidaritet, att man först och till sist enbart inkluderade den egna etniska gruppen fri från främmande inslag, en självklarhet som varje svensk medvetet visste om. Automatiskt tog man generellt sätt ställning för sin etniska gruppidentitet, och inte som nu bara dunkelt anar den. Visserligen handlar svensken i gemen efter sina undertryckta känslor för vad som är rätt och fel, detta visar den misslyckade Libanoninsamlingen mer än väl, men efter femtio år av systematisk hjärntvätt kan svensken inte formulera dessa känslor i ord. Varken för sig själv eller för andra.

I sitt mycket betydelsefulla verk Min Kamp väljer Adolf Hitler att beskriva detta fenomen som på hans tid var i antågande så här: ”Det finns sanningar, som ligga så snubblande nära, att folk just därför inte lägger märke till dem eller åtminstone inte erkänner dem… Det ligger hundratusentals Columbi ägg överallt, men man träffar mera sällan någon Columbus.”

Svenska motståndsrörelsen ser som sin uppgift att vara det svenska folkets ”Columbus” i denna för västlandet så mörka tid. Men vår uppgift är allt annat än enkel och Hitler har rätt när han slår fast: ”Så vandrar människorna omkring i naturens trädgård och inbilla sig, att de känna till och veta nästan allting, och likväl gå de med få undantag förbi en av de mest frappanta principerna för naturens spel utan att se den: den inre isoleringen av arterna bland samtliga levande varelser på jorden.”


  • Publicerad:
    2006-09-03 00:00