Hotet mot yttrandefriheten

Judinnan Helle Klein, ledarskribent på Aftonbladet – tidningen som gjort sig ökänd för sin vårdslösa hantering av sanningen – passade, i samband med uthängningen av ”nazister”, på att slå ett slag för åsiktscensur av Internet. Det måste dock betraktas som ett slag i luften.

Anledningen till att det går att ta del av oberoende fakta och idéer via Internet, har nämligen ingenting att göra med någon motvilja mot censur, från makthavarnas sida. Problemet är att man än så länge inte kan verkställa en effektiv censur, rent tekniskt. Det är alltså förmågan – inte viljan – som saknas.

Helle Klein är långtifrån ensam, bland ”svenska” journalister och kulturpersonligheter, om att vilja blockera det fria informationsflödet på Internet. I exempelvis Sydsvenska dagbladet har det getts uttryck för liknande tankegångar. Under rubriken Problematisk triumf för yttrandefriheten, gav Anders Mildner en förvånansvärt ärlig analys av problemet:

För 20 år sedan var det kanske inte så svårt att vara för fullständig yttrandefrihet. De medier som kunde påverka samhällsdebatten – vanliga dagstidningar, samt de få radio- och tv-kanaler som då fanns – innehöll en tämligen etablerad form av ”sanningar”.

Situationen är ungefär densamma idag. Under läsningen av en kvällstidning blir man möjligtvis förvånad av nyheterna i sig, men knappast av de tankar som förs fram. En rad politiska åsikter är bortfiltrerade från nyhetsbruset helt enkelt därför att vi journalister inte gillar dem. Vill man gå ett steg längre kan man också se att vi journalister inte skulle ha haft de jobb vi har om vi inte delat uppfattningen att vissa åsikter bör rensas bort. Så har systemet för det vi kallar yttrandefrihet fungerat fram till idag, men nu håller situationen på att förändras.

Internetutvecklingen har inneburit att alla de som det etablerade samhället inte låtit komma till tals plötsligt fått en möjlighet att göra sina röster hörda. Nätets globala infrastruktur gör det nämligen svårt för både den inhemska mediefiltreringen och den nationella lagstiftningen att sätta emot, vi kan inte längre ingripa mot det vi inte gillar…

En annan ivrig censurförespråkare, Svenska Penklubbens ordförande, Terry Carlbom, menar att yttrandefrihet inte hör hemma ”i ett civiliserat samhälle”. Istället hävdar han att ”vi måste vara beredda att byta frihet mot moral”. D v s, vår frihet mot deras moral!

Kontrastera Carlboms inställning, mot fjärde paragrafen i principförklaringen till den organisation han företräder:

P.E.N stödjer grundtanken om fri spridning av tankar och åsikter inom och mellan alla länder, och medlemmarna förbinder sig att motarbeta varje slag av inskränkning av yttrandefriheten i det land och det samhälle där de verkar. P.E.N hävdar principen om pressfrihet och motsätter sig censur i fredstid.

Vackra ord, men de betyder tydligen ingenting. Under rubriken Penfakta kan man hitta fler, lika innehållslösa ord:

Vår uppgift är att, efter bästa förmåga, försvara det fria ordet samt ge vårt stöd till, och hjälpa, skribenter som på olika sätt förföljs, hotas och bestraffas för sina åsikter.

Svenska Penklubben protesterar måhända när någon skribent förföljs på tryggt avstånd – gärna på andra sidan jordklotet – men här hemma hör man till de ivrigaste förespråkarna av censur. Värre exempel på hyckleri får man leta efter!

En annan figur – som också vill bestämma vad du ska läsa och inte – är det socialdemokratiska kommunalrådet, Björn Fries, i Karlskrona. Under en längre tid har han sysslat med lagvidriga trakasserier av aktivister i Nationalsocialistisk front (NSF). Hans kanske främsta triumf var när han – genom påtryckningar via det svenska generalkonsulatet i San Fransisco – lyckades stänga NSF:s hemsida, med motiveringen att den var ”olaglig”, trots att den inte var dömd för något. (Det dröjde dock inte mer än ett par dagar innan den åter fanns på nätet, med ny adress.)

För dessa insatser fick Fries en tredjedel av årets Olof Palmepris på 425.000 kr. Vem har sagt att brott inte lönar sig?

Sverige styrs idag av en kulturradikal maffia, som berömmer och rättfärdigar varandras hyckleri, och håller varandra om ryggen. Ibland delar de ut ”priser” till varann – när någon lyckats utföra ett särskilt fult illdåd.

Vi har låtit dem hållas alltför länge.

Källor:

Aftonbladet 1 dec 1999
http://www.aftonbladet.se/ledare/9912/01/signerat.html

Sydsvenskan 29 augusti 1999
http://sydsvenskan.se/red/v34/29yttra.html

Svenska Penklubbens hemsida
http://www.pensweden.org/

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz