KAPITEL 13. Det är viktigt att agera godhjärtat mot sina kamrater. Att alltid försöka förstå, inspirera och hjälpa varandra.

Vissa människor tror att de måste bevisa sin handlingskraft, sin mentala skärpa eller sin soldatiska hållning genom hänsynslöshet och brutalitet mot sina medmänniskor. De glömmer att till inre mognad och sann storhet hör även hjärtlig godhet.

Den primära förutsättningen för utvecklandet av personlig hjärtlig godhet är en inre öppenhet och kärleksfull förståelse. Den som inte har en hjärtlig förståelse för blommans blyga skönhet kommer aktningslöst att trampa ned den i smutsen. Den som inte förmår att sätta sig in i det ädla djurets värden och egenskaper, kommer snabbt hänge sig till sinnlöst djurplågeri. Den som på grund av vidrig egoism, inte gör någon ansträngning för att på djupet förstå sina medmänniskors karaktär och egenart, kommer aldrig att vara förmögen till personlig hjärtlighet och därför vara olämpad till varje form av ledarskap. Människornas väsen är så rika och mångfaldiga, deras livsöden så varierade, att ingen ska våga att ytligt bedöma alla människor utifrån ett livlöst schema. Ett skarpt och grovt ord som skakar om och väcker en människa, kan lätt trycka ned en bräcklig själ i hopplöshet. En välbalanserad gest som skänker en person stor kraft, kommer av en annan inte att beaktas.

Att förstå medmänniskans inre, riktar sig i samma mått mot dess goda egenskaper och dess mörka sidor. I synnerhet där en människa är svag, behövande, dålig eller mindervärdig behöver denne en djup och kärleksfull förståelse.

Djup och personlig förståelse har en inre samklang, själslig harmoni och ett inre fokus som följd. Två människor som förstår varandra ömsesidigt kommer att kunna arbeta med mycket mer kraft på en gemensam uppgift än två människor som känner ett inre främlingskap. Om ledare och följare ömsesidigt, ärligt och hjärtligt strävar efter att förstå varandra kommer de att smälta samman i en fruktbar gemenskap, fylld av vitalitet. Den djupaste kännedomen och upptäckten av människans väsen förmedlar inte det nyktra förståndet utan den hängivna kärleken och djup hjärtlig godhet. Mänsklig förståelse och hjärtlig godhet inspirerar medmänniskor till ett ömsesidigt utbyte. Denna välvilliga förståelse gör att värden kan upptäckas också hos den mest mindervärdiga människan, intill den mest motbjudande ondskan kan man på detta sätt ännu finna spår av godhet. Denna goda gnista kommer ofta att tändas åter och klinga harmoniskt med den förståendes ädla krafter.

Ur förståelsen och den inre harmonin växer ett glatt skänkande och ett uppskattande mottagande. Ett av de största nöjena i det mänskliga livet är när man trängt in i en själs djup, hittat en inre resonans och sedan kan skänka denna person råd, hjälp, ledarskap och berikning. Det är något underbart när man utifrån sin egen överflödande inre rikedom kan ge hopp, kraft, ljus och värme åt medmänniskan. Ledarens största lycka är att få utstråla den energin, som skaparen har givit till sina anhängare. Självklart kan en egoist aldrig utstråla denna godhet. Bara den som har uppfostrat sig själv till ett osjälviskt kamratskap, besitter kraften till en evig hjärtlig godhet.

I denna hjärtliga godhet ligger solens energi. Den kan väcka nytt liv, utstråla ljus och värme, och agera som vägvisare till nya världar. Men hjärtlig godhet innebär också en inre förmåga att ta emot. Det finns människor som känner obehag, irritation och vänder taggarna utåt när någon försöker närma sig med ett råd, en gåva eller ett förslag. De förvandlar sig själva på detta vis till sorgliga, glädjelösa eremiter.

Varje människa är i behov av hjälp på något vis och är ofullkomlig. Varje människa är mottaglig för förslag, berikande och upplivande. Varje människa ska därför med en innerlig hjärtlighet vara öppen för de gåvor som dess medmänniskor medför. Precis som blomman dricker nattens dagg och solens ljus för att växa och blomma, så skall också människan ta emot de krafter som flödar till den för att kunna växa, mogna och utvecklas. Varsomhelst i en gemenskap av givare och mottagare av omtänksam hjärtlig godhet kommer riklig frukt att växa.

Många förväxlar hjärtlig godhet med svaghet, mjukhet, slapphet och sentimentalitet. Vissa människor avfärdar hjärtlig godhet som något omanligt. Men de döljer sin egen svaghet och osäkerhet bakom yttre brutalitet.

I själva verket krävs en enormt stark karaktär och själslig energi för att kunna bevara sin hjärtliga godhet över tiden och inte bara dagligen visa den utåt utan också förverkliga den i det djupaste inre. Tyskarna har många gånger blivit kallade barbarer. Varje tysk mans stolthet kommer att vara att speciellt vårda just sin hjärtliga godhet och på så sätt säkra sitt folks själsliga rikedom.

  • Publicerad:
    2020-03-13 12:00