Åren går och gemene man tröttnar alltmer på att höra illa dolda hänvisningar till den så kallade förintelsen varje gång någon kritiserar terrorstaten Israel och/eller sionistisk maktkoncentration inom medie- eller finansvärlden. ”Förintelsen” sjunker alltmer ner i glömskans töcken, till fasa för dem som ser förintelsemyten som garanten för sig själva. Men de har en mäktig bundsförvant som gör allt för att inte den s.k. ”förintelsen” förpassas till historiens skräphög.

Förintelsemyndigheten i Sverige
Forum för levande historia är en myndighet, skapad år 2003. Myndigheten har fått i uppdrag av regeringen att ”främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter”. Den verksamhetsbeskrivningen skiljer sig inte mycket från andra myndigheter. Men på en punkt är Levande historia unik; utgångspunkten i allt deras arbete är ”förintelsen”.

Allt man gör återknyter till ”förintelsen” och detta hjärnspöke är alltså grunden för en svensk myndighet – bara detta är smått absurt i sig. Men det följer ändå ett mönster de förintelsetrogna följer och som varit deras stridsrop under så lång tid: Vi får aldrig glömma! Nej, vi skall aldrig tillåtas glömma vad som påstås skulle ha skett i Tyskland för över ett halvt århundrade sedan och vi skall även påminnas om att vi i Sverige minsann hade en del i denna förintelse. Detta är myndighetens uppgift nummer ett!

Förintelsemyndigheten leds av Heléne Lööw som under många år tjänat som systemets rådgivare och proffstyckare när det handlat om patriotiska spörsmål. Hon har vid sidan av andra ”experter”, exempelvis Anna-Lena Lodenius, försökt framställas som mer objektiv och ”seriös”. En av Förintelsemyndighetens främsta bundsförvanter idag är Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA), en lobbyorganisation helt inriktad på att främja judiska intressen och bevaka/angripa dem som de anser vara ”antisemiter”. Deras definition av antisemitism är i stort sett den som ens har mage att ifrågasätta något som kan kopplas till Israel/judendom/sionism eller dylikt. Tillsammans och i samråd kämpar dessa organisationer för att hålla ”förintelsen” vid liv.

Problemet med de försvinnande överlevarna
Ett av de största problemen för förintelsepropagandisterna i dagsläget är att deras ”ess i rockärmen” håller på att försvinna. En efter en dör ”överlevarna” ut och snart finns ingen kvar som kan vittna om vad de varit med om. Visst dokumenterar man alla ”vittnesmål” men inget går upp mot en livs levande ”överlevare” i skolans aula som där orerar fritt om ”de hemska tyskarnas stöveltramp och gläfsande schäferhundar vid transitlägret i vart-det-nu-var”.

Tusentals och åter tusentals svenska barn och ungdomar har tvingats lyssna på ”överlevarnas” historier med efterföljande indoktrinering. Men snart är det slut på det, och detta fruktar de förintelsetroende.

För några år sedan börjades det talas om något man kallade ”andra generationens överlevande”. Dessa skulle vara barn eller barnbarn till de ursprungliga överlevande som ärvt de trauman och minnen som de ursprungliga överlevande fått ifrån lägren. Tanken var att man genom dessa andra generationer skulle komma runt problemet med den ständigt sinande skaran av ”vittnen”.

Men det blev tyst om dessa andra generationers överlevare. Kanske visade sig konceptet vara litet för svårt att ro i hamn. Men de förintelsetrogna förnekar sig aldrig så tiden får helt enkelt utvisa om man likväl kommer att genomföra planen. För närvarande följer de en annan väg.

Lagstiftning eller indoktrinering
I Europa har många länder valt att helt enkelt förbjuda allt ifrågasättande av ”förintelsen”. Man har helt enkelt i demokratin och yttrandefrihetens namn lagstiftat mot en historisk forskning kring ämnet så till vida den inte kommer fram till samma resultat som den politiskt korrekta (och därmed lagliga) historieskrivningen. På grund av detta sitter det idag människor i fängelse i Europa eftersom de ansett sig ha rätt att utmana och ifrågasätta ett historiskt fenomen.

I Sverige har det inte gått så långt… ännu! Nog kan vi ta för säkert att diskussionen förts bakom stängda departementsdörrar om man inte egentligen borde lagstifta bort dessa revisionister och förnekare. Hittills har dock så inte skett.

Nej, istället väljer man indoktrineringens väg och här drar Förintelsemyndigheten tillsammans med SKMA det stora lasset. Med jämna mellanrum anordnar man utbildningar, workshops, temaresor, föredrag med mera där lärare och andra som arbetar med ungdomar och utbildningsfrågor kan fortbilda och fördjupa sig i ämnet ”förintelsen”.

Syftet med deras utbildning, kan man läsa om på deras Internetsida, är att skapa nätverk av välutbildade och engagerade personer som kan hålla undervisning i och sprida kunskap om ”förintelsen” samt bemöta nazistisk och s.k. revisionistisk propaganda.

Men då kan vi fråga oss följande; när bemötte sist en företrädare för de förintelsetroende sakligt ett enda av revisionisternas argument? Man väser med kluven tunga. Visst, om Förintelsemyndigheten inbjuder till diskussion med kända revisionister (de få som inte sitter i fängelse eller är i landsflykt), eller deltar i den kommande förintelsekonferensen i Iran – så kanske man skulle kunna tro på dem. Men det kommer aldrig att ske!

Vi kan säga så här och göra det enkelt för oss. Om Forum för levande historia vill bemöta revisionistisk propaganda, låt oss se till att så sker. Förintelsemyndigheten utlyser en förintelsekonferens i Sverige vars syfte är att revisionister och förintelsetroende möts under rättvisa former i saklig debatt. Konferensen är offentlig och direktsänds i TV. Då kan ju Förintelsemyndigheten en gång för alla bevisa att de har rätt. Motståndsrörelsen tar på sig att bjuda in en eller flera revisionister.

Tyvärr kommer detta aldrig att ske eftersom det inte finns något intresse från Förintelsemyndigheten att tvingas försvara sig mot revisionisternas forskning. Den ”propaganda” man utbildar försvar mot är en och annan högstadieelev eller gymnasiestuderande som läst några kritiska böcker kring förintelsen.

Eller har vi fel? Vi vet att ni även bevakar denna Internetsida. Ni kan ju höra av er med ert svar!


  • Publicerad:
    2006-04-11 00:00